Imorn gör jag min sista dag på hemvården, sista dan med dom bästa jobbarkompisarna man kan ha och som jag delat min vardag med i sex år.
Fram tills idag har allt känts spännande och nytt och jag har sett fram emot mitt nya jobb, men idag när jag gick hem med några påsar packade med diverse skit från mitt skåp kändes det varken spännande eller kul. Bara sorgligt. Mina jobbarkompisar är så mycket mer än jobbarkompisar, det är en del av min familj, vi delar allt och diskussionerna i soffan berör precis alla livets områden. Man kan komma in på vårt kontor efter en mardrömsmorgon med bensinstopp, vansinniga ungar som vägrat klä på sig och ösregn och inom fem minuter känner man att livet vänt, det går liksom inte att vara sur bland alla glada och fina människor där.

Och hur ska jag klara mig utan alla knäppa, roliga, underbara, goa, tokiga vårdtagare som förgyller vardagen? Dom som skickar med godis hem till barnen, och som alltid får en att känna sig som en ängel fastän man bara gör sitt jobb.

 

 

Slut på lata stunder i soffan, nu måste jag skärpa mig och lära mig hur man ser upptagen ut utan att göra ett skit.

 

 

När jag började i hemvården i mars -10 tänkte jag att jag genom alla promenader mellan vårdtagarnas hem skulle bränna av mig massa kalorier och på så sätt vara i form och slimmad innan sommaren.

Det gick jättebra i ungefär tre minuter, eller så lång tid det tar att gå runt ett av hyreshusen på Lextorp, för där hade jag mitt allra första besök.

Mannen som bodde där hade precis fyllt 90 år och var mycket mer intresserad av att jag tog kaffe och en rejäl bit smörgåstårta med efterföljande gräddtårta än att jag bäddade åt honom.

Mer fika än i hemvården finns nog inte vid närmare eftertanke, och om nåt så har jag nog lagt på mig ett antar kilon efter dom här åren. Men vem säger nej till lilla tanten som precis slängt in en sockerkaka i ugnen bara för att vi ska fika? Och vem kan säga nej tack till alla mumsiga chokladkartonger vi får av tacksamma anhöriga?

Inte jag.