Imorn är det dags, årets Halloween går av staplen! Och med den följer också ungefär tvåtusen trista  insändare i tidningen från bittra gamla människor som envist vägrar ta åt sig nyheter och helst vill att bilar fortfarande ska gå på ånga. Det är bara oj och herreguuuud så långt ögat når om allt hemskt som kommer hända just den här dagen, visst kan jag hålla med om att trick or treat-händelser med tricks inte är så kul men det har ju inte med högtiden att göra. Det är ju som att säga att jul är skulden till att så många män misshandlar sina barn och fruar i julfyllan eller att midsommar är anledningen till att folk dör i trafiken.
Halloween är inte och har aldrig varit detsamma som Allahelgona utan är två helt skilda saker överallt i världen, till och med i ondskans hemland USA. Så det är faktiskt fritt fram att fira imorn, trick or treata hur mycket ni vill och så på lördag går vi till kyrkogården. Hör ni det era gammeltackor!

Tadaa! Som ni ser har min blogg blivit pimpad till tänderna! Är den inte fin?
Jag är själv äckligt nöjd och kan knappt slita mig från datorn. En underbar människa vid namn Lajsa har gjort hela designen till mig och det med guldstjärna i kanten, ni såg ju själva hur bra det gick för mig...

Så fort Martin lämnat stadens gränser för sin tvåveckors i Stockholm började jag, fram med soppåsar och pappkassar. "Det stora klädkammar-röjet" har varit påtänkt ett tag eftersom det liksom inte går att komma en meter in utan att bryta benen på all skit som ligger slängd precis innanför dörren men då jag har en riktig hamster till man har jag bidat min tid.
Jag har idag spenderat ca fyra timmar i vår klädkammare som mäter kanske 1,5X4 meter och samlat ihop femton röda påsar med skräp samt två pappkassar med prylar som ska till Returen, jag har varit helt obarmhärtig i mitt slängande och har inte ens sparat Prinsens teckningslager. Han tog en sväng förbi nån gång under eftermiddagen och grävde lite i en av påsarna, till sin förskräckelse hittade han en gammal påskgubbe han gjort. Den var jättefin och har prytt sin plats i både i köksfönstret och på skrivbordet härinne i flera år men nu kände jag att det var dags, man kan liksom inte spara på allt som barnen gör och det stod inte ens ett årtal i den. Prinsen blev helt knäckt och kastade sig storgråtande på sängen "buhuu den har jag ju gjort till dej! Buuhuu!" lipade han och jag försökte förklara att jag ville ha plats för alla fina julsaker han kommer ta hem om en månad.
"Men jag har ju verkligen kämpat med den! Hulk snyft!" Ågren slet ut mitt hjärta och hoppade på det.
Det tog tio minuter att få honom på bättre tankar och jag fick dyrt och heligt lova att aldrig mer slänga nåt som han har gjort, påskgubben fick en ny plats och lite extra beröm för sina fina fjädrar.
Problemet med morgondagen återstår då jag ska slänga alla påsar, han kommer bergis hitta alla rullar med teckningar och bli toklessen men vad ska jag göra? Vi kan inte spara på allt, jag har ju ändå dom finaste teckningarna kvar och en massa fina små jultomtar med skägg i hela ansiktet.

Häromdan kom inbjudan till den där klassåterträffen jag berättade om, ska väl villigt erkänna att jag åtminstone var liite nyfiken på vart alla bodde nuförtiden så jag öppnade den och försökte minnas ansikten. Nästan alla bodde såklart kvar i lilla Trollhättan men ett par hade lyckats ta sig härifrån och hamnat både i Göteborg och Stockholm. Det var ju givetvis en av pluggisarna och så en av tjejerna jag avskydde mest, genast började missunsamheten gnaga i mig men så besinnade jag mig och insåg att bara för att en människa bor i Sveriges miserabla huvudstad så behöver den inte vara känd/ lyckad/ rik eller bo på slottet. Det kunde mycket väl vara så att han eller hon levde på gatan och käkade skräp, sålde sex och hade skitiga kläder. Det är ju liksom sånt man inte vet.
Det konstiga med den här inbjudan var att det fanns flera namn jag aldrig hört förr, inte så att nån gift sig och bytt efternamn utan förnamn jag inte hört talas om. Vilka är dom? Vet vi det?

Mötet idag gick väldigt bra, jag var lugn som en filbunke hela tiden och kände att jag fick sagt allt jag ville och på ett mycket klokt sätt. Sjuksköterskan var uppretad redan från början och så fort jag berättat kort om grunden till varför mötet ägt rum höll hon en monolog på tio minuter om allt som minsann inte fungerade. Jag lyssnade mycket noga och var (tro det eller ej) helt tyst och ifrågasatte ingenting förrän hon var klar då jag förklarade att jag faktiskt har tio års erfarenhet av äldrevård och att det jag säger borde tas på allvar. När jag till exempel ber om lugnande medicin så gör jag det av en anledning, inte för att jag själv ska få en lugnare kväll som hon tycks tro. Jag berättade om en gång nyligen när jag inte ens fick prata till punkt då jag bad om en extra lugnande utan min kära vän bara gick därifrån och som ett utmärkt bevis på det avbröt hon mig flera gånger under dom få sekunder jag pratade.
Jag gav också lysande exempel på hur man väljer att lägga upp något man vill prata om eller kritisera och sa till henne att hon måste tänka över allt hon vill säga en gång extra för när hon i stridens hetta vräker ur sig saker så sårar hon människor. Det är inte meningen att hon ska tassa runt på tå för varken mig eller nån men hon måste bli bättre på att tänka innan hon talar.
Sen diskuterade vi också det faktum att tre stycken ur personalgruppen kommit till henne med klagomål på mig, jag tror mig veta med stor säkerhet vilka dessa tre är men kan såklart inte vara säker, och att jag nu ser på alla med andra ögon. Känner mig lurad och förd bakom ljuset av dom jag spenderar mest tid med och tycker mycket om. Jag kan också undra vad dom egentligen tror om sig själva? Vad tar dom sig för rätt att gå bakom ryggen på mig och snacka en jävla massa skit om saker jag gör/ inte gör när jag får skämmas för anhöriga som hälsar på och deras mamma har bajs på händerna, är orakad och inte har blivit kammad när dessa människor har jobbat? Är dom så mycket bättre än mig att dom kan klaga på mitt yrkesutövande och stå utan skuld? Knappast.
Om det är så dom vill ha det kan jag nämligen också peka finger, jag kan namge vilka som inte rakar våra tanter, borstar deras tänder, tvättar deras händer, torkar deras munnar när dom ätit, byter deras kläder eller ens tar dom på toaletten så dom kissar på sig istället. Jag kan också gå och skvallra. Jag har alltid varit av åsikten att vi undersköterskor ska hålla varandra om ryggen och ställa upp för varandra men tydligen har jag försvarat människor som sviker mig utan att blinka. Lågt. Jävligt lågt.

Mycket kloka ord från min kära man. Imorgon är det ju dags, årets tornerspel ska gå av stapeln klockan 13:30 och det är vinna eller försvinna som gäller. Som ni säkert förstår ska jag ha möte med skatan, hennes chef och min chef.
Jag har förberett mig med att skriva ner alla idiotiska saker hon sagt, förstås kan man inte minnas alla dumheter som hoppar ur munnen på henne men jag har försökt så gott det går. Jag har också gjort en lista på alla sysslor vi undersköterskor gör DAGLIGEN på Gullvivan, en hel del kan jag säga, så både sjuksköterskan och cheferna kan få se hur mycket vi faktiskt gör. Eftersom jag ändå var inne på det här med listor så har jag också gjort en kopia på vår städ-och duschlista och antecknat hur lång tid det tar med varje syssla och hur lång tid varje boende tar, lite för att illustrera vad jag gör på dagarna. Frågan är väl vad skatan gör, mer än sliter på röven i skrivbordsstolen? Kanske får jag svaret imorn?
Jag har fått ett peptalk av pappa, han avskyr ju att prata i telefon men ikväll lyckades jag trollbinda honom i hela tretton minuter och tjugofyra sekunder, han sa faktiskt en hel del bra, typ; "prata inte för mycket", "behåll lugnet" och "var saklig."  Ska försöka komma ihåg detta imorn när blodtrycket rusar och jag skakar av ilska. Kanske skulle jag sitta helt tyst och bara svara på tilltal, lite med rädda ögon som om hon skulle ha hotat mig? Jag får öva lite framför spegeln.
Det allra värsta är att hon struttar runt på jobbet som om inget har hänt, som om det inte bekommer henne det minsta att 95% av personalen tycker att hon är en jävla hagga och inget hellre vill än se henne sluta. Även om hon nu inte tycker att hon gjort nåt fel så kan man väl i alla fall tillstå att en jävligt jobbig sak har inträffat och säga nåt i stil med "du, vad tråkigt det blev i fredags" men inte ett ord har yttrats.
En bra sak hade varit om hon helt tappar förståndet imorn och bara tokskriker så som hon gjorde på mig, då hade dom ju fått se hennes riktiga jag, jag får väl göra fula grimaser i smyg och sen bara "va? Jag?! Skulle jag... det var det värsta!"

Igår hade jag tidernas sämsta dag på jobbet, jag vår så slut när jag kom hem att jag fick gå och lägga mig och spränghuvudvärken hängde i ända till sena kvällen.
Det hela började klockan halv åtta när jag kom till jobbet, vår sjuksköterska, som mer än gärna kritiserar mig för allt som går fel, kom direkt in på kontoret och började diskutera torkning av borden. Vad jag inte visste vid det här laget var att hon redan på rapporten klockan sju gapat på annan personal över att bordet hon satt vid var kletigt, inte kletigt på ytan utan den där lilla rännan mellan skivorna var tydligen skitig. Nu stod hon där och frågade mig hur ofta det skulle torkas där och jag sa sanningsenligt till henne att jag gjorde det senast i fredags men eftersom våra boende är svårt dementa och en del till och med äter med händerna så blev det grisigt rätt fort. Jag kände direkt på mig att diskussionen inte skulle ta slut med detta och nog fick jag rätt alltid.
En timma stod vederbörande och skrek på mig om hur mycket tid jag spenderade i soffan i dagrummet, grejade med min mobil, gnällde, provocerade henne med mera med mera. Jag skrek tillbaka att det var omöjligt att göra henne till lags, att inget vi gjorde dög åt henne, att jag visst gjorde ett bra jobb, att jag är en bra undersköterska och att hon skulle ge fan i att lägga sig i mitt jobb utan istället ägna sina högskolepoäng åt det där hon sysslar med inne på sin lilla expedition. Har nog aldrig varit så arg och frustrerad som då och egentligen ville jag bara berätta för henne att det bara är ett fåtal i hela huset som gillar henne och det är dom personer som alltid  är så duktiga och gör alla rätt och mer än gärna talar om för andra vad dom gör fel, alla andra avskyr henne och tycker hon är en jävla satkärring.
Jag var så arg och lessen och kände mig så orättvist behandlad, hela tiden fick jag försvara mig och fortsätta mitt mantra "jag är visst en bra undersköterska och jag gör faktiskt ett bra jobb" men efter just en sån mening stack hon kniven i ryggen på mig; "Då tycker jag du ska fråga dina jobbarkompisar vad dom tycker" sa hon och gav mig en triumferande blick.
Vad menade hon med det? Tyckte alla andra också att jag var helt jävla värdelös? Jag frågade henne rakt ut  vad det skulle betyda men det kunde hon ju inte svara på, det skulle jag istället ta med dom tyckte hon. Vem var det då? Vem skulle jag ta det med? Kunde hon heller inte svara på. Men vad hade dom sagt då? Vad skulle jag bättra mig på? Vad var problemet? Tyvärr kunde hon inte svara på det heller.
Vid det här laget hade all min ilska runnit av mig och jag började toklipa, sådär fult och mycket ni vet, kände mig osäker och undrade om jag stått där och försvarat mig för nån som visste mer än mig, för nån som visste att ingen annan tyckte som jag.
Här slutade samtalet och vår härliga sjuksköterska vågade inte komma ut från expeditionen mer den dagen, en strid ström av arbetskompisar kom och gick från plan ett och gav alla sitt stöd, kramar och bedyranden att ingen här givetvis tyckte jag var dålig på mitt jobb. Under hela förmiddagen satt vi och gick igenom all personal för att helt utesluta att hennes ord var sanning, alla godkändes utom en och jag är helt säker på att denna person är den som springer ut och in på sjuksköterskans expedition för att berätta om alla bra saker hon har gjort, alla tveksamma beslut vi andra tagit samt komma med värdefulla tips på saker vi borde göra.
Hennes ord väger inte så tungt när dom kommer från henne men den skada det åstadkommer när sjuksköterskan hör dom är enorm. På måndag ska jag ringa upp chefen och kräva ett möte, hela plan ett ska närvara och den eller dom som har något att anmärka på bör göra det då, inte bara snacka en jävla massa skit bakom min rygg utan tycka det rätt i ansiktet på mig, sjuksköterskan ska få tala om hur hon tycker vi ska lägga upp arbetet, hur det kommer sig att hon beter sig som en kung över oss andra och vilken rätt hon har att lägga sig i vårt jobb. Att hon ska sluta om två veckor skiter jag fullständigt i, detta ska hon inte få komma undan med, jag funderar på att anmäla henne för mobbing på arbetsplatsen. Chefen är mammaledig fyra dagar i veckan men i det här läget får hon se till att släpa röven till jobbet för detta ska redas ut nu.

Idag kom min efterlängtade mobil med posten, glädjeyran visste inga gränser och jag kastade mig över läckerheten. En Sony Ericsson C902 med apbra kamera och annat bra. Den är jättefin och jättebra på alla sätt men ni vet hur det är; man är så van vid den gamla och alla knappar att det tar flera veckor innan den nya riktigt sitter, jag hade ju dessutom haft min rosa Samsung i drygt två år så det jag inte visste om den var inte värt att veta. Sen skulle det ju installeras en ny programvara så man kan lägga in bilder i datorn och bara det var ju en hinderbana men nu hoppas jag att ni ska få se lite klarare och tydligare bilder i fortsättningen.
Kanske är allt såhär svårt för att jag är så gammal nu? Jag menar, det tog ju typ fyra år innan mamma lärde sig sms:a med T9 och jag kan faktiskt förstå hennes förvirring, jag kan knappt svara som det är nu.

Jag har fått se en förhandstitt på min nya header, sååå snygg!