Igår kväll var det verkligen iskallt i Prinsens rum, han låg som en liten isbit och frös under sitt duntäcke, och efter att ha känt på elementet förstod jag varför: dom var också iskalla. Vid närmare kontroll visade det sig att alla element på hela övervåningen var iskalla, inte undra på att ungarna varit svåra att få ur sängen på morgonen det sista.

Eftersom vi hakade av elementet i Prinsens rum i somras då vi tapetserade tänkte jag att det nog var luft i systemet, det borde alltså räcka med att lufta elementen och fylla på trycket nere i pannan i källaren. Sagt och gjort, jag luftade men fisarna uteblev, det var mer som en tunn liten stråle av luft och jag insåg att det måste till mer tryck för att få igång det.

Då jag är något av den kvinnliga motsvarigheten till Martin Timell gick jag såklart ner i källaren och med Mannen i luren vred jag på vattnet. Det tog en bra stund innan visaren ens lyfte sig och eftersom jag är otroligt okunnig på just området "värmesystem" fattade jag inte alls hur det hängde ihop med vatten, den röda metallbehållaren, trycket och säkerhetsventilen. Jag fyllde och fyllde tills Mannen sa "ajustja...den där visaren hänger inte riktigt med på en gång utan det tar en stund innan den stiger."

Ungefär då steg inte visaren alls. Den skenade.

Vid det här laget insåg jag att visaren upplyser mig om trycket i pannan, och att den rusar i den här hastigheten kommer sluta med en total katastrof.

En sekund senare började säkerhetsventilen hoppa där den satt på metallbehållaren, det slog i alla rör i hela källaren och vattnet forsade fram ur avrinningsröret som gick från pannan. Fullkomligt sprutade ut och slog sönder färgen på betonggolvet, skvätte upp på alla väggar och dränkte hela källaren i centimeterhögt vatten.

Paniken var ett faktum. Skulle vi 1, spridas i småbitar då pannan exploderade eller 2, få stora vattenskador, ingen ersättning från försökringsbolaget samt behöva byta det nya värmesystemet?

Jag rusade fram till huvudkranen och försökte stänga av vattnet men kunde i paniken inte minnas vilket håll man skulle skruva åt, jag vred återigen på alla vred på pannan men inget hjälpte.

Lilla stod på golvet i källaren och skrek av skräck, "mamma kom! Mamma jag är jädd!!" Mamma!" och mitt hjärta slog så hårt att jag det susade i öronen. Med ena handen på säkerhetsventilen för att få ner trycket så fort som möjligt ringde jag upp Mannen och skrek i luren att han "för faaan måste komma hem och hjälpa mig!!! Det är vatten överallt, pannan kommer explodera närsomhelst!!!"

Omtänksam som han är valde han att outsourca just hjälpandet, han ringde runt till våra mer sakkunniga vänner och jag ringde upp pappa och gav ungefär samma hysteriska intryck på honom. Mamma, som var den som svarade, slängde på luren, hoppade i stövlarna och sen körde dom som biltjuvar genom stan medan alternativ som länspumpar och brandkåren slogs med bilderna av mig och Lilla simmandes i källaren.

För mig som stod där med vattnet stigandes i källaren, Lilla skräckskrikandes bredvid mig, rören som slog och en panna på väg att sprängas kändes det som att varje sekund var en timma, att Mannen jobbade och inte kunde komma hem och rädda oss fanns inte på kartan och jag kände hur det svartnade för ögonen.

Till slut fick jag nog med sinnesnärvaro att vrida av kranen märkt "avstängning" och plötsligt sjönk trycket avsevärt. Att jag helt missat den kranen innan kändes som en bagatell, nu när vattnet rann ut så slutade rören slå, säkerhetsventilen slutade hoppa och efter nån minut hade trycket sjunkit ner till en normal nivå och allt blev tyst.

Jag skakade i hela kroppen och hyperventilerade, Lilla hade landat på trappan med sin elefant och nappen och jag kunde få en överblick över kaoset.

Vattnet, som senare uppskattades till ett eller två badkar i mängd, rann undan ner i brunnen och jag plockade ur alla kartonger för att minimera skadorna på innehållet. Pappa och världens bästa Stefan, som dök upp precis när allt lugnat sig, gick sen igenom vad som hänt och fick igång värmesystemet igen utan övertryck och explosioner medan mamma och jag serverade kvällsmat till oroliga ungar.

Nu står luftavfuktaren på fullt ös, alla element är varma, golvvärmen på och pannan är tyst. Utan mina föräldrar och Stefan hade det gått åt skogen och jag är så tacksam över att det finns människor överallt runt oss som alltid rycker in och hjälper till. Mina vänner och min familj är helt klart guld värda och dom bästa i hela världen!