Innan Lillasyster föddes köpte jag en bärsjal, alla säger att det är såå bra och såå enkelt att bär bebisen i så självklart skulle jag ha en sån, jag övade knytning på Vildas älskade docka Josefin och kände att jag hade koll på läget när den packades i BB-väskan.
Nu, med facit på hand, kan jag lätt säga att det är det klart bästa köpet jag gjort. Att jämföra den med en vanlig bärsele i stil med Babybjörn, som vi också har, är som att jämföra Ge-kås med NK och jag känner mig nästan lite kär i mitt gråa trikåstycke.
I Babybjörn ramlar en nyfödd bebis' huvud runt och man måste stötta det hela tiden, dessutom tycker jag den är otymplig på och tar stor plats i skötväskan. I bärsjalen sitter bebisen tight och stabilt med huvudet på plats innanför ena tygstycket, den tar ingen plats ihopvikt och belastar inte ryggen det minsta tack vare att man kan sprida tyget över ryggen.
För en stund sen hittade jag också massor med instruktioner på youtube om hur man ammar i den, hur bebisen kan ligga ner i den och hur man bär lite större barn och jag är helt fascinerad över alla sätt man kan använda den på. Mannen, som tycker jag slösar viktigt "Mannen-tid" vid datorn, fnös och sa att det ju var konstigt att man inte kunde baka med den men jag tror han är avundsjuk. På sjalen.
Jag tror jag ska sälja Urban (vagnen) och bara använda Mysak (sjalen) istället.

Skärtorsdagen innebär grillpremiär för dom inneboende i "Svarta längan" på Trastsångaren, pensionärerna hugar bakom sina spetsgardiner och chockeras över tattarlivet som officiellt börjat. Sju familjer i blandad valör släpar ut grillar, barnvagnar, leksaker och diverse hushållsartiklar för en dag i solen och sen är gårdens dödsliknande vinterdvala bruten.
Igår premiärgrillades också en ny grill som köpts in för att undvika den annars rätt vanliga grillkön.





Att det finns överblivna skruvar och muttrar brukar vara ett dåligt tecken men grillen fungerade utmärkt även utan dom så vi såg det som ett onödigt tillbehör.

Lily gillar...



...sina syskon...



...att sova...



...att fundera...



...mat...



...och att åka vagn.

Hon gillar inte...



...kalla våtservetter i rumpan...



eller när maten dröjer.

Oj oj oj, dagarna bara rusar fram, det är knappt man hinner vakna innan det är dags att lägga sig igen. Jag vet att bloggen lider en del nu men det känns som om jag har fått tvåtusen andra saker att göra och alla ligger högre på priolistan än datorn, så fort vi får lite mer rutiner så kommer jag kunna planera tiden lite mer och då finns nog också fler möjligheter till bloggande.
Lillasyster är redan två och en halv vecka gammal, fortfarande att betrakta som nyfödd men stora skillnader sen dag ett syns tydligt. Hon är mer vaken, har mer humör och är klar i blicken, hon tittar efter oss och ibland kommer några små ljud av välbehag även om hon själv inte är medveten om att hon gör dom. Hon sover bra på nätterna, vaknar bara en gång vid tre-fyra och äter och somnar sen om, och går upp fint i vikt.
Prinsen och lilla Vild älskar henne och har ännu inte visat några tecken på avundsjuka eller sorg över att vara "undanskuffade", Vilda säger flera gånger varje dag att "det är såå roligt att ha en syster!" och sitter helst bara med henne i soffan och snusar på hennes hår. Prinsen tar som förväntat ett stort ansvar, när han själv vill, går och byter på henne om hon har bajsat, tar upp henne och tröstar om hon skriker, säger att han älskar henne mest i världen och är så stolt att det lyser. Om man däremot skulle be honom om hjälp med exempelvis att hålla eller så, då får han helt plötsligt kramp i armen och kan inte eller så har han extremt viktiga saker att greja med så att vakta henne har han nog inte tid med.
Imorn ska Mannen börja jobba igen, vet inte hur jag ska klara vardagen utan honom, han har varit en klippa dom första veckorna och jag är så glad att ha en så fin man. Jag och flickorna ska försöka ta oss ut till Överby imorn för att köpa presenter, barnen har fyra kalas att gå på i helgen och jag och Mannen har en fyrtioårsfest, men med tanke på vilken tid allt tar för mig så lär jag nog inte hinna innan stängningsdags...

Tro det eller ej kära vänner men jag har hittat ut, dimman har lättat och jag kan se lite ljus i hormontunneln.
Efter en helg långt nere på botten med massa tårar, gap och skrik släppte babybluesen greppet och jag återfick medvetandet nån gång under söndagkvällen. Det är svårt att förklara för nån som inte upplevt det själv hur man känner sig, det syns ju inte på utsidan direkt, men för mig känns hela hjärnan som äpplemos. Jag får svårt att sortera alla intryck och vill bara vara ensam med bebisen, alla ljud känns som knivar inne i huvudet och minsta motgång får mig att tappa besinningen och bete mig som om livet är slut.
Som tur är har jag världens bästa man som står där som en fyr mitt i stormen, han räddar mig från barnen, barnen från mig, sköter all markservice och håller hemmet på topp, är lyhörd för minsta önskan från mig och gör allt för sin minsta lilla flicka som redan är störkär i pappa. Han borde få nåt slags pris för att han är så fin.
Lillasyster är bara nio dagar gammal men det känns redan som om hon alltid funnits, jag kan knappt minnas hur det var att ha henne i magen. Eller jo, jag minns väldigt väl hur tungt det var och hur trött jag var på att vara gravid, när vi väl kom fram till den 27 mars och inget hade hänt var jag på vippen att ta in på klinik. Hur kunde det vara möjligt att jag som varit så tålmodig och duktig ända fram till utsatt dag skulle få vänta ännu mer?
Klockan fem morgonen efter vaknade jag av värkarna, först kom dom med tio-femton minuters mellanrum och var rätt svaga men sen gick allt blixtsnabbt. Mannen gick i alla fall till jobbet, Prinsen skickades till skolan och jag var till och med på väg till bilen med Vild men insåg att det aldrig skulle gå, klockan var åtta och jag hade en minut mellan värkarna som nästan fick mig att tappa andan. Vild fick ringa Mannen som kom med tjänstebilen och körde henne till dagis, sen skulle han vidare på en trafikolycka sa han.
??
Han hade fått tilt i hela hjärnan och jag var tvungen att förklara med stora bokstäver att jag kände krystvärkar där jag stod i duschen, det var nu eller så skulle hon födas i badkaret.
Klockan halv tio skrevs vi in på det sista rummet på förlossningen, "nu är det intagningsstopp" berättade barnmorskan glatt och vi var evigt tacksamma att slippa åka till Borås eller Skövde.
Två och en halv timma senare anlände den hett efterlängtade lillasystern med ansiktet upp, precis som storasyster, och rummet blev som en kokong av lycka. Solen sken in genom fönstren, barnmorskorna och undersköterskan skojade och pratade och jag och Mannen kunde knappt hålla oss för skratt. Kunde livet vara så här bra? Hur lycklig fick man egentligen bli innan det blev olagligt?
Tänk att vi fått tre friska och vackra barn!
Ett par timmar senare fick syskonen träffas för första gången, när barnen fick syn på mig i korridoren med Lily på armen såg jag både tvekan och glädje i ögonen på dom. Jag undrar om nån av dom egentligen trott att det skulle komma ut en bebis till slut efter all väntan, att hon verkligen var vår.
Vi åkte hem redan dagen därpå, att spendera flera dagar med vaggande nyförlösta på en överfull BB-avdelning var inget som lockade, så Lily var inte mer än 25-30 timmar när hon fick sin första pizzabit tappad på sig.
Vardagen har inte riktigt hittat hit än, Mannen är ledig ytterligare en och en halv vecka och jag prisar Gud att vi bor i ett land där jämställdheten är en het potatis för utan honom skulle vi gå under. Dagarna bara går, mellan amningar och mat hinner vi ibland med att gå ut på gården och få lite luft och även om det är otroligt behagligt att bara slappa så ska det bli skönt när vi får lite mer rutiner. Nätterna går över förväntan, nu är hon ju bara nio dagar som sagt och mycket kan hända, men dom senaste fyra nätterna har hon sovit mellan fem och sex timmar i sin egen säng.
För tillfället sover hon i sin vagn och jag ska passa på att duscha av storasyster innan matluren går igång, förhopnningsvis finns det ett par minuter till bloggen snart igen.