Häromdagen hittade jag alla våra silverramar med svartvita bilder i källaren, dom låg och skräpade i en kartong med "diverse prylar" som till exempel en gammal matta, kupévärmaren och tre simpuffar. Bilderna togs när Prinsen var sju och lilla Vild var fyra, det är mest på barnen men även några på oss vuxna och dom satt i hallen när vi bodde i Dockskåpet. När sen Lilla flyttade in i magen kändes det lite taskigt att hon inte fick vara med så vi satte upp hennes 3D-ultraljudsbild, hon är lite lik en neanderthalare men det var ändå ett foto på den sista lilla ungen.

När jag nu kom över dom här bilderna kände jag hur jag åldrades femtio år på tio sekunder, inte bara för att jag insåg hur stora dom blivit utan också för att jag genast hämtade vattenpasset och började mäta ut vart jag skulle hänga dom. Visst är det kul med gamla bilder också, men det här är ju liksom en hel serie med bilder från 2009 som faktiskt kunde vara kul att uppdatera. Särskilt sen Lilla inte är ett foster längre, dom andra är ju ialla fall barn på sina bilder menar jag.

Själv tycker hon förstås att det är fantastiskt att hon är med på alla bilder, hon ser nämligen inte själv skillnad på Vilda och henne, och hon blir hemskt glad när man visar ultraljudsbilden, "där är jaaag!" ropar hon. Men det känns ändå som att jag ska beställa några nyare ex, och kanske hitta nån snygg på mig själv också, vem vill inte se det liksom??

Oj oj oj, ikväll slog den till. Den där totala vansinnesilskan man ibland kan uppleva så fort minsta grej går emot en och man bara vill slå sönder nåt. Det som fick igång mig var inte helt oväntat barnen, jag vet inte om det egentligen finns nåt som kan få mig att bli så hysteriskt arg som jag blir på barnen och deras förmåga att slita ut nerverna ur kroppen på mig och köra dansstopp på dom.

Jag hade fixat världens myskvällsmat med nybakat bröd, te och gott pålägg, storabarnen hade varit på äventyr i stort sett hela dagen så det här var liksom stunden då vi skullle sitta tillsammans och prata om helgen och hur veckan skulle bli.

Tio minuter in myskvällsmaten kändes det som att jag satt mitt på apberget på Kolmården, Lilla for runt som om hon hade en egen loppcirkus i brallorna, Prinsen hejade på henne och high fivade allt hon gjorde och Vilda körde "cup song" för fullt. För övrigt skulle den som kom på hela idén med "cup song" stenas till döds med smågrus och sen rullas i tjära och fjädrar, för en mer irriterande sysselsättning finns nog inte.

En stund övervägde jag till och med att sälja varenda unge på Blocket, men besinnade mig då jag kom på att vi behöver barnbidraget.

Till slut försvann dom i alla fall in på sina rum, tack vare sin far slapp dom sova i förrådet på gården utan bäddades ner i sina sängar, och jag kunde helt ägna mig åt ångesten man får efter att ha vrålat på sina ungar så halsen blöder. Jag kände faktiskt att jag haft ganska stor del i kvällens gräl, förvisso är det inte okej att köra sin egen grej och låta ljudnivån överstiga skadliga nivåer vid en vanlig kvällsmat, men man måste ju inte heller få värsta anfallet. Man kan ju försöka vara pedagogisk och ha lite överseende med tre små ungar som varit uppe för länge och käkat alldeles för mycket godis. Tyvärr var det inte så kvällen blev, men som tur var kunde vi pussas och kramas innan dom somnade och jag sa förlåt, slutet gott allting gott.

Och eftersom jag är ofelbar kommer det aldrig upprepas.