Det här blev en sorgens kväll i familjen, Prinsen har blivit bestulen. På typ det mest värdefulla han äger, fotbollskorten.
Han har järnkoll på alla kort, alla spelare och deras positioner, sätter till och med Mannen på plats, och noterar med små fina bockar i listan vilka han har och vilken valör dom har. Idag köpte han ett nytt paket och skulle som vanligt sätta in dom enligt laguppställningarna när han plötsligt skrek rakt ut, "det fattas kort!!!!"
Efter många vändor i albumet, total sanering av ryggsäcken och dess innehåll samt alla fickor stod det fruktansvärda klart; någon har snott fem stycken kort. Inte bara vilka som helst utan vissa utvalda och givetvis också Casillas, världens bästa målvakt och Prinsens mest älskade kort.
Sorgen var total och han grät hejdlöst tills tårarna tog slut, middagen intogs under tystnad och det där hjärtskärande hulkandet som blir när man verkligen gråtit. Mitt hjärta brast och jag vacklade mellan att spendera resten av lönen på nya kortpaket eller slå ner varenda unge i skolan. Prinsen som sparat och sparat sina veckopengar för att kunna köpa dom populära korten, han har utan att överdriva lagt ner minst femhundra kronor på sin samling. I stort sett allt ur egen ficka.
Jag har skrivit två stora lappar som ska sättas på skolan och fritids, förhoppningsvis får tjuven Ågren och lägger tillbaka korten på hyllan, albumet får stanna hemma i fortsättningen och Prinsen har lärt sig något nytt.

För oss som älskar snö har det varit ett utmärkt väder ett tag, söndagen bjöd förvisso på klass 1-varning och en hel del blåst och kyla men vi är väl inte dom som är dom.



Vilda och kompisen Bianca försöker åka i backen med en meter lös pudersnö.



Varm choklad i väntan på korven på Fredsikssons altan.



Väntan kunde också spenderas med att hoppa ner i snöhögarna.





Ibland är det tur att man inte ställer undan sommarens prylar, grillen skottades fram och sen blev det lunch ute i snön.



"Tappa korven, tappa korven, tappa korven..."

Oj vad dagarna rullar på fort, helgen passerade i ett ögonblink känns det som. Snart ska jag sluta jobba och bara gå hemma och dra, jag längtar så jag nästan går sönder, idag fylldes sista pappret i angående min havandeskapspenning så nu är det bara att vänta ut tiden. 25 januari är min sista arbetsdag på väldigt länge.
I helgen fick jag för mig att vi nu absolut bara måste förbereda Lilys garderob, alla Prinsens gamla och urvuxna kläder skulle bort och Vildas skulle storlekssorteras, och jag och Mannen skulle byta garderober med barnen eftersom vi haft våra i deras rum och tvärtom. Det var jätteroligt i ungefär två timmar sen blev det tråkigare än att se färg torka, tyvärr såg lägenheten då ut som om en kärnkraftsreaktor sprängts och det fanns inget annat att göra än att fortsätta rensa.
Två stora sopsäckar slängdes, fem påsar bortskänktes och resten veks ihop och lades in snyggt och prydligt på sin nya plats, resultatet blev jättebra och nu hänger det en endaste liten Pippi-klänning och ett par rosa raggsockar i lillasysters garderob. Nu ska bara klädkammaren och förrådet rensas också...

Idag har vi beställt vagnen, skönt att få det ur världen, nu kan den bli försenad nästan hur mycket den vill utan att vi står där utan när Lily kommer. Jag har också varit och köpt fint rosa garn och ska göra små raggsockor så hon slipper frysa om fötterna.
Att ta reda på vem som finns i magen var det bästa vi gjort, nu kan vi planera och förbereda så mycket mer än om vi inte vetat, dessutom har jag hört att man inte längre får låna kläder på bb utan man måste ha med själv och det är ju mycket roligare om man kan packa till pojke eller flicka.
Här hemma faller snön fortfarande och familjen sitter samlad i soffan framför tv:n, jag ska också krypa ner under Vildas mysiga filt, ska bara... fixa en väldigt liten rosa socka först... ♥

Dagen med stort D var då äntligen här, dagen då vi skulle få se lilla miraklet i magen. Jag har varit så spänd i flera dagar att jag inte kunnat sova, barnen har varit fulla av frågor och det har satsats stora summor på vilken sort det skulle bli.
Dom senaste dagarna har vi också pratat med barnen mycket om att vi för det första inte kan bestämma att vi vill ha en pojke eller flicka utan det blir det det blir, att man inte kan ändra på det och att det faktiskt är helt ok om man känner sig besviken över att inte få det man önskar. Både jag och Mannen vet ju att hur besvikna dom än skulle bli så går det över om inte förr så i samma sekund som dom ser den lilla bebisen.
När vi kom hem med bilderna och berättade att det var en Lily som fanns där inne blev lilla Vild tokig av glädje och for runt på golvet som en breakdansare medan Prinsen mer klädsamt var både glad och besviken på samma gång. Efter ett par minuter fick han Ågren och undrade om hon kanske hört honom och blivit lessen, han förklarade att han längtade så efter henne och att han var stolt syntes lång väg.
Att få se hennes ansikte gjorde allt mycket mer verkligt för dom vilket var bra, visst har dom fattat att en bebis finns därinne men nu fanns det inga tvivel om att det var en riktig unge med händer och fötter och någon som ska bli som dom. Båda två har pratat med henne och kramat magen massor under kvällen och jag tror att dom lättare kan ställa in sig på ett syskon nu när dom väntar på just henne.
Det enda negativa som kommit ur det här är att jag nu längtar så mycket efter henne att jag nästan spricker, jag är helt uppfylld av känslor och älskar henne redan som Prinsen och Vilda. Att stå ut ända fram till mars känns lika svårt som att klyva atomen.
Imorn kommer lönen i alla fall, och ni kan ju räkna ut var jag hittas!

Tänk att jag hade rätt en tredje gång! I magen finns en lillasyster.

Nu har det hänt, det finns ingen återvändo längre. Jag har hamnat i hemmalunken.
Livsfarligt.
Det började när lilla Vild var sjuk, dom första dagarna var hon ju i stort sett säng-eller soffliggandes men så fort penicllinet kickat in var hon back in buisness och hade fullt med myror i rumpan. Det blev till att ruta in dagarna med uteaktiviteter, målarböcker, spel och pärlplattsmakeri och däremellan skulle det fixas hemma, göras lunch, mellamål och middag. Efter fyra-fem dagar kände jag hur den smög sig på, den där känslan av total harmoni och jag blev nästan hög.
Jag - som alltid fått lappsjuka så fort jag tvingats vara hemma mer än en vecka, som knappt överlever semestern utan att få spader och som med varm hand överlämnade Vilda i Mannens våld redan efter knappa åtta månader - ville helt plötsligt inte göra annat än gå hemma. Tänk den som ändå hade råd att vara hemmafru, och så skulle det såklart vara pensionsgrundande ifall man skulle gå och skilja sig från sin rika man...
Nu kan jag knappt bärga mig tills jag får gå på havandeskapspenning och bara slappa den sista tiden innan lilla Knuff hittar ut.
Den här dagen har för övrigt ägnats åt att julstäda, alla fönster är putsade, det finns inte en yta med ett endaste dammkorn på och julstjärnan sprider sån mysstämning i sovrummet att man nästan blir romantisk. Jag har till och med dammsugit av alla lampskärmar, snacka om neurotisk. Imorn ska det allra sista göras, dammsugning och torkning av alla golv, apjobbigt och trist men så skönt när det är klart. Jag hade tänkt lämna den sysslan till Mannen men han ska tydligen på konferrens, för mina skattepengar jo jag tackar jag, och det vet man ju hur det blir med den saken. Hångel och hemliga affärer brukar väl vara standard på såna resor, tack och lov ska dom inte till Stenugnsbaden men ändå.

"Upplev mer med Bredbandsbolaget", jo jag tackar jag.
Mer ilska än du nånsin upplevt? Ja.
Mer frustration än man trodde var möjligt? Ja.
Mer telefonkö än Försäkringskassan? Ja.
Mer tv, bättre bredband och felfri telefoni? Knappast.
I veckan har det återigen varit driftsstörningar i mitt område, otur! Och just i mitt också, igen. Järnspikars också.
Eller snarare helvetsjävlars fan ta Bredbandsbolagets jävla skit!
Jag ringde redan första dan och krävde kompensation, jag skiter i att jag kallas satmara när luren lagst på, att inte kunna använda internet är väl en skitsak men att det inte går att ringa heller gör mig galen. Vi får ringa mobilt istället och tvingas dekorera barnen med mobilnummertatueringar om dom ska till en kompis eftersom dom bara kan hemnumret.
För tillfället verkar ju skiten fungera i alla fall så det är väl bäst att kolla mailen, beställa Vildas present och skaffa vägbeskrivning till ultraljudskliniken innan allt stängs ner igen...

Vi har fått döpa om lilla Bebis inne i magen, numera går han eller hon under namnet "lilla Knuff". Den är i rörelse nästan hela tiden och verkar bara sova kortare perioder, inget bra tecken. Jag minns att Prinsen var igång väldigt mycket när han låg därinne, det sparkades och knöddes mest hela dagarna och jag fasade för en kolikunge som inte sov mer än två minuter i stöten.
När han väl kom ut var han som en ängel, sov minst fyra timmar i stöten på nätterna redan från första dagarna, jag ringde till och med BB och frågade om han kanske kunde vara medvetslös eftersom han aldrig vaknade och ville äta.
Lilla Vildapan var så stilla i magen att jag befarade att hon dött, vi fick till och med göra extra ultraljud för att se så inget var fel på henne, och dum som jag var trodde jag att det var en lugn liten tjej som skulle sova gott precis som storebror...
Det gjorde hon inte. Knappt en blund dom första åren, hon somnade visserligen gott på kvällen men vaknade av minsta ljud och var sen vaken i timmar och krävde sällskap. Och så särskilt lugn vet jag inte om hon är, mer som en tornado med aggressionsproblem. Det är tur hon är så söt och har ett hjärta av guld så man ibland får lite andrum mellan alla utbrott.
Ska man nu gå på den här statistiken så lär det ligga en liten kille i magen, en som sover på nätterna och inte ställer till så mycket oväsen på dagarna heller. Om tio dagar får vi veta vilken sort det är men huruvida den lilla spädgrisen har tänkt sova eller inte lär vi inte få veta än på arton veckor.

Prinsen gillar sport, vad som helst som innebär tävling, fysisk aktivitet och lagspel går hem hos honom och här hemma dräller det av allehanda sportutrustning.
Dom två senaste åren har han förutom fotboll också varit med i hockey, en bra sport att varva med vintertid tyckte vi och Prinsen verkade älska det. Som dom luttrade föräldrar vi är valde vi dock att inte köpa nån utrustning eftersom den för det första är sjukt dyr men också för att försäkra oss om att Prinsen verkligen skulle fortsätta med hockeyn först.
Ett smart beslut visade det sig ett par veckor in på säsongen, fotbollen krockade med hockeyns ena träningstid och cuperna stod som spön i backen, så Prinsen valde att satsa på fotbollen.
Hallelulja för det säger jag och Mannen, föräldraengagemanget i hockeyklubben visste nämligen inga gränser. Det var i stort sett ett halvtidsjobb och vid cuperna skulle man vara med och bygga sarger, sälja kaffe, slipa skridskor, bära utrustning och gud vet allt.
Varannan dag skramlade ett mail in i lådan om att det behövdes fler föräldrar som kunde ansvara för kiosken och det var väl minsann inte för mycket begärt att man ställde upp ett par timmar ett par kvällar i månaden? Vad sägs om fredag mellan 18-22 till exempel?
Jag vet ju inte hur alla andra föräldrar är men jag har förutom Prinsen ett barn till och dessutom en bebis på väg uppepå mitt heltidsjobb och den lilla fritid jag har är jag väldigt mån om. Att stå och frysa i en kiosk i ishallen är liksom inte min idé om "fredagsmys", jag lägger mycket heller ett par hundringar extra i terminsavgift för att betala tränare, lokaler och cupavgifter.
Mannen, som är gammal fotbollsspelare sen barnsben, förklarar pedagogiskt att "det är så en förening fungerar" när jag ylar om lottjävlar och "Idrottsrabatten" som ska krängas och som givetvis involverar mig, varenda släkting inom en åtta mils radie samt mitt inte så matematiska sinne. Jag blir galen och tycker att min anmälningsavgift borde täcka allt sånt som lottpengarna ska gå till, vem har lust att stå en halv dag utanför Jätten och pracka på folk nån jävla rabattkupong som dom ändå glömmer i plånboken? Och hur kul är det att trakassera sina arbetskamrater med Bingolotter?
Nä, tacka vet jag Nif, där räcker det med ett par timmars engagemang om året när uppvisningen är. Då kan man applådera åt barn i alla åldrar som böjer sig på ställen man inte trodde gick samtidigt som man sippar på lite automatkaffe och en torr bulle.

Inatt hände nåt spännande. Och läskigt. Fasktiskt mer läskigt än spännande.
Faktum är att ju mer jag tänker på det, desto mer läskigt blir det.
Jag vaknade av att katten ville ut, vinglade upp och passade även på att ta svängen om toa. När jag stod där i hallen så hörde jag nån i trappan, eller "hörde nån" är väl synd att säga, det var mer ett klickande från ytterdörren jag hörde och nyfiken som jag är så kollade jag genom kikhålet.
Där ute var det alldeles svart men jag såg en gestalt röra sig så jag tog för givet att det var tidningsbudet och var precis på väg in på toa när jag slängde ett öga på klockan. Tio i fyra, då kunde det inte vara tidningsbudet, jag kollade ut igen med bultande hjärta.
Personen smög fortfarande omkring i mörkret, det var svårt att urskilja något mer än konturen och utan glasögon kände jag mig totalt handikappad, men jag såg tydligt att människan tassade runt vår ytterdörr och verkade kolla in något. Med bara några decimeter mellan mig och främligen höll jag nästan på att dö och sprang in efter glasögonen, när jag kom tillbaka stod personen vid trappen och såg ut att vara på väg ut men några ljud hördes inte.
Jag sprang in och väckte Mannen som var på fötterna på en nanosekund, han öppnade dörren och kollade ut i trappan som nu var alldeles tom. Vår gamla skraltiga trappuppgångsdörr som absolut inte går att smyga igen hade öppnats och stängts helt ljudlöst och personen var borta.
Mannen klädde på sig och sprang ut på vägen, genom fönstret såg jag en bil köra iväg och det var också det enda Mannen sett på sin tjuvjakt.
Efter en stund gick vi och lade oss igen men att somna var verkligen omöjligt, jag lyssnade efter ljud och funderade på vad personen gjort vid vår dörr. Mannen sa att det nog var ett gäng inbrottstjuvar som rekade och att dom antagligen kollade in dörren, tack och lov har vi säkerhetsdörrar som tydligen är helt omöjliga att ta sig igenom men bara tanken på att nån stått där på andra sidan och kollat in min dörr gjorde mig alldeles kall.
När jag nojat en stund till fick jag för mig att det var någon som var ute efter oss på grund av Mannens yrkesval, någon som kollade in namnet på vårt tidningsställ och som ville oss illa.
Till slut somnade jag i alla fall, klocklan var över sex på morgonen och jag hörde hur grannarna gick i dörren, deras ljud och närvararo gjorde att det kändes lite tryggare.
Under dagen släppte den där skräckiga känslan och för en stund kändes det nästan som om jag drömt alltihop men nu när kvällen kommit och det blivit mörkt så gnager det igen. Känner jag mig själv rätt kommer jag sitta vid dörren hela natten och dom där skräckisarna jag lånat av en tjej på jobbet ska vi absolut inte se.

Men åh vad bra, lilla Vild är sjuk igen. Precis vad vi behövde. Jag menar, jag har ju bara två vab-dagar i oktober/ november så ett par till skadar ju inte vår stabila ekonomi på nåt sätt såhär en månad innan jul.
Det hela började faktiskt i morse kan jag se nu i efterhand, redan vid frukostbordet klagade hon över ont i huvudet, halsen och verkade inte riktigt med i matchen. Under förmiddagen gick vi ut och lekte i snön, fikat var med och grannarna var också ute så hade det varit en vanlig dag hade jag fått tvinga in henne långt efter mörkrets inbrott med rosiga kinder och blött hår, men idag satt hon mest och gnällde. Inget var bra och att få henne att leka var omöjligt, hon satte sig bakom en snögubbemage och grät.
Vid det laget hade jag börjat ana att en sjuka till var på ingående men tänkte att det egentligen inte borde ske, hon har ju nyss ätit penicillin för halsfluss, men när jag kom nära henne och kände andedräkten så luktade den feber och ont i halsen. Jag övervägde att ringa jobbet men när Mannen kom hem beslöt vi att avvakta tills morgonen, man vet ju aldrig och ibland rättar det ju till sig under natten.
En timma senare låg lillasyster över toan och skrek "hjäälp!!" alltmedan spyan forsade ur hennes näsa, hon var kritvit på gränsen till grå i ansiktet och svetten pärlade sig i den lilla pannan.
Förhoppningen är att spyan och febern är en biverkning av att hon är rejält förstoppad, hon har ju haft problem sen bebistiden och nu när vi tänkt på det under kvällen så har varken jag eller Mannen sett nån skit på flera dagar.
Nu önskar jag bara att hon inte spyr i sängen inatt, jag har precis bäddat rent och städat hela lägenheten.

Jag råkade se en liten snutt av "ung och bortskämd" eller hette det "rik och bortskämd" förresten...? Jaja, ni vet vilket program jag menar.
Det var ju inget i konceptet som kändes direkt överraskande får jag väl säga, det som fick mig förbluffad var föräldrarna. Där satt dom och förfasades över både sina egna och dom andras bortklemade ungar som alla var lika soprena och knappt kunde spola efter sig själva på toaletten, huuur kunde det bli så?
Ja, låt mig ge en ledtråd: läs en bok om föräldraskap.
Håller man på och packar gympapåsar, torkar bajsrumpor och klär på när dom är åtta-tio år så får man nog fan skylla sig själv om man får bre mellanmålsmackor, sortera deras träningskläder och bädda deras sängar när dom är tonåringar. Sen kan man stå där och undra varför i herrans namn ungen inte kan sätta igång en tvättmaskin, dammsuga eller skaffa sig ett jobb när dom är tjugofem och fortfarande bor hemma.

I somras när vi tältade hade vi med oss en kupévärmare, det finns ju inget värre än att krypa ner i en kall och fuktig sovsäck för att sen frysa av sig externa kroppsdelar under natten, så när kvällen kom satte vi bara på vår lilla fläkt och vips var det behagliga tjugo grader i tältet.
När vi sen packade undan alla campinggrejor för hösten sa jag till Mannen "nu lägger vi inte ner kupévärmaren i förrådet för då hittar vi den aldrig när vintern kommer." Smart va?
I morse var det jävligt kallt i bilen och jag påminde mig själv om att leta fram den där fantastiska uppfinningen under dagen, den borde ju rimligtvis ligga lättåtkomligt i vår klädkammare.
Eller kanske ändå inte.
Efter att ha sökt igenom den välpackade lilla skrubben där vi förvarar saker som är synd att slänga/ bra att ha/ inte har en egen plats/ vi inte riktigt vet vart vi ska göra av så insåg jag att kupévärmaren var som bortblåst. Mannen hävdade att den faktiskt kunde ligga i förrådet trots allt men jag stod på mig rätt länge, vi hade minsann sagt att den inte skulle dit! Den fanns såklart i klädkammaren, han letade inte tillräckligt noga bara.
En stund senare insåg jag också att vi på nåt sätt lyckats slarva bort den enda pryl vi bestämt oss för att hålla reda på.
Förrådet i källaren på ett annat hus på en annan gård tömdes på så gott som varenda låda, påse och säck men utan resultat. Visserligen hittade jag två papperskassar med jättefräscha kläder i Vilds storlek som jag på nåt vis lyckats glömma bort så lite glad var jag ändå när jag på vingliga ben tog mig uppför stentrappan, men när jag satte mig i bilen för att köra in den i garaget igen gnagde den där kupévärmaren i hjärnan.
En timma efter att jag lämnat hemmet för att leta i förrådet öppnade jag porten till garaget och såg... en liten svart kupévärmare. Väldigt smart placering för den måste jag ju säga men vem som lagt den där utan att säga till oss eller i alla fall skriva en liten lapp om det, inte hyggligt.

Visst är det underligt hur man faller tillbaka in i gamla invanda roller när man träffar människor från olika perioder i livet? Ta till exempel gamla klasskompisar, finns det nåt värre?
Det spelar ingen roll hur mycket man utvecklats eller förändrats, är man klassens tönt så är man det för livet, då hjälps inte all självkänsla i världen när man springer på klassens mest populära tjej/ kille. En sak som för övrigt bara händer en regnig dag när man varken sminkat eller kammat sig dom senaste dygnen och gärna går med mysbrallor inne på Konsum efter en seg magsjuka.
Ett annat tillfälle när man omedvetet faller in i väl inpräntade mönster är när man umgås med sina föräldrar, en sak jag blev varse i Ullared igår. Inte för att det var en hemsk upplevelse eller på nåt sätt otrevlig, tvärtom var det en underbar dag, men det märktes att jag var barnet och mina föräldrar var just mina föräldrar. Dom har alltid varit oerhört ekonomiskt lagda, en bra egenskap som inte alls förringas av mig, men jag är inte riktigt lagd åt det hållet.
Det är väl en överdrift att säga att jag är slösaktig men jag tycker om att leva så bra vi bara kan just nu, jag vill inte snåla i "onödan" utan ser exempelvis en middag ute som en prioritering snarare än en femhundring på sparkontot. Visserligen kanske den där femhundringen skulle passa bättre där eller som avbetalning på nåt av dom lån vi faktiskt har men jag vill hellre ha en mysig kväll med min familj.
Så när vi stod där i kön på Ge-kå's igår, mamma och pappa med en kundvagn där man fortfarande såg både botten och sidorna, och jag och Mannen med en stor oformlig sak som knappt gick att köra fylld med diverse julklappar, kläder och annat smått och gott, så kändes det extra tydligt.
Det där föräldraögat som sa "är det där verkligen nödvändigt? Tänk på vad det kostar, det är långt kvar till lönen." När Mannen sen balanserade en chokladkaka uppepå vårt varuberg kunde jag inte ens se mamma och pappa i ögonen.
Kanske var det bara min känsla, kanske är det inte alls så här, kanske mamma och pappa innerst inne skiter i hur mycket pengar jag spenderar på Ge-kå's men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Jag ramlar handlöst in i rollen som tolvåringen som slösat sin månadspeng på skitgrejer och inte har råd med den där efterlängtade tröjan utan får stå där med föräldraögat som säger "mhm, vad var det jag sa?"
Jag hyser inga större förhoppningar om att bli mer ekonomiskt sinnad på äldre dar, jag kommer antagligen alltid lägga den sista hundringen på en pizza veckan innan lön, men tack och lov verkar Prinsen rätt snål. Han ser hellre att vi betalar det han vill ha än att han ska behöva växla sina sedlar, han räknar och räknar sina sparpengar flera gånger i veckan och har faktiskt rätt bra koll på in-och utgifter. Vi får väl låna av honom.