Dagen med stort D var då äntligen här, dagen då vi skulle få se lilla miraklet i magen. Jag har varit så spänd i flera dagar att jag inte kunnat sova, barnen har varit fulla av frågor och det har satsats stora summor på vilken sort det skulle bli.
Dom senaste dagarna har vi också pratat med barnen mycket om att vi för det första inte kan bestämma att vi vill ha en pojke eller flicka utan det blir det det blir, att man inte kan ändra på det och att det faktiskt är helt ok om man känner sig besviken över att inte få det man önskar. Både jag och Mannen vet ju att hur besvikna dom än skulle bli så går det över om inte förr så i samma sekund som dom ser den lilla bebisen.
När vi kom hem med bilderna och berättade att det var en Lily som fanns där inne blev lilla Vild tokig av glädje och for runt på golvet som en breakdansare medan Prinsen mer klädsamt var både glad och besviken på samma gång. Efter ett par minuter fick han Ågren och undrade om hon kanske hört honom och blivit lessen, han förklarade att han längtade så efter henne och att han var stolt syntes lång väg.
Att få se hennes ansikte gjorde allt mycket mer verkligt för dom vilket var bra, visst har dom fattat att en bebis finns därinne men nu fanns det inga tvivel om att det var en riktig unge med händer och fötter och någon som ska bli som dom. Båda två har pratat med henne och kramat magen massor under kvällen och jag tror att dom lättare kan ställa in sig på ett syskon nu när dom väntar på just henne.
Det enda negativa som kommit ur det här är att jag nu längtar så mycket efter henne att jag nästan spricker, jag är helt uppfylld av känslor och älskar henne redan som Prinsen och Vilda. Att stå ut ända fram till mars känns lika svårt som att klyva atomen.
Imorn kommer lönen i alla fall, och ni kan ju räkna ut var jag hittas!