Herregud vad folk förökar sig! Det föds bebisar i min närhet som aldrig förr, det är verkligen jättebra för då slipper jag fundera på om det inte vore dags för oss snart igen.
Realisten i mig säger absolut NEJ till en bebis till - överhuvudtaget - vi har nog med våra två odjur som det är och att släppa in en till stackare i den här vansinniga familjen vore rena barnisshandeln. Men sen får man se dom där små pluttiga människorna, känna lukten av dom, känna den mjuka huden... Ja, då är jag ju redo att skaffa minst tre till.
Jag ska väl villigt erkänna att jag inte är så värst sugen på att föda, eller att sitta och amma 25 timmar om dygnet, eller den där tiden när bebisarna börjar göra väsen av sig, då dom vill så mycket men inte kan nåt alls. Sen är det förstås rena döden att vara mammaledig, nåt så fruktansvärt tråkigt att jag höll på att gå sönder.
Egentligen kanske jag ska nöja mig med dom bebisar som faktiskt finns tillgängliga, då kan jag ju gosa och pussa hur mycket som helst och sen lämna tillbaka dom när dom tröttnat på mig och börjat skrika.
Det lär väl förresten gå rätt snabbt, alla ungar skriker ju i min närhet nuförtiden, särskilt mina egna har varit extremt lättskrikna idag. Det har knappt gått en minut mellan illvrålen som alternerades ungefär 50/ 50 mellan Prinsen och Sessan, det var förstås tyst på Prinsen mellan 9-14 då han var på dagis men Sessan som varit hemma ett par dagar (hon är sliten efter astmaanfall och svår hosta) har hållt ställningarna. När Prinsen väl klivit innanför dörrarna hemma tog han igen all förlorad tid, han satte genast upp en härlig sexårsattityd komplett med flin och allt och jag var helt redo att ta in på psyket. Det är svårt att inte ifrågasätta sin föräldraroll när man - inför hela gården - står och skriker "Faaan!! Jävlar vad jobbig du är!!!" och det stackars barnet gråter hejdlöst.
Men vad i hela världen ska jag göra?! Var går gränsen? Ena sekunden är han tuffast i stan och skrattar mig rakt i ansiktet när jag på ett rätt normalt sätt skällt ut honom, andra sekunden (när jag tappat humöret efter femton minuters bråk och skrikit ovanstående) är han en liten och lessen kille - den gamla vanlige Prins jag känner igen - och jag inser hur mycket jag skadar honom och sårar honom genom att inte klara påfrestningen.
Det är bara så jävla svårt att ta sig igenom hans humör med äran i behåll, det slutar alltid med att jag skriker åt honom, tjatar på honom, gnäller och säger "nej, gör inte så! Sluta då!! Men Jack! Varför kan du aldrig lyssna?! Hör på mig!" Jag ska väl för gud skull vara stark och samlad?
Förresten, angående det där med en bebis till, jag tror inte det.