Jag har hamnat i nåt slags koma, jättejobbigt. Är bara hur trött som helst och kan inte komma på en enda vettig sak att göra fast det finns miljoner grejer att fixa här hemma. Känner mig som världens sämsta mor som sätter Prinsen framför Xboxen och mig själv framför datorn. Tänk om barnen tycker jag är världens tristaste människa som aldrig hittar på nåt? Vi har ju typ bara suttit här hemma hela min semester, det har ju inte funnits så mycket annat att välja på i ösregnet.
Kan ibland längta tills den dag när Prinsen är så stor att han fixar sina lekkompisar själv, när han ringer nån och sen säger "hejdå mamma, jag åker till Carl!" eller när han ringer hit nån och de leker själva i flera timmar. Som det är nu får jag hålla på och ringa runt och styra upp lekträffarna och om nån kommer hit så måste jag ha ett öga på dom så ingen slåss/kastar grejor/gör sönder nåt/stryper Lillan... När kommer detta inträffa? Nån som sitter inne med facit?
Fast jag antar att jag den dan inser att barnen blivit stora och kommer grina över att inte ha några små att ta hand om längre.

Usch, jag ser hur dammet bara tar över här! Jag vet att det inte är så utan det är jag som är paranoid och har varit hemma för länge, det blir så med mig då. Jag dammsög igår eftermiddags, dammade nästan överallt och torkade golvet, ändå får jag krypningar i skinnet när jag ser mina sorgliga blommor, alla kvalster i sängen, alla små gulbruna grejor som lossnar från träden och blåser in på fönsterbrädet och allt damm på konstiga ställen. Typ på sänggaveln, på tavelramarna, på lampskärmarna...