Back to the roots

Visst är det underligt hur man faller tillbaka in i gamla invanda roller när man träffar människor från olika perioder i livet? Ta till exempel gamla klasskompisar, finns det nåt värre?
Det spelar ingen roll hur mycket man utvecklats eller förändrats, är man klassens tönt så är man det för livet, då hjälps inte all självkänsla i världen när man springer på klassens mest populära tjej/ kille. En sak som för övrigt bara händer en regnig dag när man varken sminkat eller kammat sig dom senaste dygnen och gärna går med mysbrallor inne på Konsum efter en seg magsjuka.
Ett annat tillfälle när man omedvetet faller in i väl inpräntade mönster är när man umgås med sina föräldrar, en sak jag blev varse i Ullared igår. Inte för att det var en hemsk upplevelse eller på nåt sätt otrevlig, tvärtom var det en underbar dag, men det märktes att jag var barnet och mina föräldrar var just mina föräldrar. Dom har alltid varit oerhört ekonomiskt lagda, en bra egenskap som inte alls förringas av mig, men jag är inte riktigt lagd åt det hållet.
Det är väl en överdrift att säga att jag är slösaktig men jag tycker om att leva så bra vi bara kan just nu, jag vill inte snåla i "onödan" utan ser exempelvis en middag ute som en prioritering snarare än en femhundring på sparkontot. Visserligen kanske den där femhundringen skulle passa bättre där eller som avbetalning på nåt av dom lån vi faktiskt har men jag vill hellre ha en mysig kväll med min familj.
Så när vi stod där i kön på Ge-kå's igår, mamma och pappa med en kundvagn där man fortfarande såg både botten och sidorna, och jag och Mannen med en stor oformlig sak som knappt gick att köra fylld med diverse julklappar, kläder och annat smått och gott, så kändes det extra tydligt.
Det där föräldraögat som sa "är det där verkligen nödvändigt? Tänk på vad det kostar, det är långt kvar till lönen." När Mannen sen balanserade en chokladkaka uppepå vårt varuberg kunde jag inte ens se mamma och pappa i ögonen.
Kanske var det bara min känsla, kanske är det inte alls så här, kanske mamma och pappa innerst inne skiter i hur mycket pengar jag spenderar på Ge-kå's men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Jag ramlar handlöst in i rollen som tolvåringen som slösat sin månadspeng på skitgrejer och inte har råd med den där efterlängtade tröjan utan får stå där med föräldraögat som säger "mhm, vad var det jag sa?"
Jag hyser inga större förhoppningar om att bli mer ekonomiskt sinnad på äldre dar, jag kommer antagligen alltid lägga den sista hundringen på en pizza veckan innan lön, men tack och lov verkar Prinsen rätt snål. Han ser hellre att vi betalar det han vill ha än att han ska behöva växla sina sedlar, han räknar och räknar sina sparpengar flera gånger i veckan och har faktiskt rätt bra koll på in-och utgifter. Vi får väl låna av honom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback