Tro det eller ej, men mamma och pappa Svenson kom i alla fall ut ikväll!
Lillan var piggare idag, om än ganska dålig, men min kära mamma tyckte lite synd om oss och sa att en natt skulle hon väl orka. Även om Sessan var sjuk.
Jag försökte informera henne om hur föregående natt varit; Sessan vaken mellan halv tre och halv fem, kräks i hela sängen och två vakna barn klockan halv sex, men hon blev inte avskräckt utan fortsatte sitt mantra "det går nog bra, det går nog bra..."

Prinsen är ju inte så van att vara hemifrån, än mindre sova borta, så redan inatt när Lillan vaknade började han yla "jag har ångrat mig! Jag vill inte sova hos mormor!"
Han har ju varit så illa tvungen att sova borta ett par gånger, bland annat förra året när jag och Martin var på
sex bröllop, men det hade väl varit med tveksamt resultat. Han hade haft ont i magen, kräkts och inte kunnat sova, och enda gången vi varit i närheten hade jag fått åka hem och hämta honom.
Kan känna en aning nervositet för hans framtid, tänk om han blir ett sånt där barn som inte kan åka med på läger eller tälta eller nåt för att han är så rädd att sova borta! Det vill man ju inte, men jag vill samtidigt inte tvinga honom till att sova hemifrån om det inte är absolut nödvändigt. Jag vet inte vad som är bäst, man vill ju vara så pedagogisk men vad ska man göra i den här situationen??

Hur som helst, jag och födelsedagsmannen gick och åt på en underbar libanesisk restaurang - Meza - och medan de andra paren satt och småpratade om allt möjlig så satt vi tysta.
Ingen spillde, ingen grät, ingen vägrade äta, ingen gapade om godis och ingen avbröt våra tankar.
Vi hade det helt underbart!
Maten var strålande, Martin drack öl och jag vin, och till slut låg vi bara bland kuddarna i soffan och hoppades på att nån skulle bära ut oss.
Långt om länge tog vi oss därifrån till Butlers, man får väl passa på när man för en gångs skull är ute, och vi tog mer vin och öl. 
De andra gästerna måste ha trott att vi hade världens tråkigaste förhållande, ingen av oss sa ju ett ord, vi bara satt och kollade in folk och njöt av tystnaden, men det var verkligen vad vi behövde!
Efter en stund fick jag sms av mamma, Lillan sov och hon och morfar skulle försöka få Prinsen till att stanna över natt, vi vågade inte hoppas men kände ändå frihetens sötma i mungipan.
När vi kom hem bjöd Martin in sig hos våra grannar Jonas och Lorena och vi satt hos dom och pratade skit en stund, klockan blev halv tolv och vi började hoppas på en natt utan barn.

Nu är klockan halv ett och det verkar ju som om lille Prinsen somnat hos mormor och morfar, mot alla odds, så det är väl på sin plats att jag ägnar födelsedagsbarnet lite tid...