Inne i magen är det nu full aktivitet. Ända sen jag kände första sprattlet har jag blivit mer uppmärksam på vad som är vad av alla rörelser därinne och inser nu att det jag trott varit min stenhårda järntablettsmage antagligen varit Lilla bebis som snurrat.
Varje gång dom första små buffarna för dagen kommer blir jag lika överraskad, "jajustja, jag är ju med barn!" och så blir det ett litet skimmer över stunden.
Som vi längtade efter det där strecket på stickan i våras och somras, det gick inte en enda sekund utan att jag tänkte, drömde och undrade när det skulle bli. När det väl fanns två streck där så blev vi förstås överlyckliga men det var ju också det enda beviset för att det fanns någon därinne. Jag har haft svårt att tro att det verkligen varit sant och inget jag inbillat mig, trots att jag med egna ögon sett det lilla hjärtat slå.
Nu när det stökar och bökar därinne blir det klarare och klarare för mig, det bor någon där. Någon som lever.
Och det känns hur konstigt som helst, det är knappt jag kan tro det nu istället, att det som rör sig ska bli en unge lika fin som Prinsen och Vild.

Idag har jag varit i två inredningsbutiker, en svindyr och en billig outlet, och det känns som om jag bor i ett skabbigt ÖB-stylat ruckel. Mitt hem är lite som jag, det finns rätt mycket potential men allt blir bara fel.
Där gick jag och botaniserade bland tidningsställ, ljuslyktor och konstiga gubbar på träfot och kände att "nä, det är ju ingen idé att köpa det, för vart ska den fina passa in?" och "jamen den här, den skulle man ha...men då måste jag ju ha den...och den också..." så det slutade med en liten väska till Vilds födelsedag och två små kronor att sätta på väggen.
För det mesta tänker jag att när vi väl flyttar till vårt drömhus DÅ ska jag köpa allt der där jag vill ha och inreda hemmet till ett varmt välkomnande och inbjudande hem där man berömmer alla mina fina saker men ändå känner att man kan slänga fötterna på soffbordet. Frågan är hur mycket mer pengar jag kommer ha när huset är köpt...

Välkomna allesammans! Känn er som hemma, ta för er av snittarna och där borta står champagnen. För dom mindre finns det salta pinnar och Pommac och om en stund kommer clownen.
Min nya fräscha blogg lanseras idag och jag är väldigt stolt!
För bara ett par dagar sen skickade jag ett mail till en tjej som gjort snygga bloggar förr, jag svamlade på som en mentalpatient på Sobril om hur jag ville ha den och den färgen, kanske några femtiotalsfruar och lite humor men ändå liksom inte för mycket femtiotal  och kanske...
Ja, ni fattar, det gick inte att få grepp om vad jag ville utan allt var en enda röra. Det enda jag visste var hur jag ville ha bloggen men jag kunde inte riktigt få fram det.
En dag senare fanns det här resultatet i min mail och designproffset frågade om det möjligen var något åt det hållet jag tänkt?
Möjligen?! Det var exakt så jag ville ha det! Allt stämde precis med det jag önskat, färgerna, flickorna, tv:n... Ja tv:n är helt klart det allra bästa!
Jag är så nöjd och hoppas ni kommer trivas, för er som själva bloggar och blir avundsjuka på min så finns tjejen som gjort den länkad längst ner.
Enjoy!

"Du blir lätt andfådd vid den här tiden i graviditeten, det beror på att blodmängden ökar mycket."
Lättare andfådd? Jag kan ju för fasen knappt gå och prata samtidigt utan att låta som en 280-kilos storrökare, på jobbet börjar dom påpeka att jag kanske borde cykla istället för att kunna hålla jämt tempo med dom som går. Ibland känner jag ändå att jag måste hålla farten uppe, dels för att jag skäms över att släpa mig fram och sinka folk men också för att visa att "jorå, jag är allt med i matchen än" men då får jag betala ett högt pris ganska omgående. Jag får kramp i ljumskarna, magen drar ihop sig som en hård boll och jag blir helt slut i flera minuter, man skulle i det läget kunna tro att jag ska föda vilken dag som helst.
Det värsta är när jag träffar människor som ännu inte vet om att jag är gravid, då klappar dom kärleksfullt på magen och frågar med glittrande ögon när det är dags, vid upplysningen att det inte är förrän i slutet av mars blir dom chockade och frågar om det kanske är två?
"Haha, ja men vet ju aldrig...höhöhö..." flinar jag men egentligen har jag lust att klappa till vederbörande, jag ser ut såhär och kommer antagligen likna en flodhäst innan tiden är ute men helt ärligt; jag är rätt snygg ändå.
Jag kan bjuda på att jag vankar fram redan, jag skiter i att jag ser höggravid ut i sextonde veckan och jag bryr mig inte ett dugg om att magen växer lavinartat just nu. Jag har en efterlängtad liten flicka eller pojke därinne och för hans eller hennes skull gör jag vad som helst.
Även om det innebär att jag måste offra mig och äta en chokladkaka varje dag...

Att tjejer är mer bångstyriga än pojkar är väl allmänt känt, men att det var såhär det var att ha en dotter visste jag inte. Vilda har förstås alltid varit en stark och egen person med en vilja av järn men jag har på nåt sätt alltid lyckats lirka med henne och på så sätt fått henne dit jag vill i alla fall.
Tills nu.
Hon fyller snart fem år och är bäst i världen. Hon kan allt, vet allt och skapar sin egen verklighet och sanning. Hon gör sällan nåt fel som inte går att spåra tillbaka till nån annan och hon har en attityd i stil med en rebellisk tonåring.
Om man mot bättre vetande sätter ner foten och skäller på henne när det blir överjävligt så blir hon dramaqueen nummer ett och visar ett känsloregister utan motstycke. Häromveckan blev hon utskälld i bilen hemma på gården och det slutade med att hon storgråtandes rusade ut ur bilen och skrek att hon minsann inte längre tänkte bo hemma, hon skulle ta sin säng och gå ut i skogen och sova där.
Igår var det nåt annat som inte passade, då knyckte hon på nacken, klämde fram några krokodiltårar och sa med darrig röst att hon inte tänkte se "Idol" med oss på fredag (=veckans höjdpunkt med fredagsmys) utan det fick vi göra själva.
Jag har alltid tittat lite snett på föräldrar som inte säger ifrån ordentligt till sina barn och som låtit dom gapa och skrika hur som helst men den senaste tiden har jag insett att dom antagligen begåvats med små änglar som liknar Vilda. Det är ingen som helst idé att skälla på henne så fort hon sätter igång, dels för att man då inte skulle göra annat men också för att man liksom måste spara på krutet tills hon går över gränsen. Skulle jag skälla i tid och otid skulle hon inte lyssna när jag väl behöver det.
Oftast går det en eller två dagar med hysterifasoner innan måttet är rågat för mig och jag bryter ihop fullständigt och skäller ut henne så öronen fladdrar, då blir hon såklart jättelessen men efter en stund kan vi sätta oss på hennes säng och prata om vad som hänt och vad som blivit fel. Efter kramkalaset blir allt mycket bättre och så kan det gå en hel vecka eller mer innan nästa period av divalater sätter in.

Idag kände jag det. Ingen tvekan längre.

Det var som en liten fisk...



...eller några fjärilar...



...men det var dom små benen, armarna eller några kullerbyttor.

I helgen har det varit "Trolldagar" i den stora metropolen Trollhättan. Ett event som innebär några rabattkronor i affärerna och lite smått och gott längs gågatan, men mest av allt innebär det att det kringresande tivolit får ett uppsving i kassan. Jag är ju generellt emot allt vad både cirkus och tivolin heter, tycker inte det känns så säkert att åka en attraktion som fem timmar senare ligger nedpackad i en skolåda, men har med åren mjuknat något och låter nu barnen åka den där karusellen för dom allra minsta.



Prinsen var sådär nöjd och tyckte jag var en trist och patetisk morsa, han kollade avundsjukt på dom lösdrivande horderna av ungdomar som utan minsta dödsångest slängde sig ombord på den stora kranen med en svajande arm som såg ut att kunna lossna i vilken sekund som helst. Jag förklarade att han minsann skulle tacka mig om några år, eller i alla fall när han blir vuxen, för att han överlevt men det bet inte.





Som plåster på såren fick det bli sockervadd, lätt att äta, svårt att bli av med.



Oliver, Vild och Prinsen slukar sockerbollarna.

Nu har jag spenderat två dagar med att söka skumma kontakter på internet, jag letar efter någon som kan göra en ny bloggdesign åt mig men tydligen är detta ett oerhört svårt projekt. Det enda jag hittar är en uppsjö av fjortisar som massproducerar rosaskimrande sidor och dom som faktiskt verkar seriösa svarar inte på mail.
Jag vet precis hur min sida ska se ut och vilka funktioner jag vill ha men behöver nån som omsätter idé till verkligehet och som kan komma med lite kreativa lösningar på saker och ting. Under åren har jag ju försökt med lite småförändringar själv men den nuvarande designen är den klart bästa och den köpte jag av en tjej som inte längre finns kvar på nätet.
Finns det någon endaste liten människa som kan hjälpa mig eller som har tips på vart jag kan vända mig så hosta fram det snälla!

Alldeles innan det uppdagades vad Prinsens lärare för dagen sagt hade mitt blodtryck redan nått oanade höjder, man kan säga att en utebliven plusmeny lade grunden för mitt vansinnesutbrott och sen satte ribban för allt som gick fel under kvällen.
Jag är ingen rolig person när jag är hungrig, inte när jag är trött heller men just hunger är nåt jag bara inte klarar, att då behöva utstå mig både hungrig, trött och gravid är något ingen människa ska tvingas genomlida. Tyvärr är det precis så min stackars familj har det och särskilt Mannen lider svårt just nu, är jag inte så trött att jag somnar redan vid 19:30 så går jag runt och gnäller om hur länge sen det var jag bajsade.
Idag kände jag för första gången på flera månader hur jag var... ja, inte trött! Jag var nästan pigg och dessutom rätt glad. Känslan var så ovan och konstig att jag fick känna efter flera gånger om det verkligen var sant innan jag ringde Mannen och storsint erbjöd mig att köpa med McDonalds hem.
Härligt, äntligen släpper hormonerna greppen om min kropp!
Hemma på gården kom barnen springande mot mig, med glada tillrop kramades jag och välkomnandet visste inga gränser, Mannen stod med en tvättbalja med rena lakan fint ihopvikta och förutsättningarna för en lyckad kväll var på topp.
Sen satte vi oss vid matbordet och packade upp dom bruna papperspåsarna.
Jag tror aldrig jag varit så arg i hela mitt liv. Där stod jag, hungrig som en varg och med ett stort hål i plånboken utan min plusmeny! Mannens plusmeny saknades också och pommesen hade aldrig hört talas om salt.
Jävlar i helvete, anställer man bara analfabeter på McDonalds eller?
Jag har själv jobbat där och det arbetet kan utföras av en vältränad dvärgkanin, det är fan svårare att göra fel än att hålla sig till väl intränade förhållningsregler. Ändå lyckas man gång på gång göra just fel, man skulle utan att ljuga kunna säga att det är mer fel än rätt på McDonalds Överby.
Ibland när man kommer in är det mer folk bakom disken än framför och ändå är det ingen som får rätt mat och när man tar mod till sig och går fram och klagar möts man av en höjning på ögonbrynen och en suck värdig en fullfjädrar fjortonåring.
När jag upptäckte min avsaknade stora pommes stövlade jag surt ut i hallen, slet fram telefonkatalogen och började bläddra lite på måfå, jag var så arg att jag knappt kunde hålla reda på bokstäverna och vart jag skulle börja leta, men innan jag hann längre än så stoppade Mannen mig. Han föreslog att jag skulle äta först och ta det där sen. Sagt och gjort, vi åt och alla blev mätta, till och med jag även utan dom där extra kalorierna. Sen var jag inte fullt så arg längre, jag kände på ett moget sätt att "jag knyter näven i byxfickan som en riktig jävla svensk!"
Sen berättade Prinsen om sin fröken...

Lilla Vild förbereder sig för ett storslaget femårskalas, det ska bli häftigt pyjamasparty och gå av stapeln när mörkret faller. Idag har hon gjort inbjudningskort och var precis på väg ut med sin cykel för att dela ut dom när jag sa att det kanske var lite tidigt. Hon fyller ju inte förrän 28 december och risken finns ju att folk glömmer...

Enligt Mannen är jag nu officiellt tråkigare än hans gamla fysiklärare från mellanstadiet.
Jag hasar mest runt och suckar, orkar ingenting efter klockan sex på eftermiddagen, går och lägger mig vid nio och somnar då på stört. I lördags kröp jag upp i soffan och tänkte för en gångs skull få se båda "Simpsons"-avsnitten mellan halv sju och halv åtta, i första reklampausen somnade jag och vaknade inte förrän niofilmen startade. Det var bara att gilla läget, krypa ner i sängen och släcka lampan.
Barnmorskan säger att jag måste ta järntabletter eftersom jag har järnbrist och därför är så trött men då blir ju magen helt ras och så kan jag inte skita på flera dagar. Jag är ju hellre trött än fullproppad med bajs liksom.
När könet på bebisen kommer upp så är både jag och Mannen säkra på att det är en liten tjej därinne, jag för att jag bara är det och Mannen för att jag är så arg. Han gnäller om att jag minsann var lika folkilsk när Vild låg i magen, idag sa han att han riktigt kan längta efter att jag ska få mens igen, för "då blir det i alla fall lite berg-och-dalbana i humöret igen." Jag frågade vad i helvete han menade med det, mitt humör är väl för fan ingen berg-och-dalbana?!
"Nä det är ju precis det..." suckade han uppgivet.
Så jävla otrevlig.

Idag är det valdag, inte bara en stor dag för demokratin utan även för Prinsen verkar det som, han har ju i och för sig spenderat helgen med mormor och morfar som är lite närmare andra tider än vi vilket kanske förklarar hans påpekanden om min slafsiga outfit.
Jag hämtade upp båda barnen och Mannen direkt efter jobbet och var alltså klädd i mina arbetskläder, Prinsen tittade på mig och frågade "ska du rösta i det där?" Jag förklarade att jo det hade jag ju tänkt, man kunde klä sig fint och så om man ville fira dagen lite extra men det var inget måste.
Han förklarade att mormor och morfar minsann tagit finkläder, skulle jag inte ens åka hem och duscha innan? Vild hejade på från baksätet och sa att det vore ju en jättebra idé, jag kunde ta en snabbdusch och så kunde vi åka sen.
Efter en ingående förklaring godtog barnen att jag avlade min röst iförd Hejcorock och urtvättade mysbrallor och med en halvunken stank i armhålan. Antagligen blir det ett valresultat ändå och ungefär halva Sverige kommer vara missnöjt.

Börjar fundera på om Astor har blivit 1; senil eller 2; praktiskt förlamad i tassarna.
Han brukar kravla sig upp på förnsterblecket framåt niotiden på kvällen, då vill han komma in och äta och sen lägger han sig på favvoplatsen i fåtöljen. Där sover han sen tills nattlivet kallar nånstans mellan ett och fem på natten, då kommer han intassandes till mig och jamar uppfordrande, om jag inte kommer med en gång går han raka vägen in till barnen och jamar högljutt. Sen har rutinen varit att jag går genom köket och han genom vardagsrummet och så möts vi vid balkongdörren, jag släpper ut honom och kan sen gå tillbaka och sova.
Den senaste veckan har jag vaknat av att Astor jamar, gärna högt och många gånger på raken, jag har trott allt varit som vanligt och har vinglat upp mot dörren för att få tyst på eländet. Eftersom jag är i stort sett som Mr. Magoo utan glasögon, och särskilt i mörker, har jag bara sen bara stått där och väntat. Astor är ju en katt med kraftig benstomme så när han slinker förbi benen och ut genom dörren så märks det ändå, men katten har uteblivit. Jag har ropat och lockat men utan resultat, istället har jag fått gå och leta efter en halvmeterstor boll nånstans i lägenheten, en sak man mer än gärna ägnar sig åt på småtimmarna.
När jag väl hittar honom ligger han som om inget hänt och sover räv, "vaddå? Skulle jaaag ha...?!" menar han med trötta ögon och så får jag helt enkelt bära ut honom. Det är ju givetvis exakt det han vill och sen står han nöjt på andra sidan dörren och nosar i nattluften, själv är jag klarvaken och kissenödig och att somna om är bara att glömma.
Inatt ska jag ta fram vattensprutan, då blir det nog fart på dom små pälsiga låren.

Här sitter man, kamben i ugnen, drickan på kylning (blir ju ingen sprit nuförtiden va) och chipsen i skålen. Mannen fixar nachos och snart börjar "Idol", och det bästa av allt; barnen är hos mormor och morfar!
Både jag och Mannen ska jobba i helgen så dom är på en två-nätters där och kommer antagligen överdosa på godis, glass och fika. Härligt!
Först hade vi tänkt passa på att gå ut och äta när vi för en gångs skull var ensamma men att ta från vagn-pengarna tog emot så vi fick nöja oss med hemma-mys.
Fem minuter innan vi skulle köra iväg barnen fick Mannen ett samtal från jobbet, det visade sig att ett raskt skiftbyte ägt rum och han inte alls skulle jobba dagtid utan natt under helgen så helt plötsligt behövdes inte barnvaktandet mer än söndag morgon. Besvikelsen var total, mest från barnens håll och även en hel del från vårt men kanske inte alls så mycket från mormor och morfars sida...
Till slut enades vi om att dom skulle komma i alla fall, dom hade ju köpt mysmat och godis och allt, så slutet gott allting gott.
Nu; soffan kallar!