Nämen oj! Har jag gått ner hundra kilo?!
Jag har GI-bantat en hel dag. Inte en enda liten kolhydrat har slunkit ner i halsen utan bara nyttigt bacon, goda ägg, nystekt kyckling och fräsch sallad. Dessutom har jag - tro det eller ej! - varit ute och JOGGAT!
Jaa ni läste rätt, jag har joggat. Inte hela spåret (3km) men faktiskt ganska långa sträckor i stöten.
Nu vore det på sin plats med en rejäl viktminskning imorn för att belöna mina ansträngnigar men det är nog uteslutet.
Den här dieten är klart roligare än pulverbantningen jag körde sist, skittrist att bara få dricka svinäckligt pulver och inte få tugga, nu får man ju äta sig mätt och det till och med på ganska god mat. Tyvärr är det också rätt dyr mat så vi kommer antagligen gå i personlig konkurs om jag ska fortsätta på det här viset, fast jag kommer förstås vara smal och snygg när jag går till socialkontoret och begär försörjningsstöd.
Jaa ni läste rätt, jag har joggat. Inte hela spåret (3km) men faktiskt ganska långa sträckor i stöten.
Nu vore det på sin plats med en rejäl viktminskning imorn för att belöna mina ansträngnigar men det är nog uteslutet.
Den här dieten är klart roligare än pulverbantningen jag körde sist, skittrist att bara få dricka svinäckligt pulver och inte få tugga, nu får man ju äta sig mätt och det till och med på ganska god mat. Tyvärr är det också rätt dyr mat så vi kommer antagligen gå i personlig konkurs om jag ska fortsätta på det här viset, fast jag kommer förstås vara smal och snygg när jag går till socialkontoret och begär försörjningsstöd.
Ärlighet vara längst
Klassiskt ärlighetsuttalande av lilla Vild som kollar in när mormor smörjer halsen med dyr antirynkkräm.
Vilda; "Varför smörjar du där mormor?"
Mormor; "För att jag inte ska vara så rynkig på halsen."
Vilda; "Men... varför är du det då?"
Vilda; "Varför smörjar du där mormor?"
Mormor; "För att jag inte ska vara så rynkig på halsen."
Vilda; "Men... varför är du det då?"
Rastillhörighet
Prinsen och Vilda kollar fotbollsVM, usa möter Ghana.
Vilda; "Oj! Dom har nog solat länge! Dom är helt svarta."
Prinsen; "Nä men dom ser ut så, dom är negrar."
Vilda; "Oj! Dom har nog solat länge! Dom är helt svarta."
Prinsen; "Nä men dom ser ut så, dom är negrar."
Projekt "fettbort"
Idag har jag bestämt mig, jag ska gå med i en såndär viktklubb på nätet. Det känns som om det är dags att bli av med graviditetskilona jag packade på mig genom att äta ett kg smågodis om dan hela Prinsens tid i magen.
Jag är inte riktigt säker på vad jag ska äta eller när men jag antar att det framgår av hemsidan, värre än sist jag försökte akutbanta blir det nog inte. Då dog jag nästan av svält men enda skillnaden var att jag inte orkade kliva upp på vågen eftersom jag var så svårt undernärd.
Jag har ju som alla säkert vet gjort många mer eller mindre bra försök att gå ner i vikt, oftast brister det på att jag har jävligt dålig karaktär och inte orkar hela vägen. Eller att jag inte planerar ordentligt en dag och måste göra nåt snabbt och inte så nyttigt att äta, då tycker jag att jag redan har pajat allting och lika gärna kan tokäta resten av dan också och ta nya tag dagen efter. Tyvärr brukar den där "dagen efter" ramla ur minnet och så är jag inne på samma bana igen.
Jag har väl inga större förhoppningar om att lyckas denna gången heller men jag har under en tid kännt att jag inte riktigt känner igen min spegelbild, jag tror att jag är skitsnygg och helt normalviktig så när jag ser en blek och biffig tant stirra tillbaka så tar det en sekund innan jag fattar att det faktiskt är jag. Det är inte så kul av många anledningar, dels är det inte roligt att inte kunna vara så fin som man vill men sen är det inte så himla bra för kroppen heller antar jag.
Nu tänker jag att det är dags. Tiden är inne när speglen och verkligheten behöver stämma överrens.
Sommar och glass
En sommareftermiddag på Slusscafét.
Fina Lorena.
Banana split
Fina Lorena.
Banana split
"Hej jag heter Peter och kommer från Sifo!"
Man kan säga såhär, jag var inte snygg. Hemmet var en totalkatastrof. Barnen på sitt värsta rethumör.
