Jävla pissjobbshelvetesfan
Att jag sen inte arbetar ensam utan har nitton medarbetare som möjligen kan ha missat en signatur är tydligen helt ovesäntligt, att man skulle behöva klippa och peta naglarna varje dag på alla boende men omöjligt kan hinna med det uppepå städ, dusch, toabesök, matningar, läggningar, tvätt, disk, matlagning m.m är inget som bekommer vederbörande. Att dom flesta av våra boende skriker i högan sky så fort dom kommit utanför dörren och verkligen inte vill gå ut spelar ingen roll, dom är ju dementa så man ska tydligen inte låta dom ha medbestämmande.
Idag blev jag så lessen och kränkt att jag var tvungen att låsa in mig mitt i frukosten och grina på toaletten,
jag hade då fått höra att anledningen till att jag inte lyckas hjälpa en aggressiv boende är att jag pratar för mycket. (!!) Jag försökte förklara att jag kanske pratar mycket med mina jobbarkompisar eftersom jag tycker väldigt mycket om dom alla och envar, men inne hos dom boende är jag också proffessionell, där förklarar jag också sakligt och lugnt vad som ska hända, jag kramar godmorgon innan dom kommer upp och frågar om dom sovit gott. Vederbörande lyssnade fortfarande inte utan gick på igen om hur mycket min röst hördes dagarna i ända utan uppehåll, högt svamlandes om privata saker, som ett ständigt sus. Jag försökte flika in att av oss sex på planet var det bara två som oftast lyckades med damen ifråga men fortfarande utan gehör. Ingen av oss har heller fått nån som helst utbildning eller handledning av hur man ska bemöta aggressiva dementa så självklart blir man rädd och nervös när man ska hjälpa en boende som när som helst kan sparka en i magen, klösa en i ansiktet eller smälla till en.
Egentligen har situationen med min arbetskompis pågått i stort sett sen jag började på Gullvivan för ett och ett halvt år sen, jag har hittills verkligen försökt vara vederbörande till lags och tycker själv inte jag gjort nåt fel men uppenbarligen är jag världens sämsta jävla undersköterska. Konstigt hur olika man upplever saker, jag tycker om att jobba med äldre, jag tycker att jag gör bra saker såsom högläsning, gymnastik, massage, korsord, ordspråkslekar, tittar i fotoalbum, kramar, pussar och ger komplimanger. Jag lägger ner massor med tid på att hitta rätt inkontinesskydd så ingen ska behöva sitta våt eller ha för tjocka skydd, jag dubbelkollar alltid medecinlistorna och säger till om nåt är fel, jag ser noga över våra små gubbar och gummor för att se om dom har sår, svamp eller eksem... Jag förstår inte hur det har blivit såhär?
Förresten ska jag inte sitta här och framhäva mig själv så in i helsike, alla vi som jobbar på Gullvivan gör såklart detta, vi gör ett jävla hästjobb där vi förväntas trolla med knäna och vara fulla av arbetslust med dessa skittider och en löjlig lön. Vi är faktiskt helt otroliga och hade mina föräldrar varit gamla och sjuka så hade jag inte kunnat tänka mig nåt annat än ett ställe som Gullvivan där personalen är engagerad, glad och gör allt för dom boende.
Men faktum kvarstår, jag vill inte gå till jobbet mer.
Kunde inte sagt det bättre själv!!
Vart tog sista meningen vägen? Puss
Hmm... ja det kan man undra, men nu har jag åtgärdat! Puss puss!
Ja det är väl inte mer att säga än att den som är din chef (antar jag) är en total inkompetent nolla som inte ska vara chef. Eller ska man linda in orden kanske så här på nätet? Nej tack, inte för mig. Folk som ska agera "chefer" (som ju är ett bisarrt steg i karriären) spårar ofta ur och har noll kompetens att leda andra, har ofta ingen som helst känsla för att se till hur en person fungerar i laget, ingen som helst fingertoppskänsla eller hur det är med den verkliga kompetensen. Många går ner på skurgolvsnivå, som den här individen uppenbarligen har gjort. Det har ju för helvete räckt att jag är på ditt jobb i 5 minuter för att jag ska se att du är go mot dina gummor och gubbar. Och med den uppfostran du har fått av en mor som är i samma bransch (om hur man ska bädda för de gamla, hur man ska se efter etc) så är det mig veterligen inte många som slår dig på fingrarna. Och sist men inte minst; kära "chef" till min syster; om du läser detta inlägg: VAR I HELVETE ÄR DU OCH GNÄLLER (ELLER FIKAR...?) NÄR ALLA INKOMPETENTA VIKARIER, EXTRAPERSONAL etc INTE GÖR ETT JOTA. Jag har hört såna oändliga historier om hur vården (inte) fungerar att jag undrar över vad de så kallade cheferna gör. Sparka de som inte jobbar i ändan i stället för att gnälla på folk som gör ett bra jobb. Varför får alla dessa halvidioter fortfarande jobb inom en sektor som behöver riktigt kompetent folk? Varför ska man slita ut folk? Varför ska man behöva riskera att få en spark i magen utan att ha fått adekvat utbildning? Listan kan göras så lång så lång på alla idiotiska händelser som DAGLIGEN drabbar alla beundransvärda människor i vården. Hörde senast förra veckan av mamma om hur hon hade fått hänga i "krokig arm" för att torka kiss under sängen samtidigt som hon skulle hålla vårdtagaren. Vad gjorde den så kallade kollegan? Tittade på! Ok, är det sånt som ska premieras? Att stå och titta på när ens kollegor jobbar häcken av sig? Visst, känns ju vettigt. Känns det verkligen (!?) som det är rätt form för samverkan att gnälla på folk som arbetar (men pratar med sina kollegor emellanåt) och att låta alla som INTE arbetar fortsätta att uppbära lön? Näpp, ring facket. Det är mitt tips. Sparka chefer som fått storhetsvansinne och inte kan skilja på kompetenta arbetare och dregget. Fy för den lede rent ut sagt. Arbetare, förenen eder säger jag bara. Jag hoppas verkligen att dina kollegor har så mycket stake i sig att de ställer upp för dig nu. För det har ni väl?!
Jaa, kära Syster, vad ska man ta sig till i en situation som denna? Det är ju inte min direkta chef som är boven i dramat och hur hon skulle reagera och arbeta i ett sånt här läge vet jag inte, hon är ung och ny såklart men än så länge har hon inte varit annat än rak och bra. Visst kan man blanda in facket men det känns som att gå lite väl långt just nu, Martin skrek nyss i köket att "ni har väl för fan en lagbas??!!" och visst har vi det men sånt här ingår inte i hennes jobb.
Mina kära kollegor vet inte så mycket om läget, jag har inte delat med så många, men det är glasklart för dom som jobbar nära mig att nåt är fel med personen i fråga, till och med våra vikarier har undrat vad som är fel på henne. Som läget är nu så kommer jag avvakta på nästa duell och förhoppningsvis har jag mod nog att ta det face-to-face då, annars måste jag väl blanda in chefen. Tack för ert stöd, pussar!
åh herregud!! Att du har stått ut så länge. Så kan ni ju inte ha det. Du borde ta ett snack med chefen, det är hennes jobb att lösa det. Du kan inte ha det så. Stå på Dig!
Nej du ska inte vänta. Du ska göra det nu och som Martin så kärnfullt uttrycker det "ni har väl för fan en lagbas". Vems uppgift är det annars om inte dennas eller en chefs. Nej du ska ta det nu. Om det är en medarbetare som håller på så här så ska det upp till ytan och det ska markeras av högre ort samt av dig, pronto!
Fy fan är allt jag har att säga... Saken är den att jag upplever precis samma sak med en klasskompis just nu. Hon har av någon anledning något emot mej. Till råga på allt så jobbar vi tillsammans på examensarbetet. Allt som är fel där i just nu är mitt fel!!! Och hon anser att jag är alldeles för kaxig och spelar "Allan" hela tiden. Hon är trött på att höra min röst precis överallt, hela tiden. Nu börjar jag ju undra om det har något med vårt namn att göra?? Vad tror du?
Det kan mycket väl vara så. Det kan däremot absolut inte bero på att både du och jag gärna hörs, syns och stör.
Nu älskade vän ska du lyssna noga på vad tant mia har att säga. Du är en utomordentligt bra människa. LÅT INGEN FÅ DIG ATT TRO NÅGOT ANNAT...det förbjuder jag!!! Jag tycker också att du bör ta kontakt med facket kring det här om inte annat så är det viktigt att föra sådana här frågor till "högre ort" de som siter valda i facket har liksom bealt för att stötta i sådana här frågorm Om du gör ditt jobb skall de göra sitt...eller hur. Att du pratar mycket i jobbet ser jag som en stor fördel, vi pratat MASSOR på mitt jobb. Det är det om gör att man "överlever", människor som känner en blir man trygg med, man reflekterar över jobbet, livet och andra viktigheter med dem som man tillbringar mycket tid med. Det gör också;för hoppningsvis, att man inte behöver älta så mycket jobb när man kommer hem. Din chef ska vara glad över att ni pratar med varandra. Låt inte en bitter och avundsjuk (för det tror jag hon är) kvinna tämma dig på energi, kärlek och positivism. Det är hon inte värd.
Tänker på dig, älskar dig gumman kram mia
