Så här dagen efter känns allt lite blasé, pepparkakorna är mjuka, julskummet får man kväljningar av och när man ser julcd:n som spelats till förbannelse dom senaste dagarna blir man alldeles yr av leda, om nån ens säger Janssons frestelse så kommer det antagligen spruta ur öronen på mig.
Konstigt hur det som bara för en dag sen var det käraste man hade och det man såg fram emot så enormt nu bara frambringar huvudvärk.Lite som den där lådan med rester i kylen, man äter lite av den varje dag och till slut så står det en upp i halsen.
Nu känner jag ett enormt behov av att storstäda, bort med julduken, bort med alla julkort, ut med granen. Tyvärr får jag behärska mig och stå ut med allt det där ett par dagar för barnens skull, granen kläddes ju med liv och lust för bara två dagar sen.
Även fast jag och Syster skurit ned på klappantalet blev det som vanligt alldeles för mycket, barnen sprang fram och tillbaka mellan Tomten och högen med klappar som bara växte och växte tills det inte fanns en ledig kvadratmeter att lägga klappar på. Hade nån tittat in genom fönstret hade vi med all säkerhet blivit fängslade för barnmisshandel, Prinsen och lilla Vild slet upp alla sina paket på mindre än tre minuter och såg ut som riktigt bortskämda kapitalistungar. "Den ä min!" Å den ä min!" fortsatte Vild och övergick på alla andras paket när hennes hög var slut.

I övrigt var julafton som julaftnar är mest, barnen sprang runt och lekte med alla nya saker och vi vuxna knaprade Novalucid och lovade varandra att nästa år skulle julen bli lugn och vi skulle absolut inte ha så mycket klappar. Precis som vi gjort alla andra år.