Helt enkelt så gick allt fel som kunde gå fel.
Jag pratar om fredagen.
Jag var förkyldare än jag varit på många år, febrig, hostig och helt täppt i båda näsborrarna. Näsan var så söndersnorad att stora skinnflagor spretade runt hela området, håret hade jag i en halvt nerhalkad trasslig knut och det var så flottigt att man kunde spegla sig i det, jag hade inget annat än mitt tio år gamla Snobben-nattlinne på mig och hade precis stekt 30 pannkakor så glasögonen var nedsolkade med stekflott och hade halkat ner på näsan.
I hallen stod det fem soppåsar, dom flesta sen tre-fyra dagar tillbaka i tiden och med jästa matrester i sig, men eftersom jag var så aptät i näsan så kände jag inte av nån stank, och dom verkade faktiskt passa in i misären som hemmet i övrigt befann sig i.
Då ringer det på dörren.
Utanför står sifo-killen som jag tydligen bokat en intervju med. Han ser lite nervös ut och jag inser att det antagligen luktar sopstation hemma hos oss, barnen far runt som yra höns och retar gallfeber på varann och mitt i skiten står jag. I mitt nattlinne.
Sen passerar en dryg timma då jag snällt svarar på allt han vill veta, mest handlar det om EU och det är så tråkigt att jag nästan dör. Vilda gör sitt bästa för att ytterligare spä på min ångest, hon kastar Astors glitterfisk på mig, rullar runt under bordet och killar både mig och frågekillen på fötterna, ropar "mammamammamammamammamammamammamammamamma!!!!" tills jag svarar och ska prompt sitta i mitt knä och ha händerna på mina kinder. Prinsen hjälper inte direkt till där han ligger i soffan och hejar på henne genom att skratta åt tokigheterna och innan intervjun är slut har jag blodsmak i munnen.
Efteråt är jag helt slut, jag orkar inte ens skälla på barnen utan låter dom hållas. Dom slutar väl slåss om en av dom skulle dö resonerar jag och börjar röja i köket.
Benbrott och TBE
Münchausen by proxy; en personlighetsstörning av bordelinetyp, ett tillstånd som är nära besläktat med mytomani och som går ut på att man som vårdgivare (i det här fallet jag) lurar sin omgivning och sjukvården att tro att ens skyddsling (i det här fallet mina barn) är svårt sjuka.
Igår var lilla Vild väldigt sjuk, det började väl redan i förrgår för att vara exakt, då hon spydde ner en kiosk i stan. Hon klagade på huvudvärk och ont i nacken och ville bara gå och lägga sig så det fick hon göra, sen sov hon ända tills klockan kvart över tio igår morse när jag försökte ruska liv i henne. Det var en uppgift lika lättfixad som en tur och retur månen visade det sig, hon vände mig ryggen och sa att hon hade så ont i huvudet och ville bara fortsätta sova.
Inget bra tecken kände jag och erinrade mig två äckliga fästingar i hennes hår för ungefär en månad sen.
Sjukvårdsrådgivningen tycke vi skulle åka till vårdcentralen bums och ta prover, lilla hjärtat släpade sig fram och ville inte äta frukost eller ens dricka saften jag lockade med. Jag kände hur det började krypa i mig, att hålla sig lugn när barnen är sjuka är annars min starka sida och jag har egentligen bara varit riktigt rädd då Prinsen fick körtelfeber som liten och i vintras när Svininfluensan härjade som värst och Vild fick lunginflammation. Nu såg jag syner för mitt inre där Vilda låg halvsidesförlamad med TBE i hela sin lilla hjärna.
Inne på vårdcentralen fick vi komma in på stört, Vilda hängde som en liten vante i min arm och kröp upp i mitt knä inne hos doktorn, "skynda dig att ta proverna!!" ville jag skrika men behärskade mig för att inte framstå som en nervös och störd mamma.
Då inträffar det jag hela tiden befarat, Vilda blir som i ett trollslag helt frisk. Hon flamsar med doktorn och när han frågar var hon har ont så säger hon "ingenstans" och skrattar åt den roliga farbrorn. Jag inflikar att hon ju hade så ont att hon inte ens ville gå upp imorse, och hade hon inte ont i nacken för en kvart sen? Näädå, Vilda har inte ett dugg ont. Nånstans.
Doktorn tittar på mig och lägger armarna i kors över bröstet, "hur var det nu det började sa du?" säger han sen med en suck.
Härligt.
Efter lite prover visar det sig att Vilda visst är liiite sjuk, hon har en hög sänka och får penicillin utskrivet för att ta kål på en eventuell TBE. Eller kanske mest för att bota mamman.
