Alltså det här med barn, hur genomtänkt är det? Inte just vårt beslut att skaffa barn, det var hur genomtänkt som helst, nej jag menar själva grundidén BARN. Man går där i nio månader med illamående, ömmande bröst, noll sexlust, vansinnesutbrott och gråt för att till slut klämma ut en bebis genom ett för litet hål. Sekunden efter att bebisen landat och värkarna ÄNTLIGEN upphört ska man pressa ut moderkaka och sen sys femton stygn för hela apparaten delats i fem bitar, då undrar jag bara; hur är det möjligt att man får såna känslor för den där lilla skära saken som ligger och skriker på bröstet? Vore det inte rimligare att man sa "nej för fan, ta bort! Den där har bara varit till besvär sen dag ett, nu äntligen ska jag använda mina vanliga kläder och ta ett glas rött. Ge den till pappan."
Man skulle kunna jämföra det med en riktigt lång flygresa för den som är åksjuk; man sitter med spypåsen i knät hela resan och mår illa som tusan, när man väl landar och får gå av planet så svär man ju på att aldrig nånsin mer flyga. Inte tänker man "oj, vad kul. Nästa vecka ska jag nog flyga till Thailand!"
Men precis så är det ju med barn, man blir tokkär rätt omgående och kan inte tänka på nåt annat än bebisen, bebisen, bebisen och undrar hur i all världen man överlevde utan denna ljuva varelse.
Så fort man kommit ur den omedelbara hormoncirkusen och bebisen sover ett par timmar åt gången börjar man planera nästa barn, man hör ord som "tvåbarnschock", "trotsjävlaålder", "utbränd" och "psyket" men tänker att det vore väl kul med en bebis.
Jovisst.
Jag har förstås aldrig upplevt nån "tvåbarnschock", Prinsen har alltid älskat bebisar och när han fick hem en helt egen en så var lyckan fullständig. Han släppte inte Sessan en sekund, han bytte blöja, pussades när hon grät, sjöng för henne och gav henne leksaker att kika på och var bara världsbästa storebrorsan. Däremot så har lilla Vild aldrig varit nån "sovare", hon vaknade så fort man andades i rummet och sov redan från början färre timmar än Prinsen gör i dagsläget. På dagarna ville hon helst inte sova alls och hon pep för det mesta dom första månaderna, nån annan än mamma var helt otänkbart och jag fick sitta i soffhörnet och amma och amma och amma och amma i all evighet amen.
Tyvärr är det likadant nu, med skillnaden att jag slipper amma, hon vaknar jättelätt och kan absolut inte somna om på egen hand trots ihärdiga försök under dessa år. Inatt vaknade hon precis när jag somnat (typ 23) och jag gick in och gav nappen, jag somnade om men inte Sessan utan helt plötsligt står hon bara bredvid min säng och andas. Tillbaka till hennes säng med nappen, somna om för mammas del men inte Sessan, vi tassade fram och tillbaka på det viset ända tills klockan passerade tre och när klockan ringde 05:50 imorse var jag inte så helnöjd.
Men visst är det fantastiskt med barn?