Att gå upp tidigt är verkligen inte min grej, verkligen inte. V e r k l i g e n inte.

Jag kan inte nog understryka den informationen, jag gråter inombords varje gång jag måste sätta klockan.

Att känna så är inte jättepraktiskt, för det händer ju ganska ofta i det fantastiska vuxenlivet att man måste göra just det, och ni ska inte tro att jag på kvällen tänker på att gå och lägga mig i rimlig tid. Nej nej, det vore väl synd? Det är ju en mycket bättre idé att sortera besticklådan eller plantera om alla blommor eller nåt annat högprioriterat klockan 23:48, så man vaknar som ett jävla vrak dagen efter.

Rätt som det är hittar man också en liten unge i sängen och då kan man fetglömma skönhetssömnen, för det där med att "sova som ett barn" brukar sällan stämma in på just barn.

Det allra värsta är när klockan ringer och man direkt börjar tänka på hur tidigt man kan komma tillbaka till det goa täcket och kudden, när man tänker att det måste vara nåt slags Europamästerskap i trötthet och man just vunnit guldmedalj.

Där och då låter det liksom rimligt att krypa ner redan klockan sju på kvällen men innerst inne vet man ju att det kommer dyka upp något oerhört intressant program om fornminnesmärkta gråstenar på tvåan som man bara inte kan missa och så blir det likadant morgonen efter. Det är egentligen bara stunden när Lily somnat som jag känner att det vore smart att faktiskt skita i allt och bara gå och sova, när man precis vaknat som en stelopererad hundraåring efter ha somnat i hennes pyttelilla säng och det inte finns ett enda hinder för att nattsömnen ska bli optimal.

"Direkt när diskmaskinen är tömd så ska jag gå rätt in i sängen" tänker jag och sen hittar jag ändå mig själv i tvättstugan två timmar senare. Helt jävla hopplöst.

Sova kan jag förstås göra när jag blir gammal, nu har jag ju så väldigt mycket annat som måste fixas, helst klockan tvåtusen på natten.