Idag har vi varit på banken, vi har varit på möte med en banktjänsteman. Mm, låter vuxet. Eller banktjänstekvinna var det förstås...
Vi har lagt om lånen och värderat om lägenheten, (låter väldigt vuxet) nu är vi skyldiga en massa pengar, på ett av pappren som banktanten la fram stod det "skuldebrev" och på ett annat "pantsättning av lägenhet", det låter inte alls så bra. Mer som om vi varit på en pantbank och belånat hela vårt bohag. För att skoja till det lite mitt uppe i den allvarliga situationen så sa jag "haha, ja nu får vi kanske gå ifrån hus och hem då! Haha." Banktanten log och sa "ja, jo, men det ska väl inte hända hoppas jag?" och Martin gav mig onda ögat. Det passade sig tydligen inte att skämta om dålig ekonomi när man precis skrivit på lånebrev för en mängd hundratusingar. Jag borde väl egentligen veta det för det var med nöd och näppe vi fick billån för ett par år sen när jag satt och sa att vi kanske skulle slå till på en ny soffa om vi ändå skulle låna pengar? Martin fejkskrattade och den gamla bankgubben stirrade på mig över glasögonen. Han skrattade inte.
Sen skulle vi (idag alltså) prata om ränta och pensionspengar och annat svårt, tanten berättade att vi kunde lägga upplånen på antingen trettio eller sextio år, jag svimmade. 60 År?!!
Jag är garanterat stendöd om sextio år, vem ska betala alla mina skulder då? Kan man ens tänka sig 60 år fram i tiden? Jag kan knappt tänka mig tio år fram, då fyller jag ju 40 för guds skull! Jäklar... Och om 30 år är jag typ... sextio, då ska jag snart gå i pension, jag hade väl tänkt mig att leva loppan med unga snygga killar på Mallis då, inte betala av ett gammalt mögligt lån. Men jag antar att jag sitter i skiten, det är väl bara att börja betala.
Inte en krona extra fick vi heller, jag som tänkt tapetsera sovrmmet.