Det här med att tvätta händerna efter toabesök, är det bara jag som gör det? Jag blir helt neurotisk när jag smygkollar folk och märker att dom kommer ut alldeles för fort efter avslutat ärende och dessutom är torra om händerna. Man vet ju själv hur det blir ibland, man råkar komma åt mellan, man hittar nåt som sticker ut och klämmer lite, man får en droppe på sig...ska man sen bara kliva ut i världen och sprida sina baciller? Gå runt och talla i köket, bre mackor, köpa lösgodis, klappa mina barn på kinden? Nej tack!
Men det verkar ha blivit helt omodernt, jag kan på rak arm nämna fyra personer i min direkta närhet som inte tvättar sig men det är liksom inget man påpekar direkt.
Mina barn är också helt utan hygienmoral, Vild gick upp till Puddingen en morgon iklädd nattlinne och bar underkropp, sen satt hon i deras säng och gullade med Busbebisen/ pillade sig i rumpan tills jag i chock kommenderade in henne på toa och desinficerade Oliver. Häromdagen på Biltema kom hon och visade sin tumme, helt täckt av skit, "ja ha bajsat" sa hon helt lugnt. Vad är jag för en mor? Har jag inte lärt dom nåt? Prinsen brukade gå direkt från toan utan att vare sig spola eller tvätta sig men tack och lov har han börjat förstå vikten av hygien.
En gammal klasskompis till mig berättade om en rätt kul sak som hände under hans praktik på ett ålderdomshem, han hälsade på en gammal tant och hon frågade honom varför han var blöt om händerna. "Jag har precis varit på toaletten!" ropade han i tantens öra, hon stirrade på honom och sa "men kära barn, du håller väl inte i strålen?"

Så här dagen efter känns allt lite blasé, pepparkakorna är mjuka, julskummet får man kväljningar av och när man ser julcd:n som spelats till förbannelse dom senaste dagarna blir man alldeles yr av leda, om nån ens säger Janssons frestelse så kommer det antagligen spruta ur öronen på mig.
Konstigt hur det som bara för en dag sen var det käraste man hade och det man såg fram emot så enormt nu bara frambringar huvudvärk.Lite som den där lådan med rester i kylen, man äter lite av den varje dag och till slut så står det en upp i halsen.
Nu känner jag ett enormt behov av att storstäda, bort med julduken, bort med alla julkort, ut med granen. Tyvärr får jag behärska mig och stå ut med allt det där ett par dagar för barnens skull, granen kläddes ju med liv och lust för bara två dagar sen.
Även fast jag och Syster skurit ned på klappantalet blev det som vanligt alldeles för mycket, barnen sprang fram och tillbaka mellan Tomten och högen med klappar som bara växte och växte tills det inte fanns en ledig kvadratmeter att lägga klappar på. Hade nån tittat in genom fönstret hade vi med all säkerhet blivit fängslade för barnmisshandel, Prinsen och lilla Vild slet upp alla sina paket på mindre än tre minuter och såg ut som riktigt bortskämda kapitalistungar. "Den ä min!" Å den ä min!" fortsatte Vild och övergick på alla andras paket när hennes hög var slut.

I övrigt var julafton som julaftnar är mest, barnen sprang runt och lekte med alla nya saker och vi vuxna knaprade Novalucid och lovade varandra att nästa år skulle julen bli lugn och vi skulle absolut inte ha så mycket klappar. Precis som vi gjort alla andra år.

Jag medger att det finns vissa brister i mitt intellekt men att jag begår ett sånt misstag som idag övergår verkligen mitt förstånd. Jag och Martin hade sen rätt länge planerat att åka till Uddevallas stolta affärskomplex Torp idag, barnen skulle vara med mormor och morfar och vi skulle gå där och strosa och skratta rått åt alla som led av justress.
Dom som led allra mest var jag och Martin, vi glömde inventera dom redan köpta klapparna innan vi åkte hemifrån så hur mycket som skulle handlas och till vem hade vi ingen aning om. Vi skulle också köpa  en klapp för 300:- till den person vi fått i den årliga lottdragningen, "inga problem" sa vi optimistiskt till varandra när vi svängde in på parkeringen som var knökad till sista rutan. Förutom dom där lättfixade inköpen skulle jag dessutom hitta nåt snygg, billigt  och tjusigt att ha på mig på jul/ nyår, jag borde vetat bättre efter ca sex år med den här köttbullekroppen. Inte ett enda par byxor passade, dom på avdelningen för normala var för små och på tältavdelningen hade alla fel passform. Annars finns det ju ett ganska gediget utbud av kläder på alla bigsizeavdelningar, det är tälttunikor, tälttoppar, tältskjortor och tältklänningar, alla med brokigt blommönster och/ eller guldbroderier. Verkligen min stil.
Vid halv åtta hade vi gått igenom alla klädaffärer grundligt utan att hitta ett enda plagg som passade världens fetaste människa, vi hade fortfarande alla klappar kvar att köpa och en halvtimma kvar till stängningsdags. Panik utbröt och vi sprang åt varsitt håll, men tack vare sinnesnärvaro och vassa armbågar kunde vi skrapa ihop ett flertal julklappar och vi lämnade Torp.
När vi lämnade barnen hade mamma lovat oss tacopaj och lite kvällsmys efter en lång dag så när vi klev innanför dörren såg vi för vårt inre hur bordet var dukat, ljusen tända och mormor och morfar satt och gullade med sina ljuvliga barnbarn. I verkligeheten ropade pappa när vi knackade på dörren; "Nu! På med kläderna!" och föste ut barnen i hallen, "jag ska fernissa ser du." sa han och gav oss jackor och skor. Mamma såg ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna och jag förstod att barnen levt rövare, förvisso var klockan halv tio och dom vaknade innan sju imorse men ändå.
Fem minuter senare satt vi i bilen på  väg hem, barnen satt tysta (ångerfulla) och jag hade ett foliepaket med resterna av tacopajen i knät.

