Det årliga kalasgrälet
Det som diskuteras är huruvida det ska bjudas på mat eller inte. Jag säger alltid nej, nej och åter nej, har vi knappt så det räcker att överleva månaden så är det obegripligt att bjuda tjugofem personer på mat medan Mannen tycker att det är som att komma naken att inte servera mer än fika. Ett av hans stående argument är att "det finns gäster som åker långt och som kommer vara hungriga", och med det antar jag att han menar sin bror med familj som åker från Göteborg. En knapp timma i bil och minst tre snabbmatskedjor längs vägen är inte "långväga gäster" försöker jag men Mannen är obeveklig, ska vi ha kalas så ska det bjudas på mat.
Det är inte det att jag inte VILL, det är bara det att dom senaste åren har vi haft en rätt knaper ekonomi, Mannen har ju som bekant studerat och nu är jag ju mammaledig vilket inte heller få miljonerna att trilla in på kontot, och förutom eventuell mat och fika så ska det ju köpas presenter också.
En enda gång har jag vunnit bråket, det sved i Mannen att skicka mass-sms med inbjudan och bara skriva "fika" men jag var nöjd. Ända tills gästerna anlände.
Dom enda som inte räknat med mat var mina föräldrar som i stort sett tycker vi skulle kunna ha kalas utan något alls att bjuda på eftersom det är så dyrt, alla andra var hungriga och såg fram emot den goda maten dom strax skulle få. Pinsamheten visste inga gränser och några valde att åka en sväng förbi pizzerian eftersom hungriga barn i kombination med fem sorters kakor inte är en hit.
Jag rodnade ända ut i hårrötterna och i ögonvrån såg jag hur Mannen njöt av mitt nederlag.
Efter den gången har vi nått en slags kompromiss, vi bjuder på nåt lättare som till exempel korv med bröd, och köper lite mindre kakor, en sak som innebär att båda är halvnöjda. Tyvärr verkar detta sitta djupt rotat i oss, det där med kalasgrälen, för vi var ändå tvungna att tjafsa förra veckan, jag ville fortfarande inte bjuda på nåt och fick verkligen svälja flera gånger för att gå med på korv med bröd. Kanske har vi kommit ur det om några år, eller så har vi kommit på grönare kvist och kan slå på stort utan att behöva maxa kreditkortet resten av månaden.
Bilder
Lily!
...och så en rosa liten sak!
Finaste Prinsen!
När jag eller Mannen håller henne över axeln blir han nervös, "akta! Men akta huvudet på henne!" ropar han och får hjärtklappning när Lillasysters huvud svajar till eftersom nacken inte är så stark än. Att Vilda får bära och hålla är förkastligt tycker han, "det är ju helt orimligt att en sexåring får bära en tvåmånaders bebis!" vräkte han ur sig häromdan och lät som Kishti Tomita i sitt esse.
Idag frågade jag honom vad han tänkte då han såg mig komma med Lily på armen uppe på BB, "mitt hjärta blev så här stort" sa han och måttade en dryg meter med armarna, "och hon var mycket sötare än jag trott."
Mitt hjärta växer inte alls längre, det är en varm och mjuk sörja av all kärlek.
Inga tvåor på besiktningen
När jag för första gången såg snippan efter Prinsens entré (då doktorn tog fram en sax för att få plats med sugklockan) fick jag en chock. Det saknades en del. Eller i alla fall en bit av en del, jag ropade i panik på Mannen som fick hjälpa till att reda ut vad som var vad, och efter en stunds konferrerande insåg vi att jag tack vare alla stygn nu fått en ny insida.
Den här gången hände det inte så mycket alls med utfarten, "det är såå töjbart!" kvittrade barnmorskan när hon gjorde skadekontrollen då Lillasyster landat på magen. Töjbart my ass, jag är ju som en hink, vi ska väl vara glada att jag lyckades hålla henne kvar därinne i nio månader. Användandet av knipkulor har jag skjutit på framtiden förut men nu känns det rätt important om jag ska kunna hosta utan blöja när jag är fyrtio.
När Lillasyster kommit och vi summerade förlossningen tillsammans sa Mannen "visst är det konstigt, nu när du är världens proffs på att föda så ska du inte göra det mer."
Nä, fler barn blir det inte. Nu när livet börjar få mer rutiner och kroppen återigen är sig själv känner jag mer och mer hur icke-avundsjuk jag är på gravida. Jag har verkligen gjort mitt för att befolka planeten och har inga önskningar om fler, nu ska vi bara njuta av dom vi har och när dom blivit stora har vi fortfarande halva livet kvar till våra egna drömmar.
Inga skandalmutor här inte
För er som inte jobbar kommunalt kan jag klargöra att det inte handlar om bjudresor till solen, dyr mat på nån fancy restaurang eller ansiktsbehandlingar på spa när det gäller personalvård, vi håller oss på en mer blygsam nivå ekonomiskt sett. Likväl så var det jättegod mat och väldigt roligt och det var så skönt att andas lite frisk jobbluft med skvaller och skratt.
Vid planerandet av kvällens aktiviteter tror jag dock att Chefen fick en släng av hjärnsläpp, förutom kubbtävling och god mat hade hon nämligen planerat in... *trumvirvel* allsång.
Ursäkta? Ja du hörde rätt, in kommer en kantor och börjar riva av den ena pensionärslåten efter den andra och vi häpnade. Kanhända var den andra hemvårdsgruppen frikyrklig eller så ville dom bara göra sig till för Chefen för dom sjöng så glatt med i "Bär ner mig till sjön" och "Sommaren är kort" medan fler och fler från Lextorpsidan slöt upp ute hos mig vid entrésofforna där jag satt mig för att amma.
Efter en liten stund hade en alternativ fest uppstått och överröstade kören från matsalen med höga skratt och allmänt flams. Det konstiga är att Chefen faktisk också är sån, glad, flamsig och lättsam, så hur hon tänkte när hon bjuder in till allsångskväll är en gåta. Kanske var hon skyldig kantorn en tjänst? När jag tänker på Chefen och en hemlig gäst är det i alla fall inte en religiös person jag i första hand tänker på, snarare ett hett brandmansstripteam.
På vägen hem fick jag med mig en bunt halvfulla arbetskamrater på väg till krogen och jag måste erkänna att jag blev avundsjuk. Jag är jättenöjd med att vara mammaledig och bara gå hemma och skrota och det är inte på nåt vis svårt att avstå alkohol för att jag ammar, det var bara en såndär "jag-vill-också..."-känsla som infann sig. När jag sen svängde in på parkeringen slängde jag ett öga över i barnstolen och mötte Lillasysters blick, ögonen glittrade och munnen formades till ett stort leende och över hennes läppar kom det mest förtjusande lilla "aauuuh". Känslan jag haft packade sin väska och flyttade, min tid för fest kommer, just nu är jag faktistk b-a-r-a mamma.
Min tjej!
Jag märker att jag inte bloggat på länge när "blogg.se" är lååångt ner i rullisten... Det är bara så jäkla svårt att hitta lite tid då jag kan sitta i lugn och ro, att inspireras och att få till ett vettigt inlägg precis då när tid finnes.
Idag har vi haft Vildas sista utvecklingssamtal på förskolan, nu väntar skolan om bara ett par månader och alla är spända inför detta oerhörda som komma skall. Jag tror inte den lillaste Vild kan föreställa sig livet som skolbarn, och jag vågar inte ens tänka på hur fort tiden gått, hon var ju nyss en vild och galen treåring som kunde allt, visste allt och vågade allt. Nu är hon stor och precis som Bamse; tuff och snäll.
Hon vill gärna vara finklädd och ha fina smycken men det där tjejiga och pimpinetta man ser hos många flickor i hennes ålder kan man bara fetglömma. Vilda är lortigast av alla, har håret i en trasslig hästsvans som halvvägs glidit ner och sitter på sned, kläderna hon har är fulla av fläckar från lek och hon har antagligen stövlar på ifall det skulle finnas nån vattenpöl i närheten, nagellacket är bortskavt och man kan se den svarta samlingen av jord/ sand/ övrig smuts under den lilla nageln och hon hittas förmodligen högst upp på klätterväggen, i plommonträdet eller i en halsbrytande konst i högsta fart på gungan. Hon har alltid minst ett plåster på kroppen och kommer antagligen slå ut tänderna innan hon fyllt tio.
Att hon inte skulle bli den där lilla söta prinsessan sörjde jag först men jag har allteftersom åren går insett att Vilda är mycket mer framåt än många av dom andra flickorna, hon säger vad hon tycker och passar inte det så är det bara att gå. Hon står för sin åsikt och vågar försvara dom som är tysta, hon är bra på att trösta och ta hand om dom små och ser den som är ensam, hon kan både slåss och sparkas men väljer alltid att lösa sina konflikter på annat sätt.
När sommarlovet börjar har vi plötsligt inga barn kvar på Mätbandet, där vi trampat ner trösklarna under åtta års tid, hur konstigt som helst. Det blir ett år utan alla dom finaste "fröknarna" och den härligaste dagisgården innan Lillasyster hänger sin jacka på en krok, hur ska vi överleva?
En dag på stranden
Det såg förvisso skönt ut och det var jättevarmt på filten mitt i solen men så fort man doppade ner tårna fick man kramp och rent hälsomässigt kan det aldrig ha varit bra att kyla ner sig så. Barnen hade i alla fall jätteroligt och jag och Anna-Lena fick en härlig förmiddag med kaffe, skvaller och solbränna.
Albin, Sarah, Vilda & Prinsen. Det ser ut som en sommarbild men det är bara en vecka sen det kom snö...
Vilda är modig och går i och hämtar vatten till bygget, Prinsen skådas i bakgrunden mitt i doppet.
Byggmästarna!
Steroider i tittsen?
Häromdan var vi och tog passkort på Lillasyster, en sak som inte alls var så enkel som man kunnat tro. Det var inte bara att knäppa en bild när hon inte sover utan hon var tvungen att kolla in i kameran och ha huvudet rakt fram, vi kämpade med skramlande nycklar och fjantiga röster men Lily var svårflörtad. Efter ett par kassa bilder fick vi muta den utsvultna damen med fingrarna tills tanten i luckan ställt in färdigt och stod beredd med avtryckarfingret i högsta hugg.
När vi till slut fått ett bra kort skulle alla uppgifter in också, kön, födelsedata och sånt och hör och häpna; även längd. Mycket konstigt måste jag säga, Lily lär ju vara flera centimeter längre redan när passet hämtas ut. Jag gissade i alla fall på 56 cm och tyckte jag tog i, hon var ju 52 när hon föddes.
Lite senare samma dag var vi hos Kerstin på bvc för kontroll och insåg då att jag ljugit friskt mitt i polishuset, Lillasyster är redan 59 cm lång och väger 5540 g. Undrar vad jag har i tuttarna egentligen, anabola?
På hemvägen funderade jag på hur hon skulle se ut om ett par år, kanske som Michelingubben eller Buddha? Jag såg framför mig hur hon vaggade bakom dom andra barnen på skolgården och hur Se & Hör ringde för en kommentar till dokumentären "För fet för lek", men när jag kommit hem kollade jag Vildas lilla bok och hon hade minsann vägt ännu mer till samma längd vid exakt samma tid.
Jag är ju förstås jätteglad att det finns ett överflöd av mat, hon blir ju mätt och sover gott på natten och är så nöjd i största allmänhet, en lättare och gladare bebis finns nog inte. Det enda som finns att önska är att hon snart sover över nattmålet, hon äter vanligtvis vid 21 och somnar sen som en stock fram tills tre-fyra då det är dags igen, visserligen somnar hon om igen efteråt men det är ju ändå ungefär en timma jag är vaken och den hade varit skönt att få tillbaka.
Goa kinder får man av all god mat.
När man är så här stor kan man bjuda på några fina leenden också.
Fröken tandlös
För ett par månader sen upptäckte Vilda till sin förtjusning hur en tand var lös, det var knappt att den gick att vicka på men lös var den minsann. Sånt där kan ju ta sin tid så jag förberedde henne på att den kanske inte ens ramlade ut innan sommaren kom men för varje dag blev tanden mer och mer vinglig och även granntanden började släppa och bli lös. Till slut kunde vi inte ens borsta dom där två små grynen och att äta var i stort sett uteslutet eftersom hon hade så ont, och just det där att hon hade så ont tyckte jag var lite konstigt. Visst hade Prinsen också haft ont och jag minns ju själv att det inte var smärtfritt att tappa tänder men så ont att det inte gick att äta?
En kväll fick jag av en slump syn på anledningen till att hon hade så ont, bakom dom två lösa tänderna satt två nya vuxentänder. Klart det kändes när dom pressade sin väg genom tandköttet innan det fanns plats. 
Förra veckan var den ena tanden så lös att roten stack ut i botten, den formligen hängde i en slamsa, och skavde sår på Vildas läpp så hon varken kunde prata eller äta stackarn. Vi föreslog flera åtgärder men Vilda slog bakut, ingen fick röra hennes tand, inte ens med mutor kunde den vickas bort utan den hängde där och fladdrade så fort hon andades.
På Valborgsmässoafton var det i alla fall äntligen dags, mitt i en skrattattack sa det bara plopp och så låg den där på golvet och glittrade, "men, min tand?!" ropade Vild alldeles chockad och kände på hålet. Tänk att den äntligen åkte ut, det var knappt så vi kunde tro det vi heller, "nu kan jag äta mamma!" ropade hon "och så slipper jag ha ont!" Vi var lika glada allihop, hela helgen gick hon sen och mallade sig för alla som ville se gluggen och det kommer fortfarande glädjeyttringar nu en vecka senare, "åh jag är så glad för min tand!" säger hon och visar tänderna framför spegeln.
Zoologisk promenad
Vårpromenad till Ödleberget, även känt som Slättbergen.
Världens bästa sakletare!
På Slättbergen finns vattenfyllda skrevor där det bor salamandrar och grodyngel på vårarna.
Vilda fångar ödlor och grodbebisar.
Herr och fru Salamander.
