Min morgon går antagligen till historien som en av tidernas värsta, när jag väl satt i bilen på väg till jobbet var jag så arg och lessen att tårarna sprutade över instrumenpanelen.
Hela spektaklet började klockan sex imorse när familjen klev ur sängen, Sessan var ju lika glad som alltid och även om hon kunde "hälv" väldigt mycket så fick hon i alla fall på sig kläderna och borstat tänderna utan vidare. Prinsen däremot vaknade på fel sida i fel säng (min) och var på ett uruselt humör, han gnällde och pep för minsta sak och gjorde precis tvärtemot det jag sa. Eftersom vi bor i lägenhet så tycker jag att man ska ta hänsyn till grannarna om man är uppe extremt tidigt, alltså inte skrika "hejdååå!" till pappa, inte gå ut ännu en gång efter att han lämnat byggnaden och vråla "heejdååå mannen med cykel!!" och absolut inte illvråla det högsta man kan bara för att jag vill trycka en mössa på vederbörandes huvud. Men såklart var detta precis det min lilla drömprins gjorde flera gånger om och jag fick viskskrika med sådär spottande röst som man automatiskt får när man närmar sig ett vansinnesutbrott.
När han väl kommit innanför ytterdörren hade jag redan börjat ta på Sessan raggsockarna och jag sa upprepade gånger till Prinsen "när jag tagit på henne så går vi till garaget, det börjar bli bråttom och jag vill inte komma försent." Informationen gick tyvärr förlorad nånstans längs vägen och när jag hunnit halvvägs över gården stod han på trappen i strumplästen och skrek för full hals, fram tills nu hade jag försökt behålla lugnet så gott det gick men vid det här laget började hjärnan koka. Hade jag haft en extra kvart på mig så hade han fått stå där och lipa medan jag körde Lillan till dagis men klockan närmade sig tio över sju och jag skulle egentligen behövt vara på väg till jobbet - inte på väg till garaget.
I två älgkliv var jag framme hos min ylande son, tryckte på han skorna, kastade ut hans jacka, mössa och vantar på trappan och smällde igen dörren, "du kan komma när du är färdig, om vi inte har åkt då!" skrek jag och vände på klacken.
Riktigt pedagogiskt.
Givetvis fick detta fart på honom och på ett ögonblick var han ikapp mig och Sessan, jag var arg som ett bi och gapade och skällde hela tiden "att du aldrig kan göra som jag säger!! Va? Vad är det för fel? Va fan ska det vara bra för att ställa till det såhär det första du gör på morgonen? Nu kommer jag FÖRSENT också, tror du inte det är pinsamt? Dom blir ju jättearga på mig nu!" osv osv utan hejd.
När vi satt i bilen kände jag hur lugnet kom tillbaka, det var ju som det var och inget skulle ju bli bättre för att jag skällde, och skulle precis börja prata med Prinsen om hur allt blivit när jag hör det.
Skrapet.
Jag har svängt över för mycket och passagerardörren skrapar emot garagedörren.
Preciiis vad jag behövde i denna stund.
"FAAAAAN!!! Faaan i helveteeee!!!" Skrek jag så rösten sprack, "hur faaaan ska vi ha råd att laga det hääär??" jag tittade på Prinsen som var vit i ansiktet. "Hade vi inte haft så jävla bråttom så hade det här inte hänt!!" fortsatte jag i falsett och smällde igen bildörren och gick runt för inspektion. Inte jättefint men bra mycket bättre än det kunnat vara och jag tittade på Prinsen genom rutan, han tog med all säkerhet på sig skulden för det inträffade och jag kände hur Ågren dansade schottis i magen på mig.
Efter detta gick dagen raskt utför kan man lugnt säga, vid lunchtid hade jag gnällt så mycket att jag såg på mina jobbarkompisar att dom antagligen skulle säga upp bekantskapen med mig om jag yttrade ett ord till.
Men är det inte konstigt hur det en dag bara går käpprätt åt helvete redan från start? Man tycker att man försöker ställa allt till rätta men i själva verket blir det bara en ännu värre soppa och till slut vill man bara säga upp sig/ flytta/ ta ut skilsmässa.
Förhoppningsvis kan en god natts sömn reda ut mina bekymmer och jag kan vakna imorgon med ett leende på läpparna, precis som vanligt.
Eller hur...