...är tåget till Göteborg.

Idag åkte min kära make Martin till Stockholm, han ska göra polishögskolans fystest imorgon bitti. Jag är så nervös att jag undvikit ämnet i flera veckor, jag får ont i magen och måste gnaga på naglarna. Om han inte klarar sig är vårt liv slut.
Han tog ledigt hela dagen idag för att ladda och vila upp sig, i min enfald tänkte jag att han kanske skulle ha fixat lite hemma, barnen var ju trots allt på dagis och han var helt ensam. Men han hade varit så nervös att när han vaknat så hade han bara suttit i soffan och stirrat rakt fram, så när jag kom hem blev jag faktiskt lite besviken.
Nu i efterhand kan jag förstå honom och inse att det finns viktigare saker att tänka på än en bäddad/obäddad säng, men i ögonblicket jag öppnade munnen så flög det nåt ur den i stil med "Du kunde väl i alla fall ha bäddat?"
Sen hade vi ett mindre äktenskapligt gräl som tack och lov hade ebbat ut när vi sa hejdå på flygplatsen.
Ofta är det nämligen så att om vi ska skiljas åt för ett par dagar så får jag svåra tvångstankar, typ han dör i en bilolycka, får en truck över sig och stendör, blir indragen i ett gisslandrama och blir skjuten till döds, rånmördad eller som idag; dör i en flygplanskrasch. Jag kan tvinga mig att leva ut tanken att jag måste berätta för lillprinsen att pappa aldrig mer kommer hem och spelar fotboll och hur han gråter och längtar efter pappa. Det tar ungefär tre minuter innan jag levt mig in så till den milda grad att jag tror på det hela och sitter och lipar.
Så det var ju en evinnerlig tur att vi skildes åt som vänner.