Visst är det konstigt det där med saker man säger? Jag menar som det där med kallprat till exempel, hur låter det egentligen? "Vilket väder vi haft det sista? Oj oj oj, och varmare ska det väl bli, hahaha!" Och så det klassiska; "Meeen, man ska inte klaga, hehe."
Idag sa jag en annan sak som fick mig att fundera; "nu har DOM varnat för att ta ut småbarn i värmen också." Vilka är "dom" undrar jag? Är det media? Eller nån slags myndighet?
Hur ska man veta det och vem hålls ansvarig för att det "dom" säger är sant? Det kanske visar sig vara ren och skär lögn, det som dom säger, och så står alla och bara glor omkring sig "jamen jaag sa inte det, det var dom!"
Eller va fan pratar jag om egentligen, verkar ju helt yr i skallen av all sol...

Här kommer bilder från barnens nya rum, tyvärr finns inga "förebilder" men jag kan förklara.



Före; en apful gul tapet med stora bitar bortrivna, längs med den turkosa sidan fanns jättevåningssängen och där Prinsens säng står fanns en skitstor och otymplig bokhylla...



...alltså på den här väggen. Gitarren och medaljerna ska få snygga krokar att hänga på och det ska stå fler backar i hörnet. Det behövs plats för alla Bionicles, Kaplastavar, krigsgubbar och bilar, det ska också upp en tavla eller två. Prinsen blev helnöjd över sitt blad, jag var lite rädd att han skulle tycka det var fånigt men tydligen hade flera kompisar ett sånt och succén var ett faktum.



Lilla Vilda fick en egen prinsessäng, vi fick skruva ihop Prinsens växa-säng eftersom väggen var för kort för en vanlig säng. Här fanns förr en lekkista med Pippi på som fick tjänstgöra som sängbord, våningssängen stod längs högra väggen.



Det blev plats för en egen dockvrå till Vilda, bilden är lite mörk och det ser lite trångt ut men i verkligheten är det en underbar liten hörna med plats för lek. Här stod förr ännu en bokhylla, eftersom fönstret är strategiskt placerat i hörnet av rummet så skymde den mycket av ljuset.



Dom finaste kalasglasen ska såklart ha en egen hylla! Det fina "E:t" har SysterYster gjort, Prinsen väntar spänt på ett "J" nu Syster!
Här ska också finnas snygga krokar till alla handväskor och halsband man bara måste ha som liten tjej.

På Gullvivan råder just nu bistra tider, ett jättevarsel ligger framför oss och ingen verkar gå säker. Jag fick ångest och ringde rekryteringen för att räkna anställda år, kom upp i sju år, två månader och tio dagar så förhoppningsvis har jag en chans men man ska väl inte ropa hej än. Som det verkar ska ca 80 personer ryka och eftersom Gullvivan inte varit öppet mer än drygt tre år så är det många där som bara har dom tre åren bakom sig vilket inte är så bra.
Jag vet att jag rätt ofta dissar mitt jobb här i bloggen och kanske är det inte ett drömjobb men det är mitt, jag har en säker inkomstkälla och en fast anställning. Nu när man är på väg att mista det är det helt plötsligt allt som betyder nåt, utan det är vi förlorade, både ekonomiskt och psykiskt. När Prinsen var liten var jag arbetslös i ungefär tre år och jag fick mitt första fasta jobb på Gullvivan -06 efter åratal av vikariat och timanställning. Jag hade varit deprimerad i perioder och kunde ibland bara gå ur sängen för att hämta Prinsen på dagis, så när Chefen ringde och erbjöd mig en anställning grät jag av glädje och ringde runt till alla jag kände för att meddela den glada nyheten.
Det man får hoppas på är väl att man i alla fall får ha jobbet kvar, även om det innebär att man får byta arbetsplats, det spelar liksom mindre roll i sammanhanget. Just nu känns det som att jag kan jobba i en gruva bara jag får ha kvar mitt jobb.

Efter denna sorgens dag behövdes lite uppmuntran, solen strålade och vi åkte med Martins bror och familj ut till en liten ö utanför Saxenhov där vi solade och badade hela dan.



Finaste Julia och pappa Johan hämtade upp oss och körde ut oss till ön.



En underbar liten vik med ljummet (eller iskallt) vatten. Mittemot skymtar badplatsen i Saxenhov.



Mums med grillad korv!



Vilda och hennes älskade kusin Sander mumsade på vattenmelon.



Min familj!







Sander blir nedgrävd av storasyster Jennifer.



Prinsen för en gångs skull fångad på bild, en i vanliga fall helt omöjlig uppgift men här var han trött efter att ha åkt badring efter båten.

Idag var vi ute och badade i Sjölandasjön, eller rättare sagt: barnen badade och vi kollade på eftersom det var apkallt. Allt var roligt och härligt ända tills en objuden badgäst dök upp i vattnet: en orm av okänd art.
" Det är säkert en Boa Constrictor!" trodde Gamlastefan och gick upp med ursäkten att han frös. Den simmade hotfullt nära med huvudet ovanför ytan och såg ut att vilja sätta tänderna i oss men tydligen hade den andra planer för så fort den ålat sig upp på land slingrade den in sig mellan stenarna och försvann.

Det här med Facebook, vad är vett och etikett? Jag öppnade precis min sida och hade tre vänförfrågningar, jättekul tänkte jag men tyvärr var det bara en person jag kände. Dom andra två var människor jag aldrig sett och inte hade några gemensamma vänner med och som uppenbarligen bara var ute och fiskade vänner, vad gör man? Igonerar man eller är det oförskämt? Om man ignorerar en vänförfrågan får den personen liksom reda på det då? Typ "Jenny ignorerade din vänförfrågan." För det vore ju inte så bra, vem vet vad som händer ute i dom virtuella vågorna.
När jag först skaffade FB tänkte jag tävla med Martin om vem som hade flest vänner, det funkade inte alls eftersom jag bara bekräftade "riktiga" vänner och ignorerade dom som fiskade medan Martin bekräftade alla. Han var liksom uppe i tvåhundra när jag hade fem, men å andra sidan var mina fem viktiga och riktiga, hans var till 95% bestående av vänfiskare.