Idag hände det igen. Jag stod i kön på Jätten och framför mig höll en tjej på att packa upp sina varor, hon hade två barn med sig i ungefär samma åldrar som mina och hon såg så väldigt bekant ut. Jag tittade noga på ungarna men kan med största säkerhet säga att jag aldrig någonsin sett dom förr, annars brukar ju det vara lösningen när man står och funderar på vem i allsindar det är man pratar med. Mamman tittar som hastigast upp och ler igenkännande när hon ser mig "Hej!" säger hon sådär "nämen är det du som står här, oj vad länge sen!" och jag hejade glatt tillbaka. Sen blev det tyst.
Ibland kan man känna på sig att det blivit tokigt, man kommer på att den man nyss hälsat på bara är nån som råkar var lik nån annan man känner och den andra personen har liksom köpt hälsningen och står nu och tänker så det knakar "vem i hela världen var det??", då brukar det bli sådär tyst men nu fortsatte tjejen att le så glatt och verkade inte alls tycka att ett förargligt misstag begåtts.
Hon lämnade mig där i min förvirring, jag har fortfarande inte kommit på vem hon var och kanske gör jag aldrig det men det känns bra att jag hälsade i alla fall.
Det allra värsta är ju annars när man stöter på nån som man vet att man känner men ändå inte kan placera, kanske är det en avlägsen släkting? Kanske en gammal klasskompis? Kanske är det en bekants bekant? Man står där och småpratar, den andre frågar saker som "hur mår barnen?" "Hur går det med Martins skola?" och man kan liksom inte svara ordentligt eller ge en bra motfråga eftersom man inte har den blekaste om vilken relation man har. När personen sen säger "oj vad roligt att ses! Vi måste träffas allihop nån dag!" och samtalet avslutas är man helt slut, hjärnan har gått på högvarv i flera minuter och risken för mental blackout är stor. Då brukar allt klarna, ibland är ingen större skada skedd men många gånger har man stått och varit kylig och torr mot nån man faktiskt tycker mycket om och skulle velat vara trevligare mot. Nu går den personen hem och tänker "va fan var det med henne?" för det hör ju liksom till att man i alla fall frågar hur familjen mår, inte kan man ringa upp och erkänna heller. "Ja hej... vi sågs ju nyss på Jätten och jag har lite svårt för att placera dig... Vem är du?" Det funkar inte. Det är heller ingen bra idé att hoppas man är nära bekanta och vräka ur sig allt möjligt på stående fot, det kan ju vara banktjejen som beviljar ens lån till exempel, det är väl ingen som vill ge en psykpatient lån?