Kära vänner, jag är inte död! Det har annars varit lätt att dra den slutsatsen om man sett mig på bygden dom senaste veckorna, nej bloggfrånvaron har snarare berott på ett elakt virus som hittat in i min gamla harv och att Mannens state-of-the-art-maskin inte gått att starta.
Men NU! Nu är jag tillbaka!
Att man kunnat tro att mitt liv tagit slut om man sett mig kan förklaras med att jag genomlidit ett mindre helvete, ända sen den sjätte graviditetsveckan avslutades har ett överjävligt illamående hållit mig fången. Jag har inte ens kunnat sova på nätterna på grund av sjögången inne i skallen, det har varit som att gå med ett ständigt bakrus där allt liksom flyter ihop till en enda sörja.
I måndags gick jag till vårdcentralen för att få nån stark och bra tablettt utskriven, det fick jag. Den var så stark och bra att hela hjärnan kolade, jag gick som i ett töcken och mådde om möjligt ännu sämre, jag kunde bara ligga ner på soffan och inte röra huvudet det minsta.
Nu har jag varit helt clean i två dagar och känner mig nästan pigg, jag kan leva som vanligt och har till och med friskskrivit mig till jobbet. Jag kan äta en del vanlig mat, det får förstås inte gå mer än två timmar mellan varje måltid men håller jag bara blodsockret på en jämn nivå så känner jag mig nästan som vanligt.
Aldrig mer ska jag skratta rått åt en havande stackare som beklagar sig, jag ska lämna mitt djupaste deltagande och överlämna ett paket Saltiner.

Efter kvällens bad säger Mannen fel till Vild och ber henne gå och ta på sig kalsongerna.
Efter en stund kommer hon med Prinsens kallingar på sig och förklarar;
"Här har jag snoppen. Och här, här sitter kungen."
I övriga landet kallas det förstås för "pungen" men vem är jag att döma?

Förut idag satt jag hos en kompis, vi pratade om hur olika kvinnor och män tänker och undrade om det bara var våra män som knappt klarade av en sak i taget eller om det kanske låg nedärvt i generna.
Jag sa bland annat att det är ju bara att se på skillnaden när en kille eller tjej kommer hem till ett tomt hem, killen tänker "fan va gött!" och slänger sig i soffan medan tjejen tänker "men va bra! Nu ska här städas!"
När jag sen kom hem fann jag mannen på golvet, vilt dammsugandes under sängen. Han hade bäddat rent, städat barnens rum och slängt alla sopor.

"Inget är som väntans tider" kan en del utbrista med glansiga ögon när man berättar att man väntar smått, men det man borde syfta på med det uttalandet är väntan på det förbannade plusset.
När jag och Mannen försökte få vårt första barn blev allt en enda lång cirkus, vi stod till och med på kö för utredning innan Prinsen äntligen annonserade om att han fanns.
När sen syskonet skulle bli till trodde vi det skulle gå enkelt, vi hade ju redan ett barn så vi visste att det inte var något fel, men tiden bara gick. Efter drygt ett år började vi misströsta och läste på om "sekundär barnlöshet" och allt vad det hette men så en morgon syntes det.
Plusset.
När vi började prata om en liten trea kände vi båda en skräckblandad förtjusning, inte bara inför tanken på tre monster som ska bråka, gråta, få magsjuka, kramas, lekas med, kosta pengar och slå ut tänder utan också frågan om vi orkade göra ett barn till. Skulle vi verkligen orka med många många månader av besvikelse och frustration? Vi hade ju redan dom bästa barnen.
När vi efter en ganska kort tid insåg att vi faktiskt lyckats var vi båda förvånade och överyckliga, jag kunde inte släppa testet med ögonen utan la det på mitt sängbord. Två röda streck lyste från stickan och det var det finaste jag sett, jag vaknade ibland på natten och kände lyckoruset strömma genom kroppen när jag sneglat bort mot sängbordet där testet låg.
Efter sex veckor fanns det något på pappret, något som kunde liknas vid blod. Jag fick panik och ringde både barnmorskan, sjukvårdsupplysningen och gynmottagningen, alla sa samma sak; du kan inte stoppa ett påbörjat missfall.
Det efterlängtade barnet rann alltså ut i toa som vilken annan kroppsvätska som helst, jag hade bara jobbat på mitt nya jobb en vecka och hela livet vändes upp och ned.
Veckorna gick och efter en tid blev jag gravid på nytt, vi vågade knappt tro det och jag kände att det var svårt att hänga med i känslosvallet som belv. Att gå från sorg och besvikelse till glädje och förväntan kändes omöjligt men allteftersom tiden gick blev vi alltmer inställda på att en annan liten bebis skulle komma till oss.
När sex veckor och tre dagar passerat, exakt samma tid som missfallet startade, började det strömma blod igen. En flera veckor lång och rätt smärtsam blödning upplyste mig dagligen om att denna lilla bebis börjat växa nån helt annan stans än där den skulle.
Nu kände vi båda att vi var nära att ge upp, kanske var det att fresta på ödet att försöka igen? Vi lät tiden gå och kroppen läka, skulle vi få ett till barn så fick det komma när det ville. Om det ville.
När jag sen såg dom där två röda strecken igen blev jag både glad och rädd. Jag fick ganska omgående komma och göra ett tidigt ultraljud, en två milimeter stor vit prick i ett svart ägg fanns på skärmen, läkaren sa att det är så livet startar. En hinnsäck. Där den skulle finnas.
Nu var det bara att vänta och se.
För en vecka sen gjordes ett nytt ultraljud och nu hade den lilla vita pricken blivit en böna med ett upp och ett ned, och framförallt; ett alldeles underbart eget litet hjärta som slog för fullt!
Där låg jag med benen i vädret och en jättedildo mellan benen medan Vilda stod bredvid och frågade om det gjorde ont, och aldrig har jag varit lyckligare. Jag kunde inte se mig mätt på det lilla hjärtat som pumpade så duktigt därinne.
Nu är jag i vecka nio och bebisen är stor som en jordgubbe, den kan hicka alldeles själv, har små armar och ben och snart försvinner svansen. Den är beräknad att anlända onsdagen den 23 mars 2011, både Prinsen och Vild har fötts på onsdagar men ingen av dom på utsatt dag så vi får väl se hur det blir med lillasyster/bror.

"Finns det hjärterum så finns det stjärterum" säger dom ju...

Vardagen har smugit sig på oss som en tjuv om natten, med små små steg gör den sig påmind om att det inom en snar framtid är slut på slappheten och semesterlunken. Gula löv faller från träden och ibland blir luften sådär hög och frisk att man kan nudda vid hösten.
Här hemma är Prinsens skolväska tvättad, schemat är ifyllt och Vildas extrakläder ligger i dagispåsen, känns bäst att förbereda så mycket som möjligt för att undvika panik på söndag kväll.
Idag har vi spenderat en alldeles underbar dag i Grebbestad med kära vänner, det blev makrillfiske, salta bad och en langos på bryggan och trots att regnet stod som spön i backen både här hemma och hela vägen ut så bjöds vi på en av dom sista varma och soliga dagarna därute.

Nu har jag bara en vecka kvar av semestern, känns helt omöjligt att börja jobba igen. Under ledigheten har vi satt klockan på halv tio ibland bara för att inte sova bort hela dagen och till och med det har kännts lite hårt men att behöva sätta den på 05:45... Jag är osäker på om det ens går faktiskt.
Den här semestern har kännts mycket längre än mina tidigare, kanske för att jag efter bara två veckor fick för mig att jag var inne på min sista, och även om vädret sugit så har vi gjort många roliga saker.
Nu är det snart dags att leta fram fodrade stövlar, regnkläder och prova termobyxorna, det ska bunkras upp med värmeljus och filtar och snart börjar också alla nya serier. I år hoppas jag på en bra svensk serie med olycklig kärlek, ond bråd död och hjältar men en lättsam amerikansk sörja går också bra.

En sak jag funderat över är hur folk (läs "mammor") tänker när dom räknar åldern på sina barn i månader. Nu menar jag inte små bebisar utan när man fortsätter månadbestämma efter ett års ålder. Igår läste jag till exempel om en mamma som berättade om sin son som inte ens var två utan faktiskt bara 23 månader. Men helt ärligt?
Är det ett desperat försök att förminska barnen, känns dom yngre när man fortfarande kan räkna deras levda tid i månader? Och när slutar denna idioti? Kan jag säga åt Prinsen att nästa gång nån frågar hur gammal han är så ska han svara "99 månader"?
Kan vi inte bara komma överrens om att vi säger åren och månaderna för sig efter ett års ålder istället, det är ju lite så övriga världen räknar sin ålder så kanske kan barnen klara det med? Fast i och för sig, ett barn som blir omnämt på ovanstående vis blir nog ett ess i matte när skolan börjar eftersom han eller hon måste dela allt med 12.