Första advent
Efter en lite stund gav sig Vild iväg med bästisen och vi andra blev sittande i lugnet en stund innan vi tog itu med livet.
Julen är helt klart den bästa tiden på året, och även om själva julafton är tänk som höjdpunkt måste jag ändå tillstå att veckorna innan är allra mysigast. Man njuter av julmusiken, ljusstakarna och glöggen och känner sig alldeles mild i hjärtat, man träffar släkten, slår in klappar och käkar pepparkakor tills man spyr.
Det trista är att man redan på juldan är så trött på julen att man nästan kvävs, glöggen ger en halsbränna, pepparkakorna raserar hela magen och jansonen! Säger nån "anjovis" så åker man dit för misshandel.
Då kan man knappt vänta tills våren kommer och allt som påminner om julen åker ner i lådor, hur kunde man tycka att det var så roligt med julen egentligen?
Men nästa år är det samma varma känsla som sprider sig i kroppen när man får plocka fram jullådan
GeKås fyra veckor innan jul, dagen efter lön.
Vänner, att jag ens lever är ett mirakel. Att Mannen lever är nästan ett ännu större mirakel.
Igår gjorde vi nämligen ett litet besök på GeKås i Ullared.
Tillsammans med typ femton tusen andra...
Vi anlände vid elvatiden och klev då helt kallt in i kön bredvid Mannens bror och fru, dom hade köat i 45 minuter och vi räknade med minst en timma till innan vi ens kom innanför dörrarna. Till och med jag, en luttrad GeKåsbesökare började undra om det inte var bäst att vända.
Här har vi stått ungefär en timma, kön ringlar sig lång både framför och bakom. I Lisebergsliknande rader långt bort över parkeringsområdet och bort mot det nya parkeringshuset står folk i regnet men med ett förvånansvärt glatt humör.
Är det sant? Är det entrén jag skådar?! Nästan två timmar i kön och så ÄNTLIGEN ser vi dörrarna.
Jag vill minnas att jag vid något tillfälle i kön sa "det släpper ju sen när vi kommer in."
Det gjorde det inte.
Som om det inte vore nog att köa så länge för att komma in, när vi sen skulle betala fick vi stå en timma till i kön till kassan...
Även om det var en nära-döden-upplevelse så var det värt det, nästan alla klappar är köpta och Lilla Vild's födelsedagspresenter är inhandlade. Allt till förmånligt GeKåspris.
Dödssynd
Detta inlägg måste hållas hemligt till vilket pris som helst! Lova att du inte sprider vidare det du nu kommer läsa.
Jag har handlat nya fiskar och växter på Djurmagasinet.
*Drar efter andan, the word is out*
Jag brukar ju vara den lilla lokala fiskbutiken trogen men priserna ägaren håller kan verkligen inte konkurrera med en jätte i ett köpcentra. Idag köpte jag fem jättefina och kraftiga växter för 125 kr, det skulle jag inte ens få två stycken för hos Fiskmannen, vi köpte också massor med platysar och några andra vita tjejfiskar med bebisar i magen för bara två hundra spänn. Säkerligen är det inte alls samma kvalitet på dom fiskarna och kanske är en del av dom sjuka men i ärlighetens namn; jag har varken råd eller lust att köpa en pytteliten fisk som kostar skjortan och som ändå kommer bli mat åt som elaka scalarerna vi har.
Nu är jag livrädd att något ska hända så jag måste gå till Fiskmannen och be om råd, typ algblommning eller konstiga fisksjukdomar, för jag skulle aldrig kunna ljuga. Han frågar alltid om man har köpt fiskar någon annanstans än hos honom, dår är det liksom rätt åt en om man har fått problem med vattnet, och så får man stå där och lova att aldrig mer göra om en sån sak.
En gång när jag kom in berättade jag att en av våra praktbotior dött, jag ville ha hans åsikt om varför för den hade sett så konstig ut. Han spärrade upp ögonen och frustade "Död?! Vad har du gjort med min fisk?!" Jag ursäktade mig så gott det gick och förklarade att jag inte har möjlighet till vattenbyte varje timme som han har och att kanske blir det så ibland? Inte då, jag fick en rundtur i butiken och fick veta åldern på alla hans privata fiskar, varierande mellan fem och trettio år...
Nä det gäller väl bara att hålla tummarna för alla nya kompisar i akvariet och så får jag cykla en omävg till jobbet så jag slipper köra förbi Fiskmannens Zoo.
Nu har vi jul, här i vårt hus... eller inte.
Jag skulle bara plocka upp en liten ljusstake från jullådan och så kanske tvätta alla regnkläder... Ja, och så hänga den tre dagar gamla tvätten om den inte möglat i maskinen.
Vips bara så är hemmet i total misär, det ser ut som efterkrigstiden i östtyskland.
Nu gäller det att styra upp allt innan torsdag, då är det traditionsenligt städdag och då måste det vara fint så det går fort att städa.
Eller...om det redan är fint så behöver jag ju inte städa...Men då är ju städdagen helt plötsligt förlagd till någon annan dag...
*va?*
Vad gör man för sina barn?
Hur mycket kan man förlåta när det gäller ens barn? Kan man fortsätta ha en relation även om barnet gjort något man inte kan förlåta?
Jag menar, ens barn är ju alltid ens barn. En vanlig människa älskar ju sitt barn över allt annat och man försöker så gott det går att skydda det från allt ont, men ibland händer det ju saker längs vägen. Ingen kan ju styra en psykisk sjukdom eller en förvärvad hjärnskada, någon som varit som vem som helst kanske förändras och blir en främling på bara några få månader. En främling som skadar andra, som tappar sin empatiska förmåga och släpper sina hämmningar.
I dokumentären fick man bilden av en ganska vanlig kille som växt upp i en vanlig familj med vanliga intressen och vanliga rutiner men som i vuxen ålder utvecklade en paranoid schizofreni. Han som varit en liten pojke på fyra år och som badat i havet varje sommar med sin familj fick plötsligt för sig att han var tvungen att hugga ihjäl sin pappa, han som levt ett liv som vem som helst med kärleksfulla föräldrar och många vänner tog sin sambos liv då han trodde hon hörde hans tankar.
Nu sitter han inspärrad på Lillhagens klinik där han får behandling och mediciner för att kunna leva ett nästan normalt liv, hans mamma säger att hon inte kan förlåta det han gjort men att han trots allt är hennes son.
Trots allt är hon hans mamma.
Dom orden skär nästan sönder hjärtat på mig. Jag föreställer mig att något liknande skulle hända Prinsen eller Vilda, vad som än händer har vi ju det förflutna och det är ju fullt av kärlek så hur skulle jag kunna döma dom och vända dom ryggen? Även om dom gjort något förfärligt mot någon annans älskade unge så är det ju ändå mina barn. Kan den kärleken ta slut? Kan man få nog av sitt barn och dess beteende?
Tips från coachen
Dessutom, köp inte den nya chokladen från Marabou, "Vinter", den är skitäcklig. Smakar som allt godis gjorde i Usa, kryddor och kanel. Nu kan ju det i och för sig vara en bra sak för vissa, jag som är godisoman gick ju ner tjugo kg där borta och se hur jag ser ut nu. Som Barbamamma.
Välkommen till Teknikens värld
För att kunna koppla upp oss använder vi internet från Bredbandsbolaget och har en trådlös koppling till laptopen, detta brukar fungera någorlunda okej men allt som oftast blir man nerkopplad utan förvarning eller anledning. Då får man stänga ner allt och invänta en gul ruta med texten "trådlös nätverksanslutning nu ansluten. Signalstyrka; mycket stark" och sen kan man börja om med vad man nu gjorde.
En sån sak innebär att om man till exempel gjort världens blogginlägg och inte hunnit posta det så försvinner det, vips bara så är det borta och man får hitta på alla konstigheter igen. I mitt fall så är det inte så livsviktiga saker som försvinner och jag kan oftast hitta på nåt nytt att skriva, men i Mannens fall blir det mer allvar.
Han skriver stora skolarbeten i nåt slags program från skolan och om han inte sparar med jämna mellanrum så är ju allt ogjort på en sekund när internetuppkopplingen får för sig att bryta ihop.
En sån sak kan få vem som helst att tappa fattningen och gå lös på köksinredningen men inte Mannen inte, nej han blir mer förbannad än så. Först blir han skitarg över att internet inte fungerar och vräker ur sig diverse könsord över Bredbandsbolaget och dess medarbetare, sen går han över i fas två vilket innebär att han inser hur puckad han själv är som inte sparar efter vartannat ord.
Då blir han först vit i ansiktet och sen gnuggar han sina tinningar så frenetiskt att han blir eldröd i hela ansiktet under tiden som han ifrågasätter sin egen existens.
I fas tre blir han helt uppgiven och tar rationella beslut i stil med "jag ska fan sluta plugga!" eller "nä nu jävlar tar jag livet av mig och sen slår jag sönder den här jävla datorn!!"
Efter såna här utspel är hela familjen helt slut, jag är genomsvettig efter ivriga försök till lösningar och bra tips som oftast tas emot med fånstirrande blick och barnen orkar knappt andas efter alla danskonster och roliga historier som bara måste berättas precis där och då. Allt för att göra pappa glad igen.
Ibland är det förstås något som verkligen gått snett med hela uppkopplingen och/ eller programmet som används men ibland finns alternativet att Mannen gått upp i varv över något som KUNDE gått snett och då blir så blind inför detaljer att han missar skitenkla grejer. Lite som i "Yrrol", när Susanne Reuter säger "men... ska vi inte pröva att trycka på play ändå?"
Om jag då inflikar svaret på gåtan och därmed löser problemen ska ni inte tro att jag blir hyllad som den drottning jag är, nej nej, då får man återigen den där fånstirrande blicken och ett "jaha?"
Det är helt okej, jag vet att jag blir hyllad sen, när allt lagt sig och Mannen sansat sig.
Tre gubbar, tre gubbar...
Idag är jag glad, jag är oftast glad men idag är jag det särskilt mycket. Varför?
Jag har köpt sju stycken nya pepparkaksformar!
Kanske inte så lustfyllt i allas ögon men jag älskar julen och allt som hör därtill och så alldeles speciellt mycket älskar jag pepparkaksformar. Förra året flyttade bl.a en elefant och ett lejon in så lite mer savanndjur stod högt på önskelistan, hade gärna sett en drake och ett flygnade tefat också men man kan ju inte få allt.
Idag köpte jag en giraff, en pusselbit, en racerbil, ett svärd, ett hus, en katt och en dinosaurie så nu ska vi nog kunna sätta upp en pjäs av pepparkaka lagom till jul.
Dagens inköp.
Hela min samling, notera min fina älg, Nalle Puh och den ståtliga Arla-kon!
Militärisk disciplin
Sen drygt ett år tillbaka går Prinsen på Nif, en pojkgrupp bestående av ca trettio sjuåringar gör allehanda farligheter på plintar, trampoliner och bockar en kväll i veckan.
Förra året hade dom en kille i 35-årsåldern som tränare, man kan tycka att det borde varit det opitmala och att han kunde få dom små änglarna att göra som han sa men tyvärr inte. Han hade svåra problem med att ryta i och kanske kände ha sig dum inför dom föräldrar som satt på bänkarna och kollade på, vilket jag har full förståelse för, men jag kan ändå tycka att om man som mamma eller pappa inte klarar av att fostra sina ohängda pojkar så kanske man ska va tacksam om dom får en tillsägelse åtminstone EN dag i veckan?
Gruppen liknade mest en samling getter i storm och rusade runt hallen i full fart utan att ta minsta notis om den stackars tränaren och det var inte mycket som blev rätt av varken kullerbyttor eller ljushopp.
Det här året har dom istället två tonåriga tjejer som tränare, första gången jag såg dom bad jag en stilla bön och hoppades att dom skulle klara sig levande ur hallen. Det var ju glasklart att om gruppen kört slut på en nästan medelålders kille så skulle inte tjejerna överleva tre veckor.
Förra veckan var jag med och kollade på, stum av förvåning satt jag på den lilla bänken och glodde.
Ett tjugotal sjuåringar stod i spikraka led och gjorde kullerbyttor i två parallella led, alla hade en liten bit toapapper under hakan för att få fin böjning på nacken och alla sträckte upp sig exakt samtidigt efteråt. Alla var tysta och tränarna gjorde bara tecken inför varje kullerbytta. Det liknade ett fångläger och jag var så imponerad att jag knappt kunde andas.
Vid ett tillfälle försökte min pajas till son tramsa bort en volt och fick sig en avhyvling så håret stod rakt ut i bak av en av tjejerna, skamset gick han tillbaka till sin plats och resten av tiden gjorde han som han blivit tillsagd. Helt enastående.
Det här året kan jag sitta på läktaren och njuta av uppvisningen, inget ont i magen och polisen på kortnummer, jag är säker på att pojkarna inte vågar göra annat än rätt.
Inget skoj alls
När jag kom från jobbet ikväll var jag så hungrig att jag vräkte i mig hundra varma mackor som Mannen gjort och som om inte det vore nog gick jag sen lös på det överblivna godiset. Nu mår jag illa över min egen uppenbarelse i spegeln, hakan är full med finnar och magen står rakt ut. Något säger mig att finnarna kommer ha dubblerats i både storlek och antal innan solen går upp imorn och antagligen kommer magen va som en spärrballong hela dan.
