"Men Jenny, du vet PÅ MIN TID..."

Jag läste precis en väns blogg (www.jollysvardagsrum.blogspot.com) och ett inlägg där hon skrev hur hemskt det är när man börjar höra sin mammas ord ramla ur sin egen mun, först skrattade jag rått och tänkte att det är ju en evinnerlig tur att inte det har hänt mig. Men vid närmare eftertanke är jag ju preciiis som min pappa!
Ve och fasa!
Det är väl lika bra att hoppa ut i kanalen med en vikt i foten som han säger när nåt gått snett, nu är det ju helt kört.
Bara för att ta några få exempel så säger jag ju hur ofta som helst "när jag var liten..." osv på en mening som ungarna 1, redan kan slutet på och 2, kommer att HATA om ett par år. Min pappa har torterat mig genom alla år med meningar som "när jag var i din ålder så hade jag jobbat i (valfritt alternativ mellan 5-15) år." och "på min tid kunde man minsann inte vara arbetslös, du vet det fanns inte!" och så vidare med diverse saker som var bättre förr. Att "förr" oftast var allt mellan 30-50 år bakåt i tiden och att livet och livsstilen var helt annorlunda då är inget som bekommer pappa.
En annan sak som stör mig när det gäller detta är att pappa alltid varit... så att säga försiktig med pengar, har man gjort ett stort inköp och han skulle få för sig att fråga om priset så måste man noggrant överväga för-och nackdelar innan man beslutar om informationen ska ges eller inte. När vi köpt vår soffa för ett par år sen höll han på att få en hjärtattack när han fick reda på vad den kostade, den nya platt-tv:n ska vi bara inte prata om och när han hör priset på barnens vinterkläder... Ja, ni förstår vart jag vill komma.
Hur som helst, jag märker tendenser till den här måttligt roliga sidan hos mig själv också, jag flämtar ljudligt när jag hör talas om priser på exempelvis barnvagnar, kläder, resor o.dyl och det är verkligen inte roligt! Jag älskar dyra saker (men mest älskar jag billiga saker som ser dyra ut) och vill absolut inte verka missunsam mot folk som prioriterar annorlunda.
Men vad ska man göra? Livet är väl en enda lång upprepning och jag antar att jag kommer få fler åtråvärda sidor av mina föräldrar innan jag själv är så gammal att jag slänger ur mig klyschor som blir hånade och fnissade åt. Det man får hoppas på är väl att man åtminstone inte gör om deras misstag, var sig det gäller barnuppfostran eller livsval, utan gör sina egna även om det genererar i att ens egna avkommor om tjugo år sitter och lovar sig själva att "aldrig bli som mamma!"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback