Det allra värsta Prinsen vet är kärlek, i alla former, men mest av allt den som kommer från mig och Mannen. Inte så att han inte gillar oss eller tycker om och vill ha kramar och pussar men det måste finnas gränser tycker han, exempelvis kan man inte visa ömhet offentligt. Man kan faktiskt inte ens nudda varandra på allmän plats och absolut inte under några som helst omständigheter what so ever på skolans mark. Hellre dör han.
Det har liksom smygit sig på, den här totala skammen över att vara älskad. Förra året var det inga problem att ge mig en kram och puss innan han gick ur bilen vid skolan, men sen blev det att vi fick stanna på en närliggande parkeringsplats och i skydd av baksätets tonade rutor snabbpussas och nu går det inte ens att ge en mental ömhetsbetygelse. "Slutaasaaa!!" viskskriker han mellan ihopbitna käkar och ser sig omkring så ingen sett att hans mamma tänkte på en kram.
Det har gått så långt att det värsta tänkbara straffet är att jag ska stå på skolgården och skrika "hejdå mammas älskling, puss puss!", hotar jag med det gör han precis vad som helst. Häromdan när han skulle cykla till en kompis var vi helt enkelt tvungna att fjanta oss och när han vinkade utanför köksfönstret gjorde jag, Mannen och lilla Vild slängpussar, hjärtan med händerna och ropade gulliga ord. Prinsen kunde inte riktigt se humorn i det hela, man kan säga att han nästan dog. Hans ansikte blev som ett russin, ögonen lyste av ilska och han kastade cykeln på marken och rusade in i rummet storgråtandes.
Annars brukar det inte vara några problem att visa kärlek här hemma, vi får både kramar och pussar allihop, bara ingen ser.
Att jag och Mannen pussas eller kramas brukar bemötas med kräkljud och vilda protester i form av "amäään ååååh!! Sluutaaaa! Va äckliiiittt!!" från Prinsen och skanderande hejarop från Vilda; "Hångla! Hångla! Hångla!" skriker hon och klappar med händerna.
Jag är bara glad att han fortfarande är inne på spåret "äckligt" när det kommer till vuxna som hånglar, än så länge har han ju fri tillgång till datorn så det blir väl till att installera föräldrakontroll innan det är försent för snart sitter han väl där och lär sig allt om den kvinnliga anatomin.

ÄNTLIGEN har skolan börjat! Nu är det min tur att få lite semester, efter det här sommarlovet skulle jag behöva minst två vekor på ett lyxigt spa för att återhämta mig, men det får väl duga att i alla fall få sitta på toaletten i fred. Lilla och jag ska bara njuta av tystnaden, lugnet och av att slippa göra lunch till femtioelva ungar som går över matbordet som en tornado.
Båda barnen har ju sett fram emot att skolan ska börja sen ett par veckor tillbaka, Prinsen längade efter kompisarna och lite mer vardag (även om han aldrig skulle erkänna det) och lilla Vild kunde knappt bärga sig tills hon officiellt blev en skoltjej. Ryggsäcken var inköpt och packad och håret var klippt. Kläderna utvalda och frisyren lagom cool/ lagom söt, naglarna i rött och lila.
På skolgården höll hon min hand hårt, överallt myllrade det av barn i olika storlekar, föräldrar och personal, byggnaderna reste sig som skyskrapor och jag såg på min lilla flicka hur det svajade i huvudet. "Är du rädd?" frågade jag henne och hon väste fram ett "aaa" med ögon som tallrikar samtidigt som hon tog tag i min arm med sin lediga hand, som om hon velat krypa innanför mitt skinn. Liten och stor på samma gång.
Som tur var fick vi syn på hennes lilla entourage, tjejgänget från förskolan, som gått på fritids hela förra veckan och blivit lite varma i kläderna. Vilda ställde sig nära nära, och en liten stund höll hon handen i smyg med Elsa, kroppen tankades med lite trygghet och hon följde med sin nya klass in och satte sig för samlingen. Efter en stund kunde jag och Mannen åka hem och låte henne upptäcka skolans värld på egen hand, ett par timmar vi skulle få höra allt om under eftermiddagen.
Idag var det som ingenting att gå in när klockan ringde, hon hade ju nästan aldrig gjort annat än att gå där på skolgården, sådär vant och coolt som man bara kan när man är snart sex år och har börjat nollan.

Det märks att sommarlovet varit extra långt i år, barnen har frågat om det inte är dags för skolan att börja snart och man kan riktigt se tristressen krypa innanför skinnet på dom. Dom bråkar all vaken tid och häromnatten skrek till och med Prinsen i sömnen på sin lillasyster, det är som om dom letar fel på varandra bara för att få ut lite frustration och energi. Uppförandet överlag har försämrats så mycket att dom numera beter sig som om dom vore adopterade direkt från apberget på Kolmården, "amäh måste jag duka AV?!" låter det istället över en sak som innan sommaren sköttes utan fråga, "varför måste alltid JAAAAG?!" är en annan klassiker som hörts ofta dom senaste veckorna, jag funderar allvarligt på att reagera likadant nästa gång det frågas över middagen, den rena tvätten eller skjutsen till stranden.
Den stora frågan är ju egentligen varför i hela friden det blir så här varje ledighet? För det blir det ju och det är tack och lov inte enbart här utan jag har hört samma tongångar från alla föräldrar, under ledigheten förfaller barnens uppfostran mer och mer och till slut är dom som degklumpar som varken kan eller vill nåt annat än ligga på soffan och sucka "amäh! Åh jag har så tråkiiiiitt!!"
För det är ju inte så att reglerna hemma skiljer sig så värst mycket från maj till juli, och det är inte så att barnen resten av året uppför sig fint i skolan och som puckon hemma som ju borde vara fallet om skolan stod för regler och uppfostran.
Antagligen är det väl bristen på andra vuxna som säger samma sak som mamma och pappa, under ett lov är det ju oftast bara familjen som umgås och då finns där ingen annan som säger till när gränsen går.
Även om jag varit ledig hela året och inte har ett jobb att gå tillbaka till nu när hösten gör entré kan jag inte annat än hålla med dom som säger att det ska bli skönt med rutiner igen, att få tillbaka lite struktur på vardagen. Barnen behöver sina kompisar, jag behöver tid ifrån dom och hemmet behöver lite regniga och kalla dagar.