Nämen, är det ett blogginlägg jag ser?! Kan man inte tro såhär efter tre års frånvaro. Jorå, mycket ska man se innan ögonen ramlar ut osv osv.

Jag vet inte vad som hände egentligen, bloggen liksom bara ebbade ut allteftersom det blev svårare att hitta tid till den mitt bland allt. Den sista tiden har dock längtan efter att få skriva igen blivit större och större så nu tänker jag att jag ska ta tag i den igen.

Jag fick ju värsta chocken när jag gick in på blogg.se efter alla år, hela hemsidan svämmade över av alla bloggar som alla verkade gå under temat "jordnära, osminkad och opretentiösa" men som vid närmare läsning var så tillrättalagda att det fick Nordkorea att framstå som avslappnat.

Dom flesta hade samma skimrande filter på sina bilder också, där flätor, dyra kläder utan fläckar på lyckliga fånstirrande barn och loppisfyndad inredning slogs om vad som var mest puderrosa. Alla med nån klämkäck och stelt humorbefriad kommentar om hur den lilla rackarungen preciiis sekunden innan bilden togs slog ut ett Ittalaglas med ekologisk mjölk, därav stöket i bakgrunden tihi.

Jag svettades. Mitt eget liv skimrade mest av damm och katthår samt en jävla massa oekologisk Fun Light som "kan sjäääälv!!"-hälldes ut under helgens femårskalas. Det mesta i mitt hem är omatchat och ett enda mishmash av saker jag gillar, typ femtio nyanser av rosa prylar jag hittat på Ikea och Ica Maxi.

Men man får väl helt enkelt inse sanningen, alla kan inte vara sådär fräscha och glammiga jämt. Vad skulle vi då har för perspektiv menar jag? Nån måste ju stå för glamlivets baksida också, där tvätthögen är ens bästa vän och tallriken som katten slickade rent faktiskt kan användas igen, och jag tar ett jävla ansvar för den rollen.

Jag står upp för dig, du som kämpar i motvind och uppförsbacke med skrikande ungar hängandes likt fotbojor runt benen, du som bränner din dagliga korv och som alltid missar tiden till utvecklingssamtalet. I got your back sis.