"Hörru, du måste flytta på dig!"
Varför måste jag alltid gå in i strid när jag anser mig bli provocerad? Ärligt talat så undrar jag vad det är som driver mig, och alltid har fått mig att se rött när nåt står i vägen för mig. Nu talar vi inte om lite vanlig enkel ilska när saker och ting går emot en utan en helt rebellisk och revoltisk sida som bara måste luftas och allra helst när en auktoritet säger emot vilket inte alltid är så önskvärt.
En sån egenskap kanske kan ses som positiv när man är i tonåren och måste göra sin röst hörd och bli tagen på allvar, men när man är trettio plus är det snarare en boja att inte kunna tiga och passa in i ledet.
Nuförtiden blir jag väldigt sällan så arg längre, jag har lärt mig leva med bubblet och fått vett nog att kunna välja mina strider. Men så kommer sånadär dagar ni vet, då det bara kliar i argtarmen och man nästan letar problem. Dagar som typ hela den här veckan...
Redan i måndags morse började det, klockan hade inte ens slagit sju och jag kom precis till jobbet. Min arbetsplats hänger liksom ihop med ett stort höghus och ett litet affärscentra i ett av stadens mindre lyckligt lottade kvarter, och för att slippa cykla runt två av dessa enorma miljonprogramskåkar brukar jag välja den lätta vägen vilket innebär att jag måste leda cykeln genom affärscentrat. Eller just ordet "affärscentra" är väl lite att ta i, när jag var liten kryllade det av små butiker därinne, det var på den tiden stadsdelen befolkades till större delen av finnar som jobbade på Saab, men nu finns det bara en servicebutik, en pizzeria som byter ägare en gång i kvarten och en avdankad frisersalong kvar.
Hur som helst, där gick jag i alla fall med min cykel när lilla fröken Viktigpetter kommer sättandes, "man får faktiskt inte ha cyklar härinne!" bräkte hon och hytte med handen mot dörren där en skylt satt "det står på skylten." Mycket riktigt så fanns det en överkryssad cykel på skylten hon hänvisat till och det vet ju jag, men jag kände att det kanske i första hand gällde alla dom ungar som gladeligen cyklade genom stället och inte personalen som faktiskt helt fredligt ledde cykeln vilket jag också sa till fröken Viktigpetter.
Det tyckte inte hon, istället fortsatte hon förklara för mig att man inte hade cyklar inomhus och det var då det kom.
Raseriet.
Det var jävligt tidigt och jag hade inte hunnit med nåt kaffe än och så detta, det blev för mycket helt enkelt. Jag snäste av henne med att hon kanske skulle lägga sin energi på att ta tag i den cykelburna ungdomen istället och ge fan i att slösa min tid. För att undvika eventuella polisanmälningar gjorde jag sen det enda rätta; jag suckade åt hennes klimakteriehumör och gick därifrån.
Idag kom del två i den följetongen, jag kom återigen ledandes på min cykel genom det cykelförbjudna centrat och fick en rejäl känga av Viktigpetters kollega som surt upplyste mig om att "du har blivit tillsagd förut!" Fröken Viktigpetter gömde sig bakom den manliga kollegan med en trimmer i handen och jag kände mig helt plötsligt barnsligt stärkt av att hon inte vågade ta striden med mig så jag svarade honom på samma sätt som jag svarat henne; kunde dom inte ta hand om ungarna som spelade fotboll/ rökte/ cyklade/ brände bänkar/ klottrade/ skrämde pensionärer/ rånade servicebutiken istället?
Han blev vansinnig och pekade med allvarlig hand på mig och sa "det här gäller ALLA men nu börjar vi med DIG!!" Jag fick en nytändning och sa "smart. När man inte vågar gå på det riktiga problemet, då börjar vi med hemtjänsttanten. Ska jag hälsa mina vårdtagare det då, när hjälpen dröjer, att jag inte får gå härigenom utan måste cykla runt." Precis då när han kved av ilska så ringde fritids och jag sa helt kallt "du jag måste ta det här, det är skolan serru." och så slutade jag lyssna.
Så löjligt av mig egentligen men visst är det härligt när man får bråka lite? Jag kände mig upprymd och pirrig en bra stund efteråt och funderar nu på andra bra svar när dom kommer efter mig. Egentligen har dom ju rätt vilket såklart grumlar glädjen lite men jag måste ge dom en match innan jag lägger av.
Flyttlasset har gått!
Det är ju snart en månad sen vi stormade gården med åtta bilar och världens längsta släp, varenda liten tant som i alla år stått och stirrat bakom sin spetsgardin fick helt plötsligt väldigt bråttom ut för att tvätta trappan/ rensa den redan rensade rabatten/ ta en sväng runt gården eller nåt annat oerhört viktigt som bara måste uträttas precis under tiden vi tömde lägenheten. På ett par timmar lämnade vi gården och lägenheten som varit vårt hem dom senaste tio åren och även om jag inget hellre velat än flytta så fanns det ändå en känsla av vemod och saknad när vi åkte. När vi sen flyttstädat och skulle stänga och låsa dörren för allra sista gången blev jag alldeles nostalgisk och fick gå in i alla rum en gång till bara för att säga hejdå liksom. Där har våra barn fötts, två av dom är tillverkade där och alla tre har tagit sina första steg där i köket med den fula bården, det var där vi gifte oss (eller ja, det gjorde vi ju i kyrkan men, ni fattar) och där har vi bråkat, skrattat, kramats och levt nästan hela vårt gemensamma liv. Nu var det dags för ett nytt kapitel i livet, nu skulle vi börja livet i huset där barnen skulle bo tills dom flyttade hemifrån, där vi skulle bo som gamla och där barnbarnen skulle leka i trädgården till slut.
Redan veckan efter kom Thomas, även kallad Snickaren, och rev av taket. Klockan var tre minuter över sju på morgonen när första lasset pannor krossades i containern och antagligen blev grannarna redan då varse att det var för evigt slut på lugnet.
Nu börjar vi snart se slutet på renoveringen i alla fall, jag och Mannen har framgångsrikt och utan bråk tapetserat vårt sovrum och på övervåningen tar flickornas rum form. Det är ett stort sovrum med bakomliggande kattvind som nu förvandlats till två barnrum med garderobsvägg, hur bra som helst.
Vårt sovrum med blå medaljongtapet, som förvisso inte är helt fel men alldels för tung och mörk för ett sovrum.
Snart är all blå medaljong borta och sänggalveln pryds av världens finaste fåglar från Pip Collection.
Det där med tapetval är ju en historia för sig, vårt sovrum var ju redan bestämt med fllickornas rum är fortfarande inte klara. Jag vill ha mysigt men inte barnsligt, gulligt och prinsessigt till Lilla men inte för löjligt och inga nallar eller elefanter. Till Vilda ska det ju vara coolt och tufft, helst med dödskallar och svart tycker hon själv men där drar jag gränsen, och så måste det ju passa i några år i alla fall. Men så får det ju inte vara för hårt och tufft utan det måste vara mysigt också, jag vet ju att hon innerst inne vill ha lite gulligt även om hon är fräckast i stan.
Lillas fondtapet, Un Bisou de Mme Pitou från Eijffinger. Vill ju gärna ha rosa som grundton i rummet men det måste också gå att kombinera med andra färger och den här kommer finnas på en vägg, resten är kritvitt. Mannen måste såklart förstöra inredningslusten med att oja sig över hur dyr tapeten är och gnälla om att barnen minsann kommer måla på väggarna, riva i tapeten, tröttna på den etc etc men jag har stängt av för länge sen. Skulle vi inredan som han vill, praktiskt och billigt, skulle det se ut som ett polskt vandrarhem och jag tycker jag har lidit tillräckligt.