Senare samma dag så halkar Prinsen av sin kickbike på ett olyckligt sätt och vrider om hela fotleden, han vrålar av smärta och kan absolut inte ta ett steg. Vis av min erfarenhet säger jag att det går över och att han ska ta det lite lugnare med sina tricks, åker till sjukhuset gör jag bara inte.
Ett par timmar passerar och jag anar att allt inte står rätt till med Prinsens fot, han har faktiskt hemskt ont och kan verkligen inte gå. Jag lovar att åka med honom till jourcentralen om han lovar att det verkligen verkligen gör så ont som han säger och att han inte ska bli frisk inne hos doktorn. Det gör han.
Doktorn väljer att skicka oss vidare till röntgen, hon tror att foten kan vara av.
Efter lång och tråkig väntan hos en sur och förgrämd sköterska på röntgen visar det sig att inga skelettskador finns på Prinsens lilla fot, bara en stukning, och vi kan åka hem igen med ett par kryckor i bagaget.
Tur att den inte var av, hur hade jag förklarat att vi väntat flera timmar med att söka vård?
Stackars Prinsen
Första stegen med kryckor är trots allt lite roliga. Ett roigt som försvann ganska snabbt när blåsorna i händerna kom.
I väntrummet blev det rullstolsrace!
Svullen som en pensionärsfot mec korviga tår.
Igår var lilla Vild väldigt sjuk, det började väl redan i förrgår för att vara exakt, då hon spydde ner en kiosk i stan. Hon klagade på huvudvärk och ont i nacken och ville bara gå och lägga sig så det fick hon göra, sen sov hon ända tills klockan kvart över tio igår morse när jag försökte ruska liv i henne. Det var en uppgift lika lättfixad som en tur och retur månen visade det sig, hon vände mig ryggen och sa att hon hade så ont i huvudet och ville bara fortsätta sova.
Inget bra tecken kände jag och erinrade mig två äckliga fästingar i hennes hår för ungefär en månad sen.
Sjukvårdsrådgivningen tycke vi skulle åka till vårdcentralen bums och ta prover, lilla hjärtat släpade sig fram och ville inte äta frukost eller ens dricka saften jag lockade med. Jag kände hur det började krypa i mig, att hålla sig lugn när barnen är sjuka är annars min starka sida och jag har egentligen bara varit riktigt rädd då Prinsen fick körtelfeber som liten och i vintras när Svininfluensan härjade som värst och Vild fick lunginflammation. Nu såg jag syner för mitt inre där Vilda låg halvsidesförlamad med TBE i hela sin lilla hjärna.
Inne på vårdcentralen fick vi komma in på stört, Vilda hängde som en liten vante i min arm och kröp upp i mitt knä inne hos doktorn, "skynda dig att ta proverna!!" ville jag skrika men behärskade mig för att inte framstå som en nervös och störd mamma.
Då inträffar det jag hela tiden befarat, Vilda blir som i ett trollslag helt frisk. Hon flamsar med doktorn och när han frågar var hon har ont så säger hon "ingenstans" och skrattar åt den roliga farbrorn. Jag inflikar att hon ju hade så ont att hon inte ens ville gå upp imorse, och hade hon inte ont i nacken för en kvart sen? Näädå, Vilda har inte ett dugg ont. Nånstans.
Doktorn tittar på mig och lägger armarna i kors över bröstet, "hur var det nu det började sa du?" säger han sen med en suck.
Härligt.
Efter lite prover visar det sig att Vilda visst är liiite sjuk, hon har en hög sänka och får penicillin utskrivet för att ta kål på en eventuell TBE. Eller kanske mest för att bota mamman.
Senare samma dag så halkar Prinsen av sin kickbike på ett olyckligt sätt och vrider om hela fotleden, han vrålar av smärta och kan absolut inte ta ett steg. Vis av min erfarenhet säger jag att det går över och att han ska ta det lite lugnare med sina tricks, åker till sjukhuset gör jag bara inte.
Ett par timmar passerar och jag anar att allt inte står rätt till med Prinsens fot, han har faktiskt hemskt ont och kan verkligen inte gå. Jag lovar att åka med honom till jourcentralen om han lovar att det verkligen verkligen gör så ont som han säger och att han inte ska bli frisk inne hos doktorn. Det gör han.
Doktorn väljer att skicka oss vidare till röntgen, hon tror att foten kan vara av.
Efter lång och tråkig väntan hos en sur och förgrämd sköterska på röntgen visar det sig att inga skelettskador finns på Prinsens lilla fot, bara en stukning, och vi kan åka hem igen med ett par kryckor i bagaget.
Tur att den inte var av, hur hade jag förklarat att vi väntat flera timmar med att söka vård?
Stackars Prinsen
Första stegen med kryckor är trots allt lite roliga. Ett roigt som försvann ganska snabbt när blåsorna i händerna kom.
I väntrummet blev det rullstolsrace!
Svullen som en pensionärsfot mec korviga tår.
Dom bästa av vänner!
När vi kom hem från den stora staden vankades det ännu en examensfest, denna gång kom det som en stor överraskning för Mannen. Våra vänner stod på gården när vi kom hem, dom hade ordnat med tält, mat, dryck, blommor och Mannen blev så rörd!
Vi satt där under partytältet och skrattade, åt och drack alltmedan regnet öste ner, det spelade mindre roll en så underbar kväll. Tänk att man kan ha så fina kompisar, ni har ställt upp så mycket för oss under hela den här långa tiden, smått som stort har fixats och jag och Mannen är så glada och tacksamma för att ni finns! ♥
Många svårlösta brott hade begåtts sen vi lämnade gården och området var avspärrat med blåvita band.
Mannen fick snällt svida om till snygguniformen. Som tur var kunde han toppa outfiten med ett par glajjer med paljetter och fina blommor.
Senare samma kväll...
Nu är polismärket utskrivet på data och påklistrat med silvertejp, kanske är skärpan något försämrad av ett par öl och en biljakt utesluten.
Vi satt där under partytältet och skrattade, åt och drack alltmedan regnet öste ner, det spelade mindre roll en så underbar kväll. Tänk att man kan ha så fina kompisar, ni har ställt upp så mycket för oss under hela den här långa tiden, smått som stort har fixats och jag och Mannen är så glada och tacksamma för att ni finns! ♥
Många svårlösta brott hade begåtts sen vi lämnade gården och området var avspärrat med blåvita band.
Mannen fick snällt svida om till snygguniformen. Som tur var kunde han toppa outfiten med ett par glajjer med paljetter och fina blommor.
Senare samma kväll...
Nu är polismärket utskrivet på data och påklistrat med silvertejp, kanske är skärpan något försämrad av ett par öl och en biljakt utesluten.
Examen
Äntligen!
Mannen är ÄNTLIGEN i mål efter två och ett halvt års hårda studier, på måndag börjar han jobba och har lovat att tömma bokhyllan med studiematerial. Jag föreslog ett symboliskt bål ute på gården men det var tydligen en dålig idé, alla böcker ska säljas så är nån intresserad så kom och köp!
Med tanke på allt som skulle ordnas under veckan och som fortfarande inte var fixat på onsdagen så bådade det inte gott inför planen att vara i tid på Stadshusets trappa men tro det eller ej; på torsdag kväll var allt så klart som det kunde bli. Förstås inte helt utan hjälp från goda vänner men klart var det och jag kunde lägga mig tidigt och drömma mardrömmar om att klockan inte ringde i tid, att jag körde fel i flera timmar och att jag glömde klänningen hemma.
Efter att barnen var avlämnade i säkert förvar hos Puddingen hämtade jag upp mamma och vi gav oss iväg mot Stockholm, med hjälp av en oerhört avancerad gps kunde vi sen ratta oss fram ända till hotellets dörr i Solna i så god tid att man nästan häpnade.
Vi mötte upp pappa som redan befann sig i huvudstaden, bytte om, tog sedan rätt buss och rätt tunnelbana och sammanstrålade med Mannens mamma och pappa så vi kunde börja köa vid ingången i stort sett först av alla. Eftersom det var så många poliser som tog examen så delades dom i två grupper med drygt 250 studenter i varje, och när den första gruppen kom ut blev det ett stort blått hav på Stadshusets innergård.
Att få sitta på första raden inne den stora pampiga salen och se dom nya poliserna komma nerför trappan två och två medan polisens musikkår spelade kändes i hela kroppen, både rörande och stort, sorgligt och roligt på en gång.
Runtom hela salen fanns små fönster, där stod polisstudenterna och såg ut över folkvimlet och letade efter sina nära och kära innan allt började.
Det var svårt att ta bilder eftersom det bara fanns fönster allra längst upp mot taket så tyvärr är dom flesta suddiga och mörka.
Världens finaste man!
Många tårfyllda kramar, kamrater som träffats nästan varje dag skulle skiljas åt. En ny tid börjar men en annan måste avslutas.
Jag är inte alls så uttråkad som jag ser ut.
På kvällen gick vi till en mysig restaurang på Söder, där mötte vi upp Mannens bror Daniel och hans söta fru Karin. Vi åt och drack gott och Mannen fick fina presenter.
