Vi ska snart ha utvecklingssamtal med vår chef, jag kan inte låta bli att tänka på hur det vore om man skulle ha såna samtal på samma vis som på dagis. Lotta (chefen) hade kunnat sitta därinne på vår lilla expedition och berätta hur mitt språk utvecklats under året, "ja Jenny, du har dragit ned på användandet av svär-och könsord sen sist. Ett väldigt framsteg men kanske kan du bättra på lite till? Det är inte ok att skrika FAAAN!! för full hals i köket." Jag skulle nicka och hålla med.
"Sen är det roligt att se att du fungerar så bra med dina jobbarkompisar, du umgås med alla och är snäll, du slåss aldrig och du retas inte."
Nä, det gör jag inte, jag är ganska snäll faktiskt.
"Motoriskt sett finns det mer att hämta, du har gjort stora framsteg men du behöver helt klart bli bättre när det gäller matserveringen, försök att inte spilla sås på hela matvagnen varje dag. Och tänk på pricksäkerheten när du kastar en bajsblöja i soporna, det är inte kul för dina kompisar att behöva skrapa skit från väggen."
Okej, där får jag skärpa mig.
Visst hade det varit mycket roligare om det gick till så här? Tänk att slippa sitta där och behöva svara på meningslösa frågor som "vad är ditt mål med jobbet Vilka mål ska vi sätta upp för nästa år? Hur tycker du att du utvecklats under året?" Det enda jag hade kunnat svara på såna frågor är att mitt mål med jobbet är att tjäna pengar, mitt mål för nästa år är att överleva ledan utan bestående men och jag har utvecklat min överkänslighet gällande tjat - nu är jag totalallergisk.
Nåt säger mig att Lotta inte hade varit helt nöjd med dessa svar och jag hade nog fått betala tillbaka min löneförhöjning.