♥ Världens modigaste tjej har idag blivit en liten ängel, Felicia som snart skulle fylla fem år somnade in hos mamma och pappa efter att ha kämpat så duktigt.
Nu är det mammas och pappas tur att kämpa, många mörka stunder lurar runt hörnet och det är en lång resa som väntar. Vi tänder ett ljus och knäpper våra händer för dom, kanske en önskan om ro når fram. ♥

Här är en bild på vad Martin fick i julklapp från sitt jobb; en stor låda med lyxiga matvaror ost, sill, lax, choklad m.m.


Här är en blid på vad Område 1 ger sina välbetalda undersköterskor i julklapp; ett stort flådigt ingenting!


Jag bugar och tackar så hemskt mycket.
Idag på frukosten så frågade vår sjuksköterska chefen hur det blir med mat på julafton. Chefen såg ut som ett frågetecken. "ja," sa Birgitta, "på alla andra ställen i stan får dom som jobbar julafton julmat från köket. Och på ett ställe får dom till och med lov att gå ut och äta på Kommunens bekostnad." Chefen höjde på ögonbrynen och sa "Va?!" precis som om Birgitta föreslagit månatliga Botoxinjektioner till alla våra boende. "Jaha, med dom boende då eller?" sa hon sen och Birgitta tokskrattade "Nää, såklart inte!!"
Detta var nästan helt obegripligt för vår julstressade chef och hon trodde verkligen inte det skulle bli nån mat till oss krakar som jobbar hela julafton, det fanns det minsann inga pengar till.
Dom har ju förstås redan slagit på stort, vi får lite julgodis att knapra på. Det är ju en enorm bonus som vi säkert kommer minnas hela året.

Alltså det här med barn, hur genomtänkt är det? Inte just vårt beslut att skaffa barn, det var hur genomtänkt som helst, nej jag menar själva grundidén BARN. Man går där i nio månader med illamående, ömmande bröst, noll sexlust, vansinnesutbrott och gråt för att till slut klämma ut en bebis genom ett för litet hål. Sekunden efter att bebisen landat och värkarna ÄNTLIGEN upphört ska man pressa ut moderkaka och sen sys femton stygn för hela apparaten delats i fem bitar, då undrar jag bara; hur är det möjligt att man får såna känslor för den där lilla skära saken som ligger och skriker på bröstet? Vore det inte rimligare att man sa "nej för fan, ta bort! Den där har bara varit till besvär sen dag ett, nu äntligen ska jag använda mina vanliga kläder och ta ett glas rött. Ge den till pappan."
Man skulle kunna jämföra det med en riktigt lång flygresa för den som är åksjuk; man sitter med spypåsen i knät hela resan och mår illa som tusan, när man väl landar och får gå av planet så svär man ju på att aldrig nånsin mer flyga. Inte tänker man "oj, vad kul. Nästa vecka ska jag nog flyga till Thailand!"
Men precis så är det ju med barn, man blir tokkär rätt omgående och kan inte tänka på nåt annat än bebisen, bebisen, bebisen och undrar hur i all världen man överlevde utan denna ljuva varelse.
Så fort man kommit ur den omedelbara hormoncirkusen och bebisen sover ett par timmar åt gången börjar man planera nästa barn, man hör ord som "tvåbarnschock", "trotsjävlaålder", "utbränd" och "psyket" men tänker att det vore väl kul med en bebis.
Jovisst.
Jag har förstås aldrig upplevt nån "tvåbarnschock", Prinsen har alltid älskat bebisar och när han fick hem en helt egen en så var lyckan fullständig. Han släppte inte Sessan en sekund, han bytte blöja, pussades när hon grät, sjöng för henne och gav henne leksaker att kika på och var bara världsbästa storebrorsan. Däremot så har lilla Vild aldrig varit nån "sovare", hon vaknade så fort man andades i rummet och sov redan från början färre timmar än Prinsen gör i dagsläget. På dagarna ville hon helst inte sova alls och hon pep för det mesta dom första månaderna, nån annan än mamma var helt otänkbart och jag fick sitta i soffhörnet och amma och amma och amma och amma i all evighet amen.
Tyvärr är det likadant nu, med skillnaden att jag slipper amma, hon vaknar jättelätt och kan absolut inte somna om på egen hand trots ihärdiga försök under dessa år. Inatt vaknade hon precis när jag somnat (typ 23) och jag gick in och gav nappen, jag somnade om men inte Sessan utan helt plötsligt står hon bara bredvid min säng och andas. Tillbaka till hennes säng med nappen, somna om för mammas del men inte Sessan, vi tassade fram och tillbaka på det viset ända tills klockan passerade tre och när klockan ringde 05:50 imorse var jag inte så helnöjd.
Men visst är det fantastiskt med barn?