Kul.
Projekt stick-och virk
Jag har blivit ombedd att visa upp några av mina projekt här på bloggen, det mesta jag tar mig för blir aldrig klart men här kommer några grejer jag faktiskt avslutat.
Negerbollar och dammsugare till Vildas dockkalas. Hade ingen grön så det fick bli rosa dammsugare.
Två små korgar till Vildas hårsnoddar och spännen.
Bebismössor som ska till BB/neonatalavdelningen. Ska bara göra några till först.
Säg inget till Gordon!!
När klockan ringde och signalerade att gröten kokat klart rusade jag ut i köket för att röra runt, åh vad gott det skulle bli!
Döm om min förvåning när ingenting, absolut ingenting hade hänt med dom jävla risgrynen. Där låg dom och simmade runt i mjölk och grädde utan att visa nåt som helst intresse för att svälla. Vad i hela helvete?! Min goda gröt?! Vansinnig hällde jag ut skiten i soporna och började sen öva in en lång harang som tillverkaren skulle få höra, det här var ju skandal! Hur kunde man ens sälja sånt?
Under mitt vilda letande efter nåt telefonnummer att ringa gjorde jag en hemsk upptäckt; risgrynen hade passerat bäst-före-datum. Med råge.
Dom gick ut den 24/4 2000.
Först trodde jag inte mina ögon, det måste ju vara nåt fel, kanske är det en sexa som skavts sönder? Nädå, vid närmare granskning står det klart att risgrynen jag skulle ge mina barn var som bäst för nästan tio år sen.
"Ursäkta, kan jag gå före? Jag ska bara..."
Ett tag var vi som vårdpersonal så hemskt viktiga att vi skulle prioriteras när det gällde vaccinet, vi skulle få glida in som värsta VIP-gästerna på stans ballaste krog och alla i kön skulle glo avundsjukt på oss. Inte kunde man ha vårdinrättningar som inte fungerade optimalt på grund av sjuk personal inte.
Sen gick det ett par veckor och helt plötsligt skulle vi få sist av alla typ, "tidigast vecka 49" var svaret vi fick på frågor om när var och hur.
Idag gick startskottet för vaccination av allmänheten och både jag och Mannen fick snällt köa som vilka andra som helst men tack vare effektiv och duktig personal gick allt som på räls och innan vi visste ordet av så var det klart. När jag sen kom till jobbet hade jag en lapp i mitt fack, där stod det att vårdpersonal från och med onsdag hade speciella tider på vårdcentralen då vi skulle få äran att bli vaccinerade, oj så fiint. Jag rev sönder lappen och fnös, så mycket prioriterades vi.
Ungdomen VS vuxenlivet
Jaha... Klockan är halv tio en fredagkväll. Båda barnen sover i varsin soffa, katterna ligger tätt ihop och kurrar och själv har jag slumrat mig igenom "Idol".
Såhär var det inte för tio år...
Såhär var det inte för femton år sen! Då fanns ingen hejd på allt man orkade ta sig för alla tider på dygnet.
Nu ska jag kånka över ungarna till sina sängar och sen går jag direkt och lägger mig, ve den som försöker väcka mig innan åtta imorn!
Gonatt.
Än slank hon hiiiiiiit å än slank hon diiiiiiit...
Men NU! Nu är jag här!
Under hela veckan har jag fått höra att Trisseboda-bloggen inte är nåt för mig, den är trist i upplägget, svår att läsa bland all reklam och har dessutom en svår adress som man inte minns så jag får väl helt enkelt omvärdera.
Det är ju alltid svårt att byta bloggadress, dels för att man lätt tappar läsare och riskerar göra sin krets förvirrad men också för att man kanske tappar bort sig själv och nu vet jag helt ärligt varken ut eller in.
Kanske är det lika bra att stanna kvar här? Kanske kan jag klippa alla inlägg vid årets slut och sen bara köra vidare men då lite mer "anonymt"?
Jag gillar ju min sida och min adress, jag gillar att jag kan styra så mycket själv med bilder, typsnitt, textstorlek, färger osv vilket man inte kan göra på Mama.
Nämen va fan, jag fortsätter väl här då. Ålrajt, glöm länken och Mama, jag klistrar in inläggen därifrån hit så ni som inte hittat till Trisseboda kan få läsa också.
Då är det bara den här bloggen ni ska läsa, ingen annan. Eller ja, nån annan kanske men jag finns bara här.
Lessen över förvirringen...
