Idag har vi varit på Vattenpalatset, jag och Prinsen lämnade den sjuka pappan hemma med Sessan och dammsugaren för en eftermiddag i plurret tillsammans med Syster och Måns. Jag älskar rutschkanor och vågmaskiner lika mycket som Prinsen och tur är väl det eftersom det inte fanns nån hejd på antalet åk i den röda slingrande tuben, det jag inte älskar så jättemycket är när man måste ur bassängen och exponera sin blekfeta lekamen för allmänheten.
Jag har efter två graviditeter i elefantstorlek (+19kg och +18kg) blivit dekorerad med bristningar kors och tvärs så jag har en såndär "tankini", ni vet ett badlinne och boxertrosa, för att försöka maskera det allra värsta.
Det är bara det att vi har världens lurspegel hemma, den är över hundra år gammal och låg ensam på en loppis på Österlen och när den äntligen blev köpt blev den så glad att den beslöt sig för att belöna oss i all evighet genom att visa en bättre verklighet, man är mycket smalare, brunare och alla kläder sitter perfekt.
Så när jag stod där idag tyckte jag väl förstås att jag kunde varit smalare men det kändes ändå helt okej, tills jag speglade mig i strålkastarljuset på Vattenpalatset. Då insåg jag hur fel min spegel hemma haft - i all välmening förstås - och hur katastrofal jag såg ut. Som en albinoköttbulle med röd bikini.
Men då var det ju för sent! Jag svepte badlakanet om mig och tog inte av det förrän jag doppat fötterna, då slängde jag det åt sidan och gled sen ner i vattnet som en säl.

När vi sen skulle hem hade jag tänk meka lite med bilen, vi hade ingen spolarvätska och det kan ju vara en fördel att ha när man ska 20 mil en regning vinterdag, så jag svängde in på Shell och öppnade motorhuven som om jag egentligen var född till bilmekaniker. Jag klarade av att fylla upp behållaren och stänga huven igen men när jag sen provsprutade på bakrutan så kom det inte en droppe, på bakrutan.
Däremot rann det in ungefär tre deciliter på golvet vid passagerarsidan. Väldigt konstigt. Jag ringde min livlina Jonatan (Angelikas man) som sa att det givetvis var ett problem som satt i A-stolpen men kanske kunde det vara lite dumt om jag skulle ge mig på den själv.
Tror du?
Han lovade hjälpa oss redan ikväll men med Idol och kamben hägrandes styrde jag av det och vi skulle höras av på söndag istället, bra med vänner som kan såna här saker.

Jag kan knappt tro det är sant, om två dagar åker jag och Martin till Ge-Kås!! Egentligen vill jag inte ta ut nån glädje i förskott, jag är ju annars den som går och myser flera veckor innan och skissar på listor och gör upp planer på hur jag ska ta mig fram i affären på bästa sätt, men nu vågar jag inte riktigt lita på att vi kommer iväg. Sessan har ju varit dålig och förkylningen härjar som värst på dagis, dessutom är både jag och Martin extremt sjuka med feber och ont i halsen. Martin är förstås mer sjuk än mig, en manlig förlylning är ju tydligen värre än att föda barn.
Jag tror det när vi sitter i bilen och närmar oss Göteborg, barnen ska vara hos Martins bror som själv begåvats med tre odjur i åldrarna 11 - 2 så det lär bli fullt upp men dom bor bara ett stenkast från stadens fina sjukhus så det ska nog gå vägen.
Martin har aldrig varit på Ge-Kås och det ska bli så vansinnigt roligt att visa honom detta paradis, han gillar att gå i affärer och handla på sina egna villkor så denna resa har vi planerat i hymmel och hemlighet för att ingen annan ska åka med, han kommer antagligen gå runt som den värsta av kärringar och med öppen mun flämta över hur billigt det är. Jag kommer säker få rensa hans vagn i kassalinjen för att vi inte ska gå i personlig konkurs.
Det enda som grumlar min glädje är att vi valt den absolut värsta tänkbara dagen att åka på; en lördag efter lön tre veckor innan julafton. Det kommer vara tjock med folk och jag är lite rädd att det tar udden av mitt annars högt älskade varuhus, jag vill liksom inte att Martin dömer ut det och får en dålig erfarenhet bara för att kärringarna inte kan hålla armbågaran i styr.
Jag har förstås aldrig tyckt att det varit så illa, jag har aldrig ens stått i kö för att komma in utan allt har gått smärtfritt och utan några som helst problem. Det är ju i och för sig så himla stort så för att det ska bli trångt så måste det in en jävla massa folk, och jag brukar ju inte komma förrän vid tio eller så och då har busslasterna börjat röra sig hemåt igen.
"Den som lever får se" säger dom ju så nu håller vi alla fingrar för att inget oförutsett händer och vi kan komma iväg, vi har ju "gockoj" (dockor) att handla!

Herregud vad folk förökar sig! Det föds bebisar i min närhet som aldrig förr, det är verkligen jättebra för då slipper jag fundera på om det inte vore dags för oss snart igen.
Realisten i mig säger absolut NEJ till en bebis till - överhuvudtaget - vi har nog med våra två odjur som det är och att släppa in en till stackare i den här vansinniga familjen vore rena barnisshandeln. Men sen får man se dom där små pluttiga människorna, känna lukten av dom, känna den mjuka huden... Ja, då är jag ju redo att skaffa minst tre till.
Jag ska väl villigt erkänna att jag inte är så värst sugen på att föda, eller att sitta och amma 25 timmar om dygnet, eller den där tiden när bebisarna börjar göra väsen av sig, då dom vill så mycket men inte kan nåt alls. Sen är det förstås rena döden att vara mammaledig, nåt så fruktansvärt tråkigt att jag höll på att gå sönder.
Egentligen kanske jag ska nöja mig med dom bebisar som faktiskt finns tillgängliga, då kan jag ju gosa och pussa hur mycket som helst och sen lämna tillbaka dom när dom tröttnat på mig och börjat skrika.
Det lär väl förresten gå rätt snabbt, alla ungar skriker ju i min närhet nuförtiden, särskilt mina egna har varit extremt lättskrikna idag. Det har knappt gått en minut mellan illvrålen som alternerades ungefär 50/ 50 mellan Prinsen och Sessan, det var förstås tyst på Prinsen mellan 9-14 då han var på dagis men Sessan som varit hemma ett par dagar (hon är sliten efter astmaanfall och svår hosta) har hållt ställningarna. När Prinsen väl klivit innanför dörrarna hemma tog han igen all förlorad tid, han satte genast upp en härlig sexårsattityd komplett med flin och allt och jag var helt redo att ta in på psyket. Det är svårt att inte ifrågasätta sin föräldraroll när man - inför hela gården - står och skriker "Faaan!! Jävlar vad jobbig du är!!!" och det stackars barnet gråter hejdlöst.
Men vad i hela världen ska jag göra?! Var går gränsen? Ena sekunden är han tuffast i stan och skrattar mig rakt i ansiktet när jag på ett rätt normalt sätt skällt ut honom, andra sekunden (när jag tappat humöret efter femton minuters bråk och skrikit ovanstående) är han en liten och lessen kille - den gamla vanlige Prins jag känner igen - och jag inser hur mycket jag skadar honom och sårar honom genom att inte klara påfrestningen.
Det är bara så jävla svårt att ta sig igenom hans humör med äran i behåll, det slutar alltid med att jag skriker åt honom, tjatar på honom, gnäller och säger "nej, gör inte så! Sluta då!! Men Jack! Varför kan du aldrig lyssna?! Hör på mig!" Jag ska väl för gud skull vara stark och samlad?
Förresten, angående det där med en bebis till, jag tror inte det.

Jag är den absolut största mesen i tidernas historia, jag lipar för allt. Jag tycker verkligen själv att detta är ett problem för det går liksom inte att ta mig på allvar när jag blir blank i ögonen för minsta lilla, till exempel när nån berättar om en avliden släkting, då måste jag andas djupt och tänka på vardagliga saker som gardiner och spisar för att inte ögonen ska börja tåras. Eller när Blixten McQeen i filmen "Bilar" knuffar sin motståndare över mållinjen och struntar i att han inte vinner, då kan jag inte svara på Prinsen alla tusen frågor (som han ställer varje gång vi ser filmen) eftersom rösten låter som om jag hamnat i målbrottet.
Idag berättade Puddingen att hennes svägerska fått en liten flicka, jajamän jag lipade direkt. Jag fick harkla mig hela tiden och låtsades att jag var tvungen att hjälpa Sessan med saker för att få en frist så jag kunde svara "åh!" och "gud va roligt!" utan att hulka.
Jag jobbade ett tag på barnavdelningen på stadens sjukhus, det var inte lätt ska jag säga, det var ju lite svårt att verka proffessionell och ge utförliga svar på föräldrarnas frågor när jag hela tiden fick titta i taket och blinka.
Detta gråtmilda tillstånd har bara blivit värre och värre med åren, jag minns att min farmor alltid grät en skvätt när min syster spelade piano, det kunde jag inte förstå alls och undrade ofta varför farmor blev lessen när Syster spelade så fint. Pappa försökte förklara (med målbrottsröst han också men det skulle han aldrig erkänna) att man kan gråta både när man är glad och när man är lessen, farmor grät inte hon var rörd. Detta var för mig alldeles obegripligt, att man grinade för att nån spelade piano. Nu för tiden spelar inte Syster så ofta och tur är väl det för jag hade inte klarat av att lyssna.
Det verkar ibland lite hopplöst det här också, ska jag inte ens klara att hämta in posten utan att fälla en tår när jag blir 50 eller vad är det frågan om? Jag har, under alla dessa år som jag lidit av denna sköra sinnesstämmning, bara gjort ett enda framsteg; jag har slutat lipa för amerikanska skitserier såsom "Extreme homemakeover", "Oprah", "Days of our lives" och "Cityakuten". Det känns som om kvoten för ord som "hjälte", "kärleksbarn" och "great grand mother" är överfylld, jag blir liksom helt avogt inställd och tycker hela upplägget är patetiskt.
Det är väl alltid nåt men det är ju synd att det ska dras till ytterligheter innan jag håller tätt, det hade ju varit skönt med nåt slags mittemellan Hitler och Astrid Lindgren.

Idag har jag städat rent i akvariet, kors i taket och hallelulja. Folk som vet säger att ju mindre ett akvarium är desto oftare behöver man byta vatten, vårt är inte jättestort och hade egentligen behövt få 1/3 av vattnet bytt varannan vecka. Egentligen alltså.
I verkliga livet så byter jag typ hälften av vattnet två gånger i halvåret och då får jag stå och skrapa insidan i en halvtimma också för att få bukt med alla alger som slagit rot, sen när jag fyller på massor med nytt superrent vatten så blir fiskarna helt chockade och ligger på sidan och hyperventilerar i flera timmar. Det får liksom inte bli FÖR rent i den lilla ekotopen, då blir PH-värdet för lågt...eller högt... I alla fall så ska det tydligen vara lite sketet för att livet ska gå runt.
När jag väl är klar med projektet är allt frid och fröjd ganska länge, jag myser när jag ser hur fint akvariet blivit och hur spralligt fiskarna simmar runt runt därinne och jag tänker för mig själv att det är ju konstigt att det ska behöva ta sån tid mellan gångerna jag gör rent till stackarna.
Men så går tiden, varje gång jag sätter mig i soffan påminner jag mig själv om att IMORGON ska jag byta vatten. Eller på tisdag. Eller fredag. Till slut är det en enda brungrön sörja i hela akvariet och man ser hur dåligt fiskarna mår, dom simmar liksom inte utan försöker mer paddla sig fram genom den tröga smeten som består av gammal tuggad mat och fiskkiss.
Som lite plåster på såren hade jag idag köpt nya växter och nya kompisar - tigerbarber - åt Mona, Anne-May och dom andra och det är alltid intressant att handla sånt ska jag säga. Det finns typ bara en bra akvarieaffär i stan, den ägs av ett par och dom har haft den i minst 20 år och har alltid varit noga med service och kvalitet, köper man en fisk där så vet man att den kommer leva i flera år. Så länge man sköter den...
Problemet med den här affären är att tanten är hur torr som helst, hon måste vara född utan humor och har absolut NOLL servicekänsla, hon säger inte ens "hej" när man kommer in utan man får liksom gå fram och harkla sig ljudligt för att hon ska ta nån notis om ens exixtens. Varje gång man går in så ber man en bön att mannen ska vara där, han är hennes raka motsats och hur trevlig som helst. Man kan ju undra hur dom har det privat...
Hur som helst, idag ville jag fylla upp beståndet av tigerbarber, det är stimfiskar men i mitt akvarium brukar små stimmisar försvinna spårlöst av nån oförklarlig anledning så nu fanns det bara tre stycken kvar av en grupp på elva. Detta är ingenting jag kan förklara, det finns inga fisklik, det har aldrig funnits sjuka fiskar och det har aldrig funnits fiskar som äter tigerbarber men borta är dom.
När arga tanten står och plockar upp nya fiskar till mig så försöker jag småprata och säger ju då att det är så konstigt att mina stimmisar är borta, då stirrar tanten på mig som om jag vore från vettet. "Borta? Men vaddå borta?" Sen fick jag världen utläggning om hur fel jag hade och vad som antagligen hänt och vilken sjukdom dom säkert hade osv osv. Ett tag kändes det som om jag lagt händerna om den klena fisknacken och knäckt till.
Det är precis som om man ska stå till svars inför henne, man måste liksom bikta sig och erkänna att man misskött sitt akvarium och sen gå ed på att det aldrig ska hända igen. Sen får man gå hem med huvudet sänkt och svansen mellan benen, hem och städa upp i sörjan.

Jag hatar telefonköer! Det är djävulens påfund och jag kan verkligen inte begripa varför alla dessa instanser inte kan anställa fler personer till att svara i telefon, tycker dom själva inte det är nödvändigt när man ständigt har tusen personer i kö? Där sitter man och väntar med den eländiga skvalmusiken och öronsvettas tills man får krampkänning i armen på grund av dålig blodcirkulation.
Idag har jag spenderat nästan en hel timma i kö, först till bion eftersom jag skulle beställa biljetter till "Surf's up" som jag och Prinsen skulle se efter jobbet, sen till Sjukvårdsupplysningen eftersom Sessans astmaanfall vägrade släppa. När jag ringde bion fick jag givetvis "järntanten" i örat, ni vet hon med alla olika knappval man kan göra:

"För...KASSAN...tryck...1. För...TELEFONIST...tryck...två." Så trycker man såklart 2 för man är ju lite gammaldags och vill gärna prata med en riktig människa, då kommer hon tillbaka: "För...BIOBILJETTER...tryck...1.

För...TEATERBILJETTER...tryck...2. För...UPPREPNING...tryck...#9"

Till slut ville jag bara vråla "håll käften!!!" till kärringen men det hade antagligen inte lett nånstans utan jag satt snällt kvar och väntade.
I 45 minuter.
När gubben äntligen svarade frågade jag vänligt hur det kunde komma sig att jag inte fått nåt svar på så länge, han svarade lika surt att dom minsann var tvungna att ta hand om kön till biljettkassan först och dom hade absolut inte råd att anställa en person till att svara i telefonen. "Nähä, men det är ju å andra sidan inte så konstigt att ni är på  väg att kursa heller med tanke på hur enkelt det är att ringa till Sagabiografen i Vänersborg." väste jag och man kan säga att stämmningen blev lite tryckt.
Nu ikväll försökte jag ju ringa Sjukvårdsupplysningen för att höra hur mycket knark jag kunde ge min lilla docka som knappt kunde andas och GIVETVIS fick jag sitta i kö IGEN! Inte klokt! Nu hade jag "...plats...nummer...TRE..." i kön men det tog ändå tio minuter innan jag fick en mänsklig röst i örat.
Tänk om jag hade varit en jättegammal tant med dålig hörsel och sällskapssjukan, det hade ju slutat med att jag hade åkt upp till akuten och sen suttit där i väntrummet och förbannat alla jävla småbarnsfamiljer som åker upp så fort ungen skriker. Inte bra, Sjukvårdupplysningen måste se till att få ner kötiden.

Har ni tänkt på en sak, i alla fimler (särskilt amerikanska) så är alltid den lösaktiga tjejen rödhårig. Varför är det så? När jag bodde i USA var jag tillsammans med en kille som hette (eller heter) Ryan och när han berättade för sina vänner att jag var "swedish" fick dom alla nåt religiöst i blicken, Ryan log stolt och tillade "and she's a redhead!" och alla drog genast slutsatsen att jag var en omättligt nymfoman som gick runt naken.
Det var likadant när jag träffade Martin, vi hade väl känt varandra i en kvart när han sa "jag har hört att rödhåriga är 13% kåtare än grisar. Stämmer det?" vad svarar man på det?
Är det så att resten av världen har en föreställning om att rödhåriga är erotiska och sexuellt ohämmade? Och i så fall varför har jag aldrig fått reda på det?
Det jag vet om rödhåriga är (och detta är medicinskt bevisat) är att vi har en högre smärtkänslighet än andra, nån viktig person har tydligen forskat på det området och kommit fram till att rödhåriga behövde mer smärtlindring vid exempelvis operationer, sen har jag hört från flera olika håll att den rödhåriga rasen är på väg att dö ut, jag har alltid trott att det röda var dominant men tydligen föds det så få rödtoppar att det till slut kommer vara superovanligt med natrligt rött hår.
När jag var liten var jag mer åt det guldfärgade hållet medan Syster alltid varit mer eller mindre kopparfärgad, nu på äldre dar har mitt hår börjat skifta i brunrött men Systers är fortfarande edligt och vackert.
Prinsen har precis samma hårfärg som jag hade när jag var i hans ålder medan Sessan är lite mer åt det röda hållet, förhoppningsvis kan jag ingjuta ordentligt med självförtroende i dom så dom inte bryr sig när skitungarna i skolan kallar dom för diverse klassiska smeknamn utan bär sitt röda hår med stolthet.

Jag läste precis en väns blogg (www.jollysvardagsrum.blogspot.com) och ett inlägg där hon skrev hur hemskt det är när man börjar höra sin mammas ord ramla ur sin egen mun, först skrattade jag rått och tänkte att det är ju en evinnerlig tur att inte det har hänt mig. Men vid närmare eftertanke är jag ju preciiis som min pappa!
Ve och fasa! Det är väl lika bra att hoppa ut i kanalen med en vikt i foten som han säger när nåt gått snett, nu är det ju helt kört.
Bara för att ta några få exempel så säger jag ju hur ofta som helst "när jag var liten..." osv på en mening som ungarna 1, redan kan slutet på och 2, kommer att HATA om ett par år. Min pappa har torterat mig genom alla år med meningar som "när jag var i din ålder så hade jag jobbat i (valfritt alternativ mellan 5-15) år." och "på min tid kunde man minsann inte vara arbetslös, du vet det fanns inte!" och så vidare med diverse saker som var bättre förr. Att "förr" oftast var allt mellan 30-50 år bakåt i tiden och att livet och livsstilen var helt annorlunda då är inget som bekommer pappa.
En annan sak som stör mig när det gäller detta är att pappa alltid varit... så att säga försiktig med pengar, har man gjort ett stort inköp och han skulle få för sig att fråga om priset så måste man noggrant överväga för-och nackdelar innan man beslutar om informationen ska ges eller inte. När vi köpt vår soffa för ett par år sen höll han på att få en hjärtattack när han fick reda på vad den kostade, den nya platt-tv:n ska vi bara inte prata om och när han hör priset på barnens vinterkläder... Ja, ni förstår vart jag vill komma.
Hur som helst, jag märker tendenser till den här måttligt roliga sidan hos mig själv också, jag flämtar ljudligt när jag hör talas om priser på exempelvis barnvagnar, kläder, resor o.dyl och det är verkligen inte roligt! Jag älskar dyra saker (men mest älskar jag billiga saker som ser dyra ut) och vill absolut inte verka missunsam mot folk som prioriterar annorlunda.
Men vad ska man göra? Livet är väl en enda lång upprepning och jag antar att jag kommer få fler åtråvärda sidor av mina föräldrar innan jag själv är så gammal att jag slänger ur mig klyschor som blir hånade och fnissade åt. Det man får hoppas på är väl att man åtminstone inte gör om deras misstag, var sig det gäller barnuppfostran eller livsval, utan gör sina egna även om det genererar i att ens egna avkommor om tjugo år sitter och lovar sig själva att "aldrig bli som mamma!"

Jag har tappat stinget! Jag som alltid varit älskad och avgudad av bebisar har helt plötsligt  mist förmågan, det grinas och skriks så fort jag visar mig.
För nån vecka sen skulle Tisse och Oliver komma ner och sällskapa eftersom Puddingen skulle få dambesök, men det passade minsann inte unge herr Danielsson utan han satte igång med värsta illvrålet så fort han klev innanför dörren. Han var och förblev otröstlig så Tisse fick återlämna honom till modern.
Idag invaderades mitt hem av bebisar då både Alicia (Lindas bebis) och Oliver (the one and only) hälsade på, dom var hemskt nöjda och glada ända tills jag fick för mig att jag skulle gosa lite med Oliver. Dum idé.
Hans lilla underläpp åkte ut med en gång och sen blev han argare än nånsin, Puddingen skyllde på att han var trött men jag är skeptisk.
En stund senare tänkte jag återigen att lite bebismys vore trevligt och lade vantarna på Alicia som varit på ett fantastiskt humör hela eftermiddagen, efter en sekund blev hon stel som en pinne (pinne och pinne, stock kanske...; ) och illröd av ilska. Det var bara att lämna tillbaka och se sig besegrad.
Detta är otroligt sorgligt, jag har liksom alltid kunnat få tyst på såna små odjur utan problem och har varit en flitigt anlitad barnvakt med utmärkta referenser, vad har hänt?
Jag kan tänka mig ett par möjliga orsaker till problemet;

1, Odjuren känner på sig att jag helt enkelt inte är så intresserad längre som jag var innan jag själv fick barn. Men hur kan Oliver veta det?

2, Odjuren vädrar min osäkerhet, man blir ju genomsvettig när dom börjar gny i ens famn och tror genast att mamman dömer ut en och vill ha tillbaka sin guldklimp.

3, Jag har tagit min gåva  för givet och omedvetet låtit den gå om intet.

Hur det än är så måste jag lösa problemet, dom här små liven kan omöjligt växa upp och bli bra människor om inte jag fått vara där och pussa lite. Jag får väl börja hårdträna, kanske ska jag kidnappa Oliver och låsa in mig över en helg?

Jaha, här har jag en mängd planer för kvällen - bl.a färga håret, städa toan, dammsuga och ta hand om all tvätt - så går jag och blir full. Inte så värst planerat.
När jag kom hem från jobbet med barnen i släptåg (båda trötta som ägg efter en heldag på dagis) satt Martin på en pall i hallen, jag ville genast redogöra för mina planer men innan jag ens hann avsluta första meningen höll han upp handen och sa "tyst, jag vill säga först. Vi går ut och äter idag, jag orkar inte ställa mig i köket idag. Dessutom är det match ikväll och jag vill så gärna se den."
Sagt och gjort, familjen svidade om och en timme senare satte vi oss vid vårt bord på Butlers, Prinsen underhöll flickorna i baren och Lillan fiskade isbitar i sin dricka och för en gångs skull kunde jag och Martin föra en ganska normal konversation. Allt var frid och fröjd med andra ord.
Problemen startade när vi började bli klara, jag hade ett helt glas rödvin kvar och vi väntade på notan medan Sessan hade en egen springtävling mellan toaletten och vårt bord, jag såg på min kära man att alldeles strax var måttet rågat med springet och jag svepte snabbt mitt glas så vi kunde avlägsna oss utan att ha skämt ut oss.
Ute på parkeringen träffade Martin en gammal kompis och när vi står där och pratar känner jag hur jag blir på kanelen mer och mer, inte så jag börjar svamla och vingla men rätt fint salongsberusad och när vi kommer hem är livet fantastiskt.
Det var min tur att lägga barnen och när sagan var slut somnade jag bredvid Lillan och sov bort en halvtimme, sen var alla planer spolierade. Jag orkar inte nånting, dessutom har jag nu spränghuvudvärk av allt rödvin.

Jag har tröttnat på Gråt-tv, känner mig helt avtrubbad och blir förbannad istället för rörd när folk i varenda kanal grinar så tårarna sprutar.
I synnerhet amerikanska serier/ filmer eller talkshows får mig att rysa, det är ett enda sliskigt och kladdigt hopkok alltihop och jag känner mig kräknödig om jag tvingas se ett avsnitt av "Förlossningskliniken", "House of babies" eller - värst av allt - "Extreme home makeover".
Huvudpersonerna går och tror att dom är nån slags superhjältar bara för att dom råkar sköta sina jobb som gynekolog, banrmorska eller överläkare. Gullar med patienter, pratar förtroligt och ler sina falska leenden, precis som om dom skulle uppföra sig så jämt och inte alls bara när tv är med.
Det jag absolut inte står ut med är den amerikansk-patriotiska smörjan "Extreme home makeover" som med Ty Pennington i spetsen åker lyxutrustad buss över hela USA för att "rädda" duktiga familjer i nöd. "Åh, stackar barnen får dela rum, stackars mamman kan inte gå för hon har inga ben, stackars hunden har bara en kvist att leka med, stackars stackars pappa som kämpat så modigt i Irak och mördat kvinnor och barn och nu har han inte ens en egen fåtölj med fotpall buhu."
Jag får eksem.
Dom engagerar hela stan och alla sluter upp runt den utfattiga och trasiga familjen som bott på samma ställe i samma hus utan att nån brytt sig nämnvärt dom senaste tjugo åren, sen river dom kåken och på givet kommando jublar skaran och familjen gråååter. Sen bygger dom värsta skrytbygget och gör riktade rum till alla tvåhundra barn, typ rosa ponnyrum till flickan, basktebollrum med korgar i taket till pojken och djungelrum till lillen. Jättefantastiskt tycker familjen när dom kommer hem igen, då grinar dom som aldrig förr och hulkar vid åsynen av sin nya tvättstuga från Sears.
Jaa, åh så bra. Men hur kul är egentligen ett djungelrum, i längden? Vad i hela fridens namn ska man göra sen? Ska "Extreme..." komma tillbaka och göra ett riktigt rum då?
Nej, vad jag vill se är "Extreme home makeover goes bad", när Ty och hans gäng har fuskbyggt och anlitat svart arbetskraft i form av några underbetalda polacker, får IRS (skatteverket) på halsen och huset undergrävs av fukt och mögel. Då kan jag gråta av glädje.

Familjen Svenson har idag varit på sin första bandymatch.
Vi förberedde oss noga och tog på underställ, varma skor, mössor och vantar och sen bar det av mot Vänersborg där den stora familjefesten ägde rum.
Precis utanför arenan fanns en jättesnöhög där traktens ungar hade hopptävling/ snöbollskrig och det tog ungefär trettio sekunder för Prinsen att blanda sig i, problemet var att han totalvägrat termobyxor när vi åkte så han var iklädd endast strumpbyxor och jeans. Dessutom har hans snåla föräldrar inte köpt vare sig riktiga handskar eller vinterskor åt honom så han hade tunna fleecevantar och gummistövlar på sig, det var alltså bara en tidsfråga innan vi skulle behöva åka hem igen.
Sessan var helt gummerad med fleecefodrade regnkläder, vattentäta vantar och gummistövlar så vi tog ingen större notis om henne när hon sprang fram och tillbaka i en gigantisk och djup vattenpöl bredvid oss. Däremot när folk runtomkring oss skrattade och pekade åt hennes håll började vi fundera på vad som hänt, jodå då ligger Sessan ner i vattenpölen och sprattlar med benen som värsta konstsimmerskan.
Jag rusar förstås fram - som den goda mor jag är - och ska rycka upp henne och skrika nåt i stil med "va tusan sysslar du med??" men kan bara böja mig framåt. Inte resa mig upp igen.
Nåt har låst sig i ryggen och ilar sådär skönt så man får blodsmak i munnen, det är med nöd och näppe jag får min kropp i upprätt läge igen och så fort jag släpper taget om Lillan så slänger hon sig tillbaka ned i sin pool för nya simtag.
Som pricken över i så tog vår älskade stöveltork ut kompledigt resten av vintern också, så nu får vi förlita oss på elementen och handdukstorken när vi ska torka alla blöta kläder och skor.
Härmed avsäger jag mig tronen över "världens mest bisarra familj" och går i tidig pension, jag orkar inte mer.

Min morgon går antagligen till historien som en av tidernas värsta, när jag väl satt i bilen på väg till jobbet var jag så arg och lessen att tårarna sprutade över instrumenpanelen.
Hela spektaklet började klockan sex imorse när familjen klev ur sängen, Sessan var ju lika glad som alltid och även om hon kunde "hälv" väldigt mycket så fick hon i alla fall på sig kläderna och borstat tänderna utan vidare. Prinsen däremot vaknade på fel sida i fel säng (min) och var på ett uruselt humör, han gnällde och pep för minsta sak och gjorde precis tvärtemot det jag sa. Eftersom vi bor i lägenhet så tycker jag att man ska ta hänsyn till grannarna om man är uppe extremt tidigt, alltså inte skrika "hejdååå!" till pappa, inte gå ut ännu en gång efter att han lämnat byggnaden och vråla "heejdååå mannen med cykel!!" och absolut inte illvråla det högsta man kan bara för att jag vill trycka en mössa på vederbörandes huvud. Men såklart var detta precis det min lilla drömprins gjorde flera gånger om och jag fick viskskrika med sådär spottande röst som man automatiskt får när man närmar sig ett vansinnesutbrott.
När han väl kommit innanför ytterdörren hade jag redan börjat ta på Sessan raggsockarna och jag sa upprepade gånger till Prinsen "när jag tagit på henne så går vi till garaget, det börjar bli bråttom och jag vill inte komma försent." Informationen gick tyvärr förlorad nånstans längs vägen och när jag hunnit halvvägs över gården stod han på trappen i strumplästen och skrek för full hals, fram tills nu hade jag försökt behålla lugnet så gott det gick men vid det här laget började hjärnan koka. Hade jag haft en extra kvart på mig så hade han fått stå där och lipa medan jag körde Lillan till dagis men klockan närmade sig tio över sju och jag skulle egentligen behövt vara på väg till jobbet - inte på väg till garaget.
I två älgkliv var jag framme hos min ylande son, tryckte på han skorna, kastade ut hans jacka, mössa och vantar på trappan och smällde igen dörren, "du kan komma när du är färdig, om vi inte har åkt då!" skrek jag och vände på klacken.
Riktigt pedagogiskt.
Givetvis fick detta fart på honom och på ett ögonblick var han ikapp mig och Sessan, jag var arg som ett bi och gapade och skällde hela tiden "att du aldrig kan göra som jag säger!! Va? Vad är det för fel? Va fan ska det vara bra för att ställa till det såhär det första du gör på morgonen? Nu kommer jag FÖRSENT också, tror du inte det är pinsamt? Dom blir ju jättearga på mig nu!" osv osv utan hejd.
När vi satt i bilen kände jag hur lugnet kom tillbaka, det var ju som det var och inget skulle ju bli bättre för att jag skällde, och skulle precis börja prata med Prinsen om hur allt blivit när jag hör det.
Skrapet.
Jag har svängt över för mycket och passagerardörren skrapar emot garagedörren.
Preciiis vad jag behövde i denna stund.
"FAAAAAN!!! Faaan i helveteeee!!!" Skrek jag så rösten sprack, "hur faaaan ska vi ha råd att laga det hääär??" jag tittade på Prinsen som var vit i ansiktet. "Hade vi inte haft så jävla bråttom så hade det här inte hänt!!" fortsatte jag i falsett och smällde igen bildörren och gick runt för inspektion. Inte jättefint men bra mycket bättre än det kunnat vara och jag tittade på Prinsen genom rutan, han tog med all säkerhet på sig skulden för det inträffade och jag kände hur Ågren dansade schottis i magen på mig.
Efter detta gick dagen raskt utför kan man lugnt säga, vid lunchtid hade jag gnällt så mycket att jag såg på mina jobbarkompisar att dom antagligen skulle säga upp bekantskapen med mig om jag yttrade ett ord till.
Men är det inte konstigt hur det en dag bara går käpprätt åt helvete redan från start? Man tycker att man försöker ställa allt till rätta men i själva verket blir det bara en ännu värre soppa och till slut vill man bara säga upp sig/ flytta/ ta ut skilsmässa.
Förhoppningsvis kan en god natts sömn reda ut mina bekymmer och jag kan vakna imorgon med ett leende på läpparna, precis som vanligt.
Eller hur...

Idag har jag kommit till insikt och det gör mig ont. Jag är en skadeglad och humorlös människa.
En arbetskompis försökte sig idag på den ena lustigheten efter den andra men jag tyckte inte det var ett dugg roligt, jag kände inte ens hur det kittlade till i mungipan så jag sa ärligt; "det finns ju ingen humor i dina historier, kan du inga bättre?". Han såg lite sur ut och undrade vad jag tyckte var roligt, jag funderade länge och sa sen att jag uppskattade folk som snubblade och ramlade. "Americas funniest homevideos" med snubbelkavalkad är något av det roligaste som finns, då ligger jag och vrider mig av skratt, men det absolut lustigaste jag vet är (tyvärr) när min stackars man snubblar/ ramlar/ slår sig etc. Jag kan knappt skriva det nu utan att fnissa för mig själv härinne.
Häromdagen gick han med full fart rakt in i hörnet på vardagsrumsbordet och föll ihop i soffan av plågor, jag gjorde mitt bästa för att försöka kväva gapskrattet och frågade hur det gick, men tydligen hördes det hur jag kved för han frågade mig - utan att titta upp från kudden - "ler du nu din elake jävel?"
Jag svarade inte eftersom jag höll på att kvävas av skratt men antagligen talade mina tårar, mitt eldröda ansikte och darrande kropp sitt tydliga språk.
En av dom abslout roligaste sakerna som hänt hittills i år är annars när en tjej på jobbet höll på att bryta nacken i en gungstol, först blev jag givetvis livrädd och spillde till och med ut kaffet, men när jag såg att allt gick bra kunde jag inte hålla tillbaka världens sammanbrott, jag skrattade säkert i en halvtimma åt stackarn.

Utöver att jag kommit till personlig förståelse hände en annan ganska kul sak idag, jag var och handlade när jag av en händelse började prata med en gammal tant vid äggen. Hon skrattade och sa "ja, man får väl ta dom här, dom ska ju vara så bra..." och så petade hon på dom ekologiska äggen. Jag såg givetvis en chans att kämpa för hönans rätt i samhället och svarade "ja det ska du verkligen göra! Inte bara för din skull utan också för hönornas skull, dom har ett bättre liv och får dessutom inte i sig en mikrodel av alla kemikalier och antibiotika som dom andra hönsen får. Och om du äter dom 'vanliga' äggen så får ju du också i dig av det."
Reaktionen uteblev inte, hon slog handen för munnen och drog efter andan "nähä, är det verkligen så??"
Jag fortsatte min föreläsning om naturliga råvaror, tillsatser i maten och besprutning av spannmål och tanten kved som om jag nyss berättat att jordens undergång var nära, "åh, herregud! Kära nån, vad är det du säger? Jag som precis börjat äta det där Beckel (Becel) eller vad det heter..." tanten stirrade ut i luften och jag trodde nästan hon skulle få en stroke.
Jag gav henne en snabb sammanfattning av vad som fick mig att förändra hela livet och lämnade henne sedan vid äggen, förhoppningsvis lärde hon sig nåt men troligast är väl att hon nu ligger med hjärtsvikt på IVA.

Veckans värsta blev idag när jag kom hem med alla matvaror och mötte min granntant, en skröplig nyopererad tant i 80-årsåldern, hon tackade så hemskt mycket för att jag städat i trappen medan hon legat på sjukhus.
Vi har städat typ en gång under loppet av tre-fyra månader...
Dessutom är det ju vi som drar in lera, löv och grus med alla barn, vagnar och katter, hon går ju ut med soporna en gång i veckan resten av tiden sitter hon inne i sin lägenhet.
Ågren.