Prinsen tappar humöret på stranden, varken jag eller Martin vill bada mer men det vill han. Jag föreslår att han ska ta med Vilda men det var tydligen det värsta han hört och han grinar som en mistlur; "Hon?! Hon kan ju inte ens si-hi-hi-maaaaa buhäää!!"
Vilda tar detta hårt, att gå på henne för en sån sak. Det är lågt tycker hon, och häpnadsväckande. Hon blänger på Prinsen som ylar högljutt och säger med vass ton; "Nä, men jag kan hoppa på ett ben."
Och så hoppar hon ett par gånger.
Prinsen slutar skrika och jag och Martin kvävs av skratt, helt plötsligt var det sura borta och vi skrattade alla fyra tills tårarna rann. Men det var bara Martin, jag och Prinsen som förstod varför.