Emil Emilsson

Förutom två bångstyriga barn inkluderar denna familjen också två katter. En är liten, rödvit och rädd för världen, det räcker att man gör en plötsligt sväng i köket för att han ska resa ragg och fräsa som en slipmaskin. När vi fick honom sa dom att han var så busig att dom döpt honom till Emil efter Emil i Lönneberga, det kan jag förstås hålla med om men det som inte kom fram var att han var betydligt yngre än sagt och med tanke på att han redan då haft två hem så måste han skiljts från mamma katt väldigt tidigt
Så fort vi kom för att hämta "den spralliga och glada buskatten" insåg vi att vi blivit lurade, familjen hade en stor hund och lilla lilla Emil låg bakom soffan och var rädd och lessen, knappt en tvärhand hög. Där hade han legat sen han flyttat in ett par veckor tidigare och det var solklart vad som var på gång; familjen ville bli av med honom. 
Självklart kunde vi inte lämna honom där, han fick åka innanför min jacka hela vägen hem.
Det lustiga är att Astor, den ett år äldre biffkatten, genast antog rollen som surrogatmamma åt Emil, efter den sedvanliga brottningsmatchen (som för övrigt var meningslös då Emil vägde 1/100 så mycket som Astor) kurrade Emil ihop sig längsmed Astors mage och började snutta på hans päls.
Dessvärre insåg vi snart att Emils nerver inte var vad dom borde, han var (och är) fullständigt vettskrämd för allt och minsta lilla förändring i hans liv innebär en stor tragedi. Vi åkte på semester en vecka och hade min kusin boendes i lägenheten, när vi kom hem hade Emil använt tvättkorgen som toalett hela veckan. Han pissade i sängen, på tappade kläder, i soffan, på mattor, i badkaret, överallt!
Ett tag var han farligt nära en spruta, men när man såg hans gula små ögon och hörde han lilla försynta mjau så var det helt omöjligt att ens tänka tanken. Han kunde ju inte hjälpa det, han hade helt enkelt fått en taskig start.
Hur som helst, saker och ting gick sin gilla gång, vi flyttade efter ett par år och båda pälsarna blev utekatter, dom började hata varandra och numera har Emil flyttat in hos Lennart (en ensam äldre man i porten bredvid) och är bara inne ibland.
Det är bara så konstigt, när vi får ögonkontakt så ser jag på hela hans person att han tycker att han är så mycket smartare än jag. Inte så konstigt säger ni som känner till det här med katter, dom tycker ju alltid så. Visst, men det underliga är att jag känner likadant, vi ser på varandra och båda två är liksom överrens.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback