Häromdan fick jag ett sms från min kusin Idah, hon hade fått nys om en finfin lekstuga som mina flickor kunde få och glädjen stod högt i tak här hemma. Tänk, en alldeles egen liten stuga, med spis och små möbler, Vilda blev helt blank i ögonen och drömde sig bort, en egen lekstuga har stått överst på önskelistan i många år men har ju varit helt ogenomförbart så länge vi bott i lägenhet.
Senare på kvällen fick jag däremot en klump i magen, en konstig och kall känsla spred sig i kroppen och jag blev rädd. Vi har det alldeles för bra, slog det mig. Alltså alldeles FÖR för bra.
Förutom varandra och tre jättefina fantastiska barn har vi ett eget litet slott, mysigt och hemtrevligt på alla sätt, vi har jobb båda två, pengarna räcker, vi har fina vänner och egentligen finns inget mer att önska av livet. Förutom att det rullar på såhär underbart då, och det är lite det jag är rädd att det inte gör. Framförallt för att jag kan känna mig oförtjänt av all den här lyckan, mitt liv har varit jättebra i väldigt många år och jag kan inte se att jag lidit nåt särskilt för att kunna njuta av friden som finns. Men så kan jag också tycka att det ligger nåt i talesättet "efter regn kommer solsken" vilket i så fall också skulle kunna anammas bakvänt. Alltså att efter solsken kommer regn, efter allt det här braiga och roliga kommer nåt jobbigt och hemskt att hända.
Eller är jag alldeles för pessimistisk? Kanske fånigt att tänka så ens, att vi har det bra nu är ju inte bara ödets nyck menar jag, vi har ju faktiskt sett till att få det så och borde väl i så fall också kunna fortsätta ha det bra utan dåligt samvete. Man kan ju inte plåga sig själv bara för att förtjäna lyckan.
Eller vad tänker ni? Måste man förtjäna lycka eller kan man se till att skaffa sig lycka på egen hand och njuta av den utan Ågren?

När man som jag gått lite överstyr med lördagsgodiset och bär runt en hel del extravikt kan man göra ganska intressanta observationer. Dels verkar det vara fritt fram att fälla kommentarer om ens storlek hur som helst, som att vi feta inte hade någon självinsikt överhuvudtaget utan helt plötsligt fick veta av den vänliga människan mitt emot att "jahaaaaa, jag är för tjock alltså?! Varför har ingen sagt nåt?"
Eller att man med pedagogisk stämma försöker förklara för sin unge att "nej tanten framför har inte en bebis i magen, hon har bara ätit för mycket mat", då vill jag bara vända mig om och säga "och nej, alla är inte lika fula och rynkiga som din jävla morsa heller, det är nog bara hon som råkat så illa ut."
 Varför kan man inte bara hålla sig till att ALLA MÄNNISKOR ÄR OLIKA? Ska vi säga "han har bara solat lite mycket" om färgade människor? Eller "han har bara inte knullat rätt tjej än" om bögar?
Det allra bästa med att vara tjock är i alla fall att man alltid har en förklaring till alla eventuella krämpor man kan råka på i livet, det beror ju såklart på att man är just tjock. Om man på nåt vis missar det när man ser sig i spegeln eller provar kläder är inte sjukvården sen att påpeka.
"Hej jag tror jag har öronniflammation, jag har feber och jätteont i örat."
"Jamen det är verkligen inte konstigt, du är ju smällfet."



Varför är inte detta okej? Vad gör en valk här och där?