Yardsale
Nuförtiden surfas det flitigt på blocket, köp-och-sälj på FB och andra begagnatsidor, vi är mest ute efter en snygg kökssoffa men rätt som det är hittar man nåt annat man inte visste att man behövde. Folk säljer verkligen allt verkar det som och jag känner att ett par frågeställningar kommer över mig; 1, är det ens värt att lägga energi på? Och 2, varför tror man att folk vill ha skit? Nu är det väl i och för sig så att det jag anser vara skit är jättefint i andras ögon och tvärtom, men när man försöker kränga exempelvis spruckna plastskålar... Eller?
"En lite spricka i botten men det märks knappt." Spontant känner jag; SLÄNG SKITEN!! Men visst, nån kanske verkligen är i ett skriande behov av en nästan ny, lätt begagnad men annars fin trasig plastbunke.
På FB finns ju också möjligheten att följa en försäljning, nåt man missar på blocket till exempel och det är synd för konversationerna är tidvis ganska underhållande. Som förut idag hade en tjej lagt ut ett jättefint regnställ till barn för 150 kr, regnställ ligger ju på en femhundring även i dom minsta storlekarna så det här var ju helt överkomligt för jacka och byxa i bra skick, då börjar det knorras med en gång. "Det var lite för dyrt för mig tack" och andra kommentarer haglade in och till slut gick säljaren ner till femtio kronor! Helt galet, sen tror jag inte ens den snåla spekulanten slog till ens en gång.
Sen finns det ju dom stackarna som säljer jättefina saker till underpris, nån som sitter på märkesmöbler/-kläder utan att förstå det och kränger ut det för nån ynka hundralapp. Och då ska man inte tro att köparen informerar om vilket otroligt korkad affär säljaren precis gjort förrän köpet är över, det hade förstås inte jag heller gjort men ändå...
Själv har jag gjort ett par tappra försök att sälja lite bebiskläder och nu senast vagnens liggdel men det går trögt kan jag säga, jag får väl gå ner till en tia så kanske nån slår till.
"En lite spricka i botten men det märks knappt." Spontant känner jag; SLÄNG SKITEN!! Men visst, nån kanske verkligen är i ett skriande behov av en nästan ny, lätt begagnad men annars fin trasig plastbunke.
På FB finns ju också möjligheten att följa en försäljning, nåt man missar på blocket till exempel och det är synd för konversationerna är tidvis ganska underhållande. Som förut idag hade en tjej lagt ut ett jättefint regnställ till barn för 150 kr, regnställ ligger ju på en femhundring även i dom minsta storlekarna så det här var ju helt överkomligt för jacka och byxa i bra skick, då börjar det knorras med en gång. "Det var lite för dyrt för mig tack" och andra kommentarer haglade in och till slut gick säljaren ner till femtio kronor! Helt galet, sen tror jag inte ens den snåla spekulanten slog till ens en gång.
Sen finns det ju dom stackarna som säljer jättefina saker till underpris, nån som sitter på märkesmöbler/-kläder utan att förstå det och kränger ut det för nån ynka hundralapp. Och då ska man inte tro att köparen informerar om vilket otroligt korkad affär säljaren precis gjort förrän köpet är över, det hade förstås inte jag heller gjort men ändå...
Själv har jag gjort ett par tappra försök att sälja lite bebiskläder och nu senast vagnens liggdel men det går trögt kan jag säga, jag får väl gå ner till en tia så kanske nån slår till.
Diverse allt
Jag börjar se ljuset mina vänner, ljuset i tunneln. Helgen har ju inte helt oväntat gått åt till att ömsom gråta över min tragiska situation ömsom ta tag i skiten och skrapa intorkad oboy från väggar och möbler, och nu återstår endast undersidan av Vildas skrivbord, hennes byrå och väggen bakom hennes säng.
Att få rent Prinsens lilla vita byrå, som ändrat färg och yta från blank vit till brun och klumpig, var en mardröm och jag funderade mer än en gång på att slänga alltihop.
På Vildas sida var inte statusen riktigt lika sorglig men jag kände ändå en inre tillfredsställelse när jag fick rensat ur en hel del gammalt skräp på Prinsens sida så jag passade på och tog hennes byrå med. Vilda blev jätteglad över alla fina saker som nu helt plötsligt "hittades", alla halsband, läppglans och ponnysar återupppstod som från dom döda och hon ropade "men ÅÅHH!!! Den HÄÄÄR har jag letat jääättemycket efter!!!" minst var tredje sekund. Jag berättade att sakerna legat i lådan hela tiden, i minst ett år, så sådär jättebra hade hon nog inte letat, Vilda såg överraskad ut och sa "amäh, jag har ju inte letat i botten på lådan ju." Att dom efterlängtade prylarna skulle direkt ner i en kartong var inte så jättepoppis vare sig hos henne eller Lilla som med väldig iver packade upp allt som lades ner i lådor så till slut fick jag bara köra ner allt i en enda röra och tejpa igen. Blir ju kul att öppna den lådan sen, "diverse grejer barnens rum" står det på den. Kanske kan man tappa bort den?
Att få rent Prinsens lilla vita byrå, som ändrat färg och yta från blank vit till brun och klumpig, var en mardröm och jag funderade mer än en gång på att slänga alltihop.
På Vildas sida var inte statusen riktigt lika sorglig men jag kände ändå en inre tillfredsställelse när jag fick rensat ur en hel del gammalt skräp på Prinsens sida så jag passade på och tog hennes byrå med. Vilda blev jätteglad över alla fina saker som nu helt plötsligt "hittades", alla halsband, läppglans och ponnysar återupppstod som från dom döda och hon ropade "men ÅÅHH!!! Den HÄÄÄR har jag letat jääättemycket efter!!!" minst var tredje sekund. Jag berättade att sakerna legat i lådan hela tiden, i minst ett år, så sådär jättebra hade hon nog inte letat, Vilda såg överraskad ut och sa "amäh, jag har ju inte letat i botten på lådan ju." Att dom efterlängtade prylarna skulle direkt ner i en kartong var inte så jättepoppis vare sig hos henne eller Lilla som med väldig iver packade upp allt som lades ner i lådor så till slut fick jag bara köra ner allt i en enda röra och tejpa igen. Blir ju kul att öppna den lådan sen, "diverse grejer barnens rum" står det på den. Kanske kan man tappa bort den?
Let's throw up!
Mina vänner, det är inte ett skämt. Jag trodde det en liten stund i mitt yrvakna tillstånd men ganska snart gick det upp för mig att jo, detta fruktansvärda var sant.
Klockan var 03:45 och jag vaknade av det där plaskande, smattrande ljudet som man i första nanosekunden tror är ett jätteglas vatten som välts ut över golvet. I nästa nanosekund inser man "hmm, nä det fanns väl inget vatten inne hos barnen...?" vad kan det då vara som bara fortsätter plaska?
Smart som jag är inser jag ju att jodå, Prinsen spyr.
Inte bara spyr förresten, han fullständigt vänder ut och in på sin kropp och det bara forsar ut över hela golvet, i farten rusar jag ut och hämtar en skål som jag kastar upp i sängen för att försöka få slut på sjön av kräk som intagit golvet.
Efter en första översikt funderade jag på att tända eld på stället och sen låtsas som ingenting, kanske skulle det inte märkas om ett rum saknades, men med Mannen på jobbet och två stackars barn gråtandes i sängarna fick jag bita i det sura äpplet.
Att ens kunna ta ett steg in i rummet var helt omöjligt och jag fick börja med att torka hallgolvet och sen jobba mig inåt, under tiden jag kröp gjorde jag en skaderapport för mig själv och försökte uppskatta tiden det skulle ta att få rent. Spy hade inte bara skvätt lite utan vräkt ner i sån fart att det stänkt tillbaka upp på undersidan av båda skrivborden där det hängde i klumpiga droppar, det fanns på stegarna till båda sängarna, på hela tv:n, x-boxet, alla sladdarna, på alla väggar, borta på elementet, på fönsterbrädan och garderobsdörrarna. Det hade till och med skvätt upp på Vildas skrivbord och på allt pyssel som låg utspritt. Som grädde på moset råkade Prinsen tappa ner skålen som var till brädden full med nytt spy så dom små milimetrarna av rummet som inte fått nåt på sig också täcktes in.
Två och en halv timma senare hade jag torkat upp den största delen av pölen på golvet och tagit det värsta på stegarna, Prinsens madrass fick täckas över med ett rent lakan och alla hans sängkläder slängdes i en hög, jag orkade inte mer. Klockan var redan över sex på morgonen och snart skulle Lilla vakna, att skrapa intorkad spy dagen efter kändes inte så hemskt då.
Då alltså.
Att vakna efter alldeles för lite sömn och se förstörelsen i dagsljus var en helt annan sak, att få rent skulle kräva en total sanering på flera timmar, kanske till och med dagar. När jag tittat närmare såg jag att Prinsens byrå inte bara täckts av klumpar och slem utan det hade också letat sig ner i lådorna och på allt som låg där i, det fanns i alla backar med lego, tv-spel och Barbiedockor och mellan väggar och lister.
Jag ska bespara er hur dagen förlöpt, jag tror att ni kan tänka er, men nu är Prinsens säng i containern och han sover på en madrass på golvet.
Vi har efter det här instiftat nya regler för att kräkas i familjen, i vårt nya hus finns nämligen gamla trägolv med springor mellan, så om man känner för att vränga magsäcken får man göra det i täcket. Och har man väl börjat spy får man fortsätta på samma ställe, man får inte rusa runt och tro att det blir bättre om man kommer till toan för det gör man ju inte.
Morgondagen lär spenderas på ungefär samma sätt, halva rummet är nämligen kvar att torka, men å andra sidan får jag ju rensat och packat en hel del. Man får försöka se det positivt.
Silly Lily
För ett år sedan låg jag i en säng på Näl i värsta lyckoruset, Mannen satt bredvid och vi hade precis fått världens finaste bebis. Glädjen och upprymdheten fyllde hela rummet och vi kunde inte sluta skratta, allt hade gått bra och vi var äntligen i mål efter en rätt lång och seg vinter.
Att få hem en bebis till var ju självklart hur roligt som helst, men att den där lilla rosa degen skulle uppgradera vår familj till en helt annan nivå förstod vi inte då, det är först nu vi inser att hon var det bästa vi gjort. Lyckoruset som stormade genom kroppen efter förlossningen lever kvar i oss allihop och livet tycks ha hittat en annan dimension.
Jag trodde inte innan att man kunde få ett bättre liv än det jag hade, två fina och friska barn (dessutom en av varje!) en underbar man och ett bra boende, vi hade fasta jobb och även om vi inte hade mycket pengar så levde vi bra och hade väldigt roligt. Men sen kom Lilla med buller och bång och det var som att uppdatera programvaran i datorn eller telefonen, allting är liksom samma fast mycket bättