Julen är Årets högtid, den borde firas längre, oftare och mer tycker jag. Ibland går tidningarna ut och frågar folk om julskyltningen börjar för tidigt, dum fråga tycker jag, det finns inget som heter "för tidigt" när det gäller julen.
Här hemma är allt uppställt; Julkrubban som pappa gjort med figurer från Betlehem, tomtarna Stor och Liten som bor i köksfönstret, deras silvergran, pepparkaksgubben som Prinsen gjort, julstrutar, stjärnor och juldiskhanddukar.
Barnen blev yra av glädje när dom insåg att Tomtens ankomst närmade sig och sprang runt och rev i alla lådor under mitt julstökande, för att lugna dom lovade jag dyrt och heligt ett pepparkaksbak under lördagen bara dom slutade gräva i allt. Mutan accepterades men jag glömde det direkt så när jag klockan tolv natten mellan fredag och lördag kom på att pepparkaksdegen måste vila i kylen under natten fick jag lite panik. Genast kastade jag ihop ingredienserna och trodde jag rott hela företaget i hamn men icke, jag hade inget smör hemma och Bregott med havssalt funkar dåligt i kombination med pepparkakor så Martin åkte snällt till stans nattöppna Shell.
Till slut blev det i alla fall en deg och lördagens förmiddag ägnades åt bak med liv och lust.



Min fina deg!



Puddingen och Oliver drog sitt strå till stacken.



Oliver tyckte degen var god att äta men han gjorde några fina båtpepparkakor också. 



En del pepparkakor blev tjockare än andra...



Bruna och runda.



Prinsen är så stor nu, hans pepparkakor såg ut precis som mina och inte som "småbarnskakor"; skeva, tjocka och trasiga. Både roligt och sorgligt...

För ett par år sen köpte jag en gigantisk julstjärna på Åhléns, den var verkligen helt sjukt stor och Martin slog bakut med en gång. "Men HERREGUUUD! Ska vi ha den i fönstret?? Folk kommer ju tro vi är dumma i huvudet!" lät det och första julen genomled han med avsky i blicken.
Året därefter hade han mjuknat, nu var stjärnan (som upptog nästan hela vardagsrumsfönstret) helt plötsligt rätt snygg och ett måste i julfirandet. Det riktigt strålade om vårt fönster och vägbeskrivningar var överflödiga, stjärnan syntes flera kilometer.
År nummer tre kom och gick men efter den här julen fick stjärnan hänga kvar, en protest från min sida eftersom jag ville ha nya lampor. Månader passerade men det hann bli påsk innan nya lampinköp tilläts och jag kan säga att lika mycket som jag älskade min jättestjärna första året hatade jag den nu, aldrig mer skulle den komma upp.
Nu har det gått ett par år sen jag såg den sist, den åkte i soporna efter påskincidentet, och jag har börjat inse vilket misstag det var att slänga den. Ingenstans finns en liknande, stor och rund och mjuk, nu finns bara små smala stjärnor med långa armar och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att samhällets idealpress till och med påverkat julstjärnorna.
Idag har jag letat igenom fem olika butiker men allt som fanns var fula och konstiga plastsaker och jag hade sånär gett upp när jag återigen hamnade på Åhléns. Där, mitt i gången, hängde den! Fin, ganska rund, stor och vit och helt perfekt! Nu pryder den sovrumsfönstret och jag är så nöjd, det går knappt att se ut men man ser ju stjärnan och det räcker.

Ikväll när jag, helt utmärglad av hunger, kom hem från slitet på Gullvivan hade Martin ordnat kvällsmatsmiddag; falafel, prinskorv, keso och sallad. Allt uppdukat på bordet med levande ljus och allt, då blir man kär!

Den här ljuvliga saken hittade jag på Ge-Kås i Ullared för 79:- i höstas, han är min nya älskling!
Han ska få ljus också så snart jag kommer på vilken färg dom ska ha, tips någon?
Notera också den vackra ljuslyktan Prinsen gjort i skolan, målad i glitterfärg och helt fantastisk.

My god! Ett nytt ålderstecken har uppenbarat sig, ve och fasa. Nu är det verkligen illa.
För en gångs skull tog jag bussen hem från Gullvivan ikväll, klockan hade knappt passerat 20:30 när vi svängde in på stadens torg och trots att det i mina ögon var en helt vanlig torsdag insåg jag omgående att så inte var fallet. Det hördes direkt när jag klev av; ungdomsfylla.
Skräcken spred sig i min kropp och jag fick kärringtankar i stil med "herregud, har dom inga föräldrar?" och "är det ens lagligt för dom att ränna runt på det här viset?" och som den värsta sortens gammeltacka med handväskan i armvecket gick jag raskt på min anslutande buss. Där satt jag sen och bad en bön att busschauffören inte skulle få för sig att lämna bussen för en cigg och på så vis kasta mig, en ful medelålders tant med mjukisbrallor, åt lejonen.
Detta är ju inte klokt, vänner! Häromdagen kom jag på mig själv med att höja radion när en dansbandslåt spelades! Var ska det sluta? Med för korta jeans och tröja med krage? Med hudfärgad osnygg bh och bekväma trosor? Eller ännu värre, med kort krulligt hår och blå mascara?

Funderar på att ta anställning på Liseberg inför nästa advent, jag verkar ju har det där med ljusslingor i blodet. En halvtimma stod jag ute i -6, utan vantar, och förbannade den jävla ljusslingan som bara trasslade sig, grenar som klöste sönder händerna och katten som satt på andra sidan köksfönstret och glodde på mig men till slut hade jag surrat det sista lilla glödlampshelvetet runt stammen på syrénen.
Visst blev det fint?

Idag har jag varit hos bebisarna på BB och jobbat, så härligt att få se början av livet som omväxling. Den ständiga frågan man får av mammorna är "när får man åka hem?" och om nåt skulle förstöra planerna på hemgången (ex gul bebis, dålig amning eller temp på barn/ mamma) är livet nästan slut.
Jag tycker dom skulle passa på att njuta lite när dom ändå kan, maten serveras tre gånger om dagen, fika, mellanmål och ingen disk, ingen tvätt, inget städ och inga andra måsten som hänger över en. Min fråga när jag checkade in efter lilla Vild var "hur länge får man stanna?", jag hade ingen som helst lust att åka hem till en överaktiv treåring och massa folk som skulle komma och hälsa på.
Nu tog det ju ändå inte mer än två timmar i lägenheten innan jag vandrade runt som en levande död med gråtröda ögon, håret på ända och drivor av tvätt och leksaker runt fötterna, Prinsen gjorde sitt bästa för att gå mig på nerverna och som spiken i kistan stod katten och skrek så fort man tittade på honom. Inom loppet av en vecka led både Martin och Prinsen av så svår närhetstörst att dom nästan inte kunde leva, så fort jag lagt ner Vild och äntligen fick min kropp för mig själv satt en av dom, eller båda, som klistrade i mina armar.
Första tiden var helt sjukt jobbig, ute öste snön ner och temperaturen närmade sig -10 varje dag, Prinsen studsade mellan väggarna och ville leka/ ut och åka bob/ bli torkad/ äta/ ha hjälp med kläderna eller ha övrig uppmärksamhet och lilla fröken Vild pep så fort hon inte var i min famn. Att "bara sticka ut en snabbis till backen" var inte att tänka på, jag hade brutalt avslag (blodblandat klet som kommer ut efter förlossning) och apont i stygnen vilket medförde att jag enbart kunde pinka i duschen och var dessutom livrädd för mjölkstockning så det blev till att bunkra upp med filmer, spel och tidningar. Nu när jag tänker på det undrar jag  hur jag ens överlevde.
Då tänkte jag nog mest att det skulle bli enklare så fort dom blev större men nu är det ju värre än nånsin, dom slåss och bråkar 97% av all vaken tid, resterande tid har dom mat i munnen och kan inte prata men då gör dom istället fula miner till varandra, härligt. "Dom kommer vara så fina vänner när dom är vuxna" tröstar mamma, snällt men det är ju för fan femton år kvar, jag kommer bli alkis innan dess.

Funnet under badkaret;



*Fem gummifiskar
*En ambulans, en brandbil och Hulkens bil
*En strumpa med Spindelmannen, länge eftersökt
*Två sugproppar med blomma
*Två studsbollar, en blå och en rosa

Trodde ni jag dog på Ikea? Ha! Mig slipper ni inte så lätt.
Allt gick bra och vi handlade massa bra julklappar till odjuren, bla coola utklädningsmasker till barnen som Martin stolt visar upp i kolumnen "Veckan i bilder".
Helgen har ju i övrigt ägnats åt Gullvivan där en vansinnigt jobbig sak hände igår, en av våra boende välte sin tv över fötterna och kapade en rejäl bit av stortån. Min kollega gick in som vanligt på morgonen och en mikrosekund senare hör jag henne tokskrika "hjääälp!! Hjälp!!"
När jag rusade in fick jag en chock; tv:n låg på golvet uppochner, den boende på andra sidan rummet krälandes på golvet och blod på väggar och över hela golvet.
Först tänkte jag strypa blodflödet och linda om foten men när jag lyfte benet dinglade halva stortån löst, den hängde bara fast i en slamsa, och när vi försökte sätta fast den med bandage ville det inte fästa för det blödde så kraftigt. Ambulansen hämtade den boende och vi på jobbet mådde så dåligt! Vi hoppades på att det "bara" var tån som var av och inte några brutna ben eller handleder då personen troligen halkat i blodet och fallit efter tv-incidenten.
Jag jobbade en delad tur (7-12 och  16:30-21:30) och det var första gången jag uppskattade det, när jag kom tillbaka på eftermiddagen hade den boende nämligen kommit hem och vi fick lite rapport från sjukhuset. På Uddevalla sjukhus hade man inte gett nån mat eller dryck på hela dan, inte bytt blöja (den boende är helt inkontinent) så den var totalt genomvåt och full med gammalt torrt bajs som frätt på huden i rumpan, man hade inte tvättat benen eller händerna som var fulla av torkat blod och man hade inte informerat den medföljande anhörige om vad man gjort för åtgärder. Toppenbra vård eller hur?
Den boende hade också med sig journalen från läkaren och där stod att man amputerat tån men nu imorse visade det sig att man bara tagit en liten bit av toppen på den, bra förstås men man undrar ju om dom vet vad dom gör?
Vår sjuksköterska ska kontakta sin chef och undersöka om man ska göra en anmälan eller vad som gäller för det känns verkligen inte ok.
Nu är äntligen helgen slut, ska slänga mig i soffan och glo på film med mannen, är ju helt slut efter detta trauma.

Hu! Danskarna är bra på mycket men särskilt bra är dom på att göra bra filmer, snygga skådisar, bra stories och oftast olyckliga slut. Man slipper den tårdrypande amerikanska smörjan där alla döda återuppstår, alla säger förlåt och lever lyckliga i alla sina dagar. Minns med fasa slutet på en annars ganska cool film, "Face/off", den sista halvtimman hade dom helt kunnat klippa bort för den bara svämmade över av grisbajs.
Jag är ju löjligt förtjust i skräckisar, inte dom där i stil med "Motorsågsmassakern" med massa tarmar och blod utan dom där isande hemska som till exempel "Saw" och "1408", man ska liksom kunna ta på spänningen i rummet och helst ska jag kunna höra mitt blod pulsera genom kroppen. Då är jag rädd. Att jag sen inte vågar släcka lampan eller gå upp och kissa på natten är en tråkig bieffekt men adrenalinet som rusar den lilla stunden när jag tror mig stå mitt i skräckens epicentrum är värd varenda sömnlös natt.



En av dom absolut läskigaste filmer jag sett är "The descent", förvisso innehåller den några töntiga monster men själva upplägget är tokbra; ett gäng tjejer ska grottvandra men kommer fel och blir instängda i ett virrvarr av trånga gångar och underjordiska labyrinter. Det tog mig flera dagar att komma över den klaustrofobiska känslan och jag kan fortfarande få rysningar när jag tänker på slutscenen. Som för övrigt INTE är den nedan.



Min mamma var i Grästorp häromdagen, på tal om skräck menar jag, och gick i ett sånt där "skräckhus" med olika rum och människor som hoppar fram och skrämmer skiten ur en, hon höll på att få en stroke. Varenda gång vi pratar berättar hon nån ny episod hon kommer ihåg från den dagen och varenda gång säger hon "herregud! Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv!"
Jag var på ett sånt ställe då jag bodde i USA, Ohio river ligger precis mellan Ohio och Kentucky, den liksom delar staterna och längs flodbanken på båda sidor ligger fullt med fina restauranger. Precis utanför ingången till en av dom ligger en gammal pråm som man har inrett helt i skräckens tema, det var slaktaren, clowner, tandläkaren osv och även om vandringen genom båten inte tog mer än tio minuter var jag fullständigt stel av skräck. Jag dog nästan, så illa var det! Hjärtat bara slog och slog och jag kunde knappt andas, det var det värsta jag varit med om.
Att sen, några år senare, gå in på Gasten på Liseberg var ungefär som att jämföra "Saw" med "Teletubbies".

Prinsen; Mammaaa! Jag behöver hjälp med Batmanspelet!

Jag; Okej, få se då, akta så får jag sätta mig.

Prinsen; Det är när Mr.Freeze kommer och...

Jag; Sch! Jag måste få tänka älskling.

Prinsen; Men... du måste hoppa över...

Jag; Men tyst! Ska jag hjälpa dig så måste jag ju få spela!

Prinsen; Jag tror jag klarar mig själv nu.

Jag fortsätter spela som om inget hänt; Mmm...

Prinsen; Ska inte du dammsuga nu?

Bra idé; berätta för mannen hur stolt du är över hans polisstudier och hur coolt det är när han uppenbarar sig med uniformsbrallor, tight t-shirt och kevlarväst.

Dålig idè, för att inte säga rent usel; kalla honom snutbög och skylla hela facsist-samhället på honom och hans snutpolare.

Efter två dagars barnavård känner jag mig redo att bli hemmafru på heltid, längtar inte det minsta efter jobbet och dess vedermödor utan vill hellre slappa i sängen till tio på förmiddagen. Helst skulle det vara som i USA på den gamla goda tiden att barnen gick i skolan och jag fick slösa med tiden hemma hur jag ville, allt hushållsarbete skulle en husa ta hand om.
Å andra sidan, känner jag mig själv rätt så skulle jag begå självmord efter en vecka, jag hatar att gå hemma och tyckte tiden som föräldraledig var urtrist så en karriär som homemaker är nog inte riktigt rätt.
Idag har vi haft möte med skolan angående Prinsens väl och ve, det var ju lite struligt som ni vet, och allt känns så mycket bättre! Vi fick träffa en specialpedagog och tillsammans med Prinsens fröken gick vi igenom hans styrkor (inte svagheter) och benade ut situationer då han på ett eller annat vis inte finner sin plats i gruppen, vi pratade om hur det fungerat på dagis och hur vi skulle kunna utmana honom med nytt lärande. Specialpedagogen dök rakt in i ett skåp och letade fram ett urgammalt (daterat 28/8 -65) läsverktyg och visade hur det funkar och visst var det uråldrigt men Prinsen kommer älska det!
Han skulle få svårare böcker och vid själva "skolarbetet" i förskoleklassen skulle han få en lista som han själv kan läsa och bocka av hur långt han har kommit och självklart skulle vi belysa enbart hans starka sidor, bara uppmuntra och stärka och ge honom god självkänsla. Hon frågade inte vad vi som föräldrar skulle göra för att komma vidare utan vad verksamheten skulle göra för att Prinsen skulle trivas i skolan, hur kunde fröknarna lägga upp arbetet så vårt barn kunde platsa och vara accepterad av sina kompisar och det kändes bra. Vi har ju gjort allt som står i vår makt och kände oss ganska uppgivna men fröken berättade att numera har dom samling i halvklass till exempel vilket ju är jättebra inte bara för Prinsen utan för alla barn! Dagens klasser är ju som ni vet gigantiska.
Problemet med att han känner att han blir retad ibland pratade vi också om och det kändes skönt att berätta hur våran stora kille känt sig. Vi ska självklart jobba framåt med att tänka efter före, inte impulshandla och säga till en fröken när något är fel men nu kommer dom förhoppningsvis inte bara ta parti för den som låter mest utan kanske kan dom se om Prinsen blivit syndabock.
All frustration har bara runnit av mig och nu känner vi att vi är delaktiga i skolan igen, nu kan vi jobba mot samma mål och ge vår kille alla verktyg han behöver för att utveckla den fantastiska personligheten han har!