Min mamma och pappa.
Bror Daniel och fina Karin studerar menyn.
Mannens pappa menar allvar med vad han just sagt.
Mannens fina mamma.
Senare samma kväll...
Mannen är ÄNTLIGEN i mål efter två och ett halvt års hårda studier, på måndag börjar han jobba och har lovat att tömma bokhyllan med studiematerial. Jag föreslog ett symboliskt bål ute på gården men det var tydligen en dålig idé, alla böcker ska säljas så är nån intresserad så kom och köp!
Med tanke på allt som skulle ordnas under veckan och som fortfarande inte var fixat på onsdagen så bådade det inte gott inför planen att vara i tid på Stadshusets trappa men tro det eller ej; på torsdag kväll var allt så klart som det kunde bli. Förstås inte helt utan hjälp från goda vänner men klart var det och jag kunde lägga mig tidigt och drömma mardrömmar om att klockan inte ringde i tid, att jag körde fel i flera timmar och att jag glömde klänningen hemma.
Efter att barnen var avlämnade i säkert förvar hos Puddingen hämtade jag upp mamma och vi gav oss iväg mot Stockholm, med hjälp av en oerhört avancerad gps kunde vi sen ratta oss fram ända till hotellets dörr i Solna i så god tid att man nästan häpnade.
Vi mötte upp pappa som redan befann sig i huvudstaden, bytte om, tog sedan rätt buss och rätt tunnelbana och sammanstrålade med Mannens mamma och pappa så vi kunde börja köa vid ingången i stort sett först av alla. Eftersom det var så många poliser som tog examen så delades dom i två grupper med drygt 250 studenter i varje, och när den första gruppen kom ut blev det ett stort blått hav på Stadshusets innergård.
Att få sitta på första raden inne den stora pampiga salen och se dom nya poliserna komma nerför trappan två och två medan polisens musikkår spelade kändes i hela kroppen, både rörande och stort, sorgligt och roligt på en gång.
Runtom hela salen fanns små fönster, där stod polisstudenterna och såg ut över folkvimlet och letade efter sina nära och kära innan allt började.
Det var svårt att ta bilder eftersom det bara fanns fönster allra längst upp mot taket så tyvärr är dom flesta suddiga och mörka.
Världens finaste man!
Många tårfyllda kramar, kamrater som träffats nästan varje dag skulle skiljas åt. En ny tid börjar men en annan måste avslutas.
Jag är inte alls så uttråkad som jag ser ut.
På kvällen gick vi till en mysig restaurang på Söder, där mötte vi upp Mannens bror Daniel och hans söta fru Karin. Vi åt och drack gott och Mannen fick fina presenter.
Min mamma och pappa.
Bror Daniel och fina Karin studerar menyn.
Mannens pappa menar allvar med vad han just sagt.
Mannens fina mamma.
Senare samma kväll...
Jag är utvald
Man vet det bara, en instinkt liksom. När det ringer från ett okänt nummer sent på kvällen, alternativt precis vid middagstid en söndag, då är det Dom. Försäljarna.
Eller som ikväll; Sifo.
Jag hade minsann blivit särskilt utvald att delta i en heeelt frivillig undersökning som tog ca 40-60 minuter och som gjordes av en legimiterad Sifo-anställd med id-kort och allt. Alltså en levande, vilt främmande, person som kommer och knackar på min dörr och korsförhör mig. Trevligt.
Hoppas det är Joel Kinnaman som knäcker extra, då ska jag se till att vara naken.
Undrar om man får nån slags belöning, en hundring eller så.
Eller som ikväll; Sifo.
Jag hade minsann blivit särskilt utvald att delta i en heeelt frivillig undersökning som tog ca 40-60 minuter och som gjordes av en legimiterad Sifo-anställd med id-kort och allt. Alltså en levande, vilt främmande, person som kommer och knackar på min dörr och korsförhör mig. Trevligt.
Hoppas det är Joel Kinnaman som knäcker extra, då ska jag se till att vara naken.
Undrar om man får nån slags belöning, en hundring eller så.
I'm alive!!!
Tack gode gud, jag lever!
Igår erbjöd sig min mamma storsint att eskortera mig till stadens köpcentra för att leta kläder till fredag, jag borde redan då förstått att det var en obra idé men paniken inför att behöva gå naken gjorde sig påmind så direkt efter jobbet idag åkte vi iväg.
Jag är oerhört kräsen när det gäller kläder, det kan man inte tro med tanke på att jag oftast ser ut som en uteliggare men så är det, och jag avskyr när folk ska gå med och vara smakråd. Dels för att jag säger nej 98% av tiden och medföljande sällskap har en tendens att tappa tålamodet med mig efter några timmars "nej det är inte JAG", men också för att jag blir så grymt deprimerad av att se alla snygga plagg som jag kunnat ha om jag inte varit Barbamamma.
Ibland får Mannen vanföreställningar om att han och barnen skulle kunna åka med och "hjälpa till", det hade ju varit såå mysigt, åsså kan man ju ta en glass sen! "Jamen åh vad kuuul!" skriker jag då. Eller inte.
Eftermiddagen började sådär, inne på Pondus hade jag kunnat spendera femton tusen utan att blinka om jag haft 1, kroppen och 2, pengarna. Där fanns skira tunikor från Gant, volanger från Odd Molly, klänningar från Rut m.fl och toppar från Filippa K som bara kastade sig över mig och ropade "köp mig! Köp mig!" men som tur var passade inget.
Tur att inget passade var det inte resten av dagen, mamma visade fram det ena efter det andra och jag sa "nej, nej, nej, nej, nej" mest hela tiden. Inte för att det hon visade inte var fint, tvärtom var det jättefina grejer.
På henne.
Jag ville ha klänning, mamma tyckte byxor.
Jag ville ha klänning, mamma tyckte kjol, leggings och top.
Jag ville ha klänning, mamma tyckte leggings och tunika.
Jag ville ha en hot, champagnefärgad klänning med porriga svarta blommor, mamma sa "nja".
Slutligen blev det den porriga klänningen men mamma knorrade ända in i sista andetaget, den var för blek och för bar och gud vet allt. Jag älskade den.
För en stund sen ringde hon och föreslog att hon kunde passa barnen imorn så jag och Lorena (vän och granne) kunde ta en sväng i några andra butiker. Jag gick såklart med på det för jag vet ju att Lorena kommer älska min klänning hon med.
Igår erbjöd sig min mamma storsint att eskortera mig till stadens köpcentra för att leta kläder till fredag, jag borde redan då förstått att det var en obra idé men paniken inför att behöva gå naken gjorde sig påmind så direkt efter jobbet idag åkte vi iväg.
Jag är oerhört kräsen när det gäller kläder, det kan man inte tro med tanke på att jag oftast ser ut som en uteliggare men så är det, och jag avskyr när folk ska gå med och vara smakråd. Dels för att jag säger nej 98% av tiden och medföljande sällskap har en tendens att tappa tålamodet med mig efter några timmars "nej det är inte JAG", men också för att jag blir så grymt deprimerad av att se alla snygga plagg som jag kunnat ha om jag inte varit Barbamamma.
Ibland får Mannen vanföreställningar om att han och barnen skulle kunna åka med och "hjälpa till", det hade ju varit såå mysigt, åsså kan man ju ta en glass sen! "Jamen åh vad kuuul!" skriker jag då. Eller inte.
Eftermiddagen började sådär, inne på Pondus hade jag kunnat spendera femton tusen utan att blinka om jag haft 1, kroppen och 2, pengarna. Där fanns skira tunikor från Gant, volanger från Odd Molly, klänningar från Rut m.fl och toppar från Filippa K som bara kastade sig över mig och ropade "köp mig! Köp mig!" men som tur var passade inget.
Tur att inget passade var det inte resten av dagen, mamma visade fram det ena efter det andra och jag sa "nej, nej, nej, nej, nej" mest hela tiden. Inte för att det hon visade inte var fint, tvärtom var det jättefina grejer.
På henne.
Jag ville ha klänning, mamma tyckte byxor.
Jag ville ha klänning, mamma tyckte kjol, leggings och top.
Jag ville ha klänning, mamma tyckte leggings och tunika.
Jag ville ha en hot, champagnefärgad klänning med porriga svarta blommor, mamma sa "nja".
Slutligen blev det den porriga klänningen men mamma knorrade ända in i sista andetaget, den var för blek och för bar och gud vet allt. Jag älskade den.
För en stund sen ringde hon och föreslog att hon kunde passa barnen imorn så jag och Lorena (vän och granne) kunde ta en sväng i några andra butiker. Jag gick såklart med på det för jag vet ju att Lorena kommer älska min klänning hon med.
Nu är det mycket.
Jag är inte en bra planeringsmänniska, jag brukar gå efter mottot; "det löser sig nog" och oftast är det precis det saker och ting gör. Löser sig. Ibland blir det hur bra som helst och ibland lite mindre bra men till sist har det i alla fall löst sig.
Tyvärr finns det tillfällen när det hade varit väldigt bra om jag hade haft lite mer planeringsnerv, lite mer koll på läget och lite mer framförhållning, dom tillfällena är tack och lov rätt sällsynta men när dom inträffar så är det inte roligt. Där är jag nu.
På fredag ska Mannen äntligen ta sin examen, det är stor baluns i Blå Hallen (den fina salen där man delar ut Nobelpriset) i Stockholm, där ska jag befinna mig uppklädd till tänderna, snygg i håret och inte svettig av stress klockan 16:00. Jag ska ha fin klänning och fina skor, lockar i håret och vara fräscht brun och sommarsminkad i ansiktet och det är nu problemen börjar.
Förutom att jag måste hitta nåt att ha på mig ska jag också tvätta bilen, färga håret, raka benen, packa, tvätta kläder till Prinsens skolavslutning och packa till barnens over night hos Puddingen. När allt det är gjort är fredagen här och jag ska lämna barnen fina och rena, fixa mig själv, mitt hår och smink samt hitta till Stockholm och ett hotell nånstans i Solna. Väl där ska jag parkera, ta mig och mamma med pendeltåget till Stadshuset, möta pappa och Mannens föräldrar och hitta en bra plats innan klockan 16:00. Hur fan ska jag lyckas med det??
Jag kommer gå sönder av stress.
Tyvärr finns det tillfällen när det hade varit väldigt bra om jag hade haft lite mer planeringsnerv, lite mer koll på läget och lite mer framförhållning, dom tillfällena är tack och lov rätt sällsynta men när dom inträffar så är det inte roligt. Där är jag nu.
På fredag ska Mannen äntligen ta sin examen, det är stor baluns i Blå Hallen (den fina salen där man delar ut Nobelpriset) i Stockholm, där ska jag befinna mig uppklädd till tänderna, snygg i håret och inte svettig av stress klockan 16:00. Jag ska ha fin klänning och fina skor, lockar i håret och vara fräscht brun och sommarsminkad i ansiktet och det är nu problemen börjar.
Förutom att jag måste hitta nåt att ha på mig ska jag också tvätta bilen, färga håret, raka benen, packa, tvätta kläder till Prinsens skolavslutning och packa till barnens over night hos Puddingen. När allt det är gjort är fredagen här och jag ska lämna barnen fina och rena, fixa mig själv, mitt hår och smink samt hitta till Stockholm och ett hotell nånstans i Solna. Väl där ska jag parkera, ta mig och mamma med pendeltåget till Stadshuset, möta pappa och Mannens föräldrar och hitta en bra plats innan klockan 16:00. Hur fan ska jag lyckas med det??
Jag kommer gå sönder av stress.
Migrän spyor och polisen
I mitt nya flådiga jobb ingår en hel del s.k "ledsagning", det innebär att vi följer med och hjälper vårdtagare i olika situationer som till exempel läkarbesök, inköp, träning osv. Idag hade jag och en arbetskamrat ett sånt ärende tillsammans, vi skulle ledsaga ett par till Vänerparken där dom simmar två gånger i veckan. Vi hjälper dom i vattnet och sen sitter vi och väntar vid ett bord medan dom gör sina rundor, det brukar ta ca en timma och ibland köper vi en korv eller en kaffe under tiden.
Idag när vi satt där och väntade kände jag en bekant huvudvärk göra sig påmind, det blixtrade framför ögonen och nacken ilade, jag blev kallsvettig och att lufttemperaturen var 29 grader gjorde inte saken bättre, ett migränanfall var på ingång.
Eftersom det är väldigt ovanligt att jag får det så äger jag inga tabletter i den kaliber som krävs för att häva ett pågående migräntillstånd, jag har inte ett enda knep att ta till och det hade heller inte spelat nån som helst roll där jag satt i Vänersborg med en arbetskompis och två vårdtagare som behövde min hjälp.
I brist på annat gick jag till cafét för att be om ett glas vatten, "jaha, det kostar två kronor" bräkte häxan i kassan. Två spänn, för en pappmugg med ljummet kranvatten, som hittat. Att jag var där som personal och inte med mina tolv barn spelade tydligen ingen roll, i Vänersborg är vattnet dyrt.
Jag hade bara en krona i plånboken så jag frågade om det kanske gick bra ändå, jag kunde ju få halva muggen med vatten skojade jag. "Nja... du kan ju lämna den andra kronan nästa gång." sa häxan och glodde på mig som om jag försökte blåsa henne på en halv miljon.
Vattnet hjälpte ju givetvis inte ett skvatt så det borde jag egentligen hällt i brallorna på torrtanten bakom disken men hade jag gjort det hade jag antagligen kolavippat. Vi det här laget kunde jag knappt röra huvudet utan att spyan åkte hiss och jag hade nästan dödslängtan. Arbetet som låg framför mig, hjälp med dusch, påklädning och ett besök på Vänerparkens "restaurang", verkade som ett par år i Bergen-Belsen.
Åtta år senare, eller om det var en timma, så svängde vi i alla fall in på parets gata och där stod en piketbuss, polisen hade hastighetskontroll dagen till ära. Jag ramlade ut ur bilen nästan i farten och slängde mig på gräset, spyan hade jag redan svalt en gång i bilen och nu var det nära.
I sista stund insåg jag att jag 1, låg på en stor gräsmatta mitt i solen. En kräkhög här skulle inte gå att dränera bort ens med tio liter vatten, den skulle ligga kvar och jäsa tills folk i husen runtomkring sålde och flyttade. Och 2, fem meter bakom mig stod lagens väktare, a.k.a framtida kollegor till Mannen och inte dom man helst av allt spyr mitt framför.
Jag stoppade huvudet mellan knäna och djupandades, "inte spy inte spy inte spy" mantrade jag medan jag i mitt stilla sinne undrade var i hela friden polisens samhällsansvar kickade in. Där låg jag och nästan dog mitt framför ögonen på dom men inte ens ett "hurvarehärdå?" kostade dom på sig.
Efter en hel evighet och två forever kunde jag i alla fall ta mig hem, jag spenderade resten av dagen i sängen och har först under eftermiddagen kunnat stå upprätt. Huvudet spränger fortfarande men det är skillnad på migrän och ontsåinihelvete.
Idag när vi satt där och väntade kände jag en bekant huvudvärk göra sig påmind, det blixtrade framför ögonen och nacken ilade, jag blev kallsvettig och att lufttemperaturen var 29 grader gjorde inte saken bättre, ett migränanfall var på ingång.
Eftersom det är väldigt ovanligt att jag får det så äger jag inga tabletter i den kaliber som krävs för att häva ett pågående migräntillstånd, jag har inte ett enda knep att ta till och det hade heller inte spelat nån som helst roll där jag satt i Vänersborg med en arbetskompis och två vårdtagare som behövde min hjälp.
I brist på annat gick jag till cafét för att be om ett glas vatten, "jaha, det kostar två kronor" bräkte häxan i kassan. Två spänn, för en pappmugg med ljummet kranvatten, som hittat. Att jag var där som personal och inte med mina tolv barn spelade tydligen ingen roll, i Vänersborg är vattnet dyrt.
Jag hade bara en krona i plånboken så jag frågade om det kanske gick bra ändå, jag kunde ju få halva muggen med vatten skojade jag. "Nja... du kan ju lämna den andra kronan nästa gång." sa häxan och glodde på mig som om jag försökte blåsa henne på en halv miljon.
Vattnet hjälpte ju givetvis inte ett skvatt så det borde jag egentligen hällt i brallorna på torrtanten bakom disken men hade jag gjort det hade jag antagligen kolavippat. Vi det här laget kunde jag knappt röra huvudet utan att spyan åkte hiss och jag hade nästan dödslängtan. Arbetet som låg framför mig, hjälp med dusch, påklädning och ett besök på Vänerparkens "restaurang", verkade som ett par år i Bergen-Belsen.
Åtta år senare, eller om det var en timma, så svängde vi i alla fall in på parets gata och där stod en piketbuss, polisen hade hastighetskontroll dagen till ära. Jag ramlade ut ur bilen nästan i farten och slängde mig på gräset, spyan hade jag redan svalt en gång i bilen och nu var det nära.
I sista stund insåg jag att jag 1, låg på en stor gräsmatta mitt i solen. En kräkhög här skulle inte gå att dränera bort ens med tio liter vatten, den skulle ligga kvar och jäsa tills folk i husen runtomkring sålde och flyttade. Och 2, fem meter bakom mig stod lagens väktare, a.k.a framtida kollegor till Mannen och inte dom man helst av allt spyr mitt framför.
Jag stoppade huvudet mellan knäna och djupandades, "inte spy inte spy inte spy" mantrade jag medan jag i mitt stilla sinne undrade var i hela friden polisens samhällsansvar kickade in. Där låg jag och nästan dog mitt framför ögonen på dom men inte ens ett "hurvarehärdå?" kostade dom på sig.
Efter en hel evighet och två forever kunde jag i alla fall ta mig hem, jag spenderade resten av dagen i sängen och har först under eftermiddagen kunnat stå upprätt. Huvudet spränger fortfarande men det är skillnad på migrän och ontsåinihelvete.
