Vi är kass på det härmed middag, varje månad säger vi att vi ska starta med matlista men inget händer, det är korv och makaroner till förbannelse. Varenda middag är en total näringsmässig katastrof och det är ett rent under att vi inte drabbats av skörbjugg.
För att slippa eventuella anmärkningar på kommande kontroll hos BVC tog vi tag i saken förra veckan, vi upprättade matlista och skrev ner alla ingredienser så vi inte skulle glömma nåt och impulshanlda tre paket falukorv i alla fall.
Simsalabim! Livet är så mycket enklare, nu tar jag fram det som står på menyn redan kvällen innan så allt är förberett och klart. Ingen mer panikkorv, inga skrikande barn och äktenskapliga gräl på eftermiddagarna, inga mer mikrotinade köttbullar och ingen pulversoppa.
Idag åt vi lax i foliepaket, helt enligt Angelicas anvisningar;
Tag frysta laxfiléer, lägg dom på folie, krydda med ex citronpeppar, salt, svartpeppar och strimlad purjolök. Slå in i små paket, lägg i kastrull tillsammans med potatisen. Koka. När potatisen är klar är fisken det med.
Så gott och enkelt!

Förutom två bångstyriga barn inkluderar denna familjen också två katter. En är liten, rödvit och rädd för världen, det räcker att man gör en plötsligt sväng i köket för att han ska resa ragg och fräsa som en slipmaskin. När vi fick honom sa dom att han var så busig att dom döpt honom till Emil efter Emil i Lönneberga, det kan jag förstås hålla med om men det som inte kom fram var att han var betydligt yngre än sagt och med tanke på att han redan då haft två hem så måste han skiljts från mamma katt väldigt tidigt. 
Så fort vi kom för att hämta "den spralliga och glada buskatten" insåg vi att vi blivit lurade, familjen hade en stor hund och lilla lilla Emil låg bakom soffan och var rädd och lessen, knappt en tvärhand hög. Där hade han legat sen han flyttat in ett par veckor tidigare och det var solklart vad som var på gång; familjen ville bli av med honom. 
Självklart kunde vi inte lämna honom där, han fick åka innanför min jacka hela vägen hem.
Det lustiga är att Astor, den ett år äldre biffkatten, genast antog rollen som surrogatmamma åt Emil, efter den sedvanliga brottningsmatchen (som för övrigt var meningslös då Emil vägde 1/100 så mycket som Astor) kurrade Emil ihop sig längsmed Astors mage och började snutta på hans päls.
Dessvärre insåg vi snart att Emils nerver inte var vad dom borde, han var (och är) fullständigt vettskrämd för allt och minsta lilla förändring i hans liv innebär en stor tragedi. Vi åkte på semester en vecka och hade min kusin boendes i lägenheten, när vi kom hem hade Emil använt tvättkorgen som toalett hela veckan. Han pissade i sängen, på tappade kläder, i soffan, på mattor, i badkaret, överallt!
Ett tag var han farligt nära en spruta, men när man såg hans gula små ögon och hörde han lilla försynta mjau så var det helt omöjligt att ens tänka tanken. Han kunde ju inte hjälpa det, han hade helt enkelt fått en taskig start.
Hur som helst, saker och ting gick sin gilla gång, vi flyttade efter ett par år och båda pälsarna blev utekatter, dom började hata varandra och numera har Emil flyttat in hos Lennart (en ensam äldre man i porten bredvid) och är bara inne ibland.
Det är bara så konstigt, när vi får ögonkontakt så ser jag på hela hans person att han tycker att han är så mycket smartare än jag. Inte så konstigt säger ni som känner till det här med katter, dom tycker ju alltid så. Visst, men det underliga är att jag känner likadant, vi ser på varandra och båda två är liksom överrens.

Den underbara filmen "Rännstensungar" är på TV, den är ju så fantastisk! Tänk att det funnits en värld där tron på det goda räckte för att allt skulle ordna sig, där man litade på sina medmänniskor och ärligheten varade längst, då man slogs med nävarna om meningsskiljaktighet uppstod och man jobbade för sin lön.
Känns ganska fjärran eller hur? Nuförtiden kan man inte lita på nån, enda sättet att tjäna pengar är genom att luras och ljuga och man använder kniv, pistol eller sparkar för att på enklast möjliga vis ta livet av sin nästa.
För övrigt är det en ganska usel dag, jag är sjukskriven då jag drabbats av århundradets förkylning, jag snorar och nyser hela tiden och har värk i varenda del av min stackars kropp. Sorgen över Tant Gredelins bortgång i helgen hänger också i och hjärtat känns sprängfyllt av ledsamhet, att överleva på Gullvivan är nu helt otänkbart och att se hennes säng gapa tom är så smärtsamt.
Som om inte detta vore nog så har min bästaste Angelica fått en ledsam nyhet, allt är upp och ner och tankarna bara snurrar i huvudet.

Så fort den här familjen ska göra en helt vanlig sak som andra familjer gör utan minsta problem så går saker käpprätt åt helvete. Idag var det dags för storhandling, inte bästa tänkbara dagen då barnen väcktes klockan kvart i sex och spenderade hela dagen på dagis men vad ska man göra när kylen ekar? Vi började fint med Max, tänkte att om alla är mätta och glada så kommer detta gå smärtfritt. Eller inte.
Allt gick som smort i en halvtimme ungfefär, sen kom Martin på att han hade en tid på gymmet och lämnade mig ensam med halvfull matvagn och två skrikiga barn mitt tvättmedelsgången. "Ni kan väl handla färdigt så kommer jag och hämtar er vid sju?" sa han och försvann. Med plånboken.
Jag mutade Prinsen med tio kronor om han hjälpte mig, tryckte ner Sessan i kundvagnen och irrade sen runt det nymöblerade Ica med inköpslistan i högsta hugg, vi brukar alltid handla på Willys och skriver då listan enligt hur affären är upplagd men idag var vi på Ica Maxi och förvirringen var total.
När vi klarat av hälften kände jag det. Först ignorerade jag det och låtsades som ingenting, det gick sådär. Fem minuter senare höll jag på att skita på mig.
Jag nödlögnade i kassan och sa att Sessan var tvungen att bajsa, ställde vagnen åt sidan och sprang, insåg att det behövdes fem kronor för att komma in, vände om, hämtade Sessan som vänt åt fel håll och snurrat ut genom dörrarna, växlade in ett gammalt pantkvitto på 5.50:-, sprang tillbaka och slog ner ändan på ringen i grevens tid.
Såklart hade lilla Vild inspirerats av allt bajsprat och jag hann inte mer än trycka ut det värsta innan hon slitit av sig blöjan och skrek i högan sky att hon minsann bajsade på sig och absolut inte tänkte göra det i blöjan. (Vilket faktiskt var rätt bra då jag inte hade nån mer blöja.) Det var bara klippa av och byta plats, jag fick stå med brallorna runt fötterna och be en stilla bön att jag inte glömt låsa eller att Prinsen skulle tröttna och gå ut.
Det senare hade jag inte alls behövt oroa mig för, han var minsann också bajsnödig och absolut tvungen att göra det nu.
När det väl var min tur igen vägrade ungarna vänta, dom hängde i handtaget och skrek att dom ville ut, knackade på dörren och hotade trycka på larmknappen om jag inte var klar snart.
Utanför stod en mamma med två barn, hon log förstående och jag sjönk genom jorden, vi hade gått i skolan ihop och det första hon hör av mig på femton år är när jag skriker åt mina barn att ge fan i handtaget och låta mig baja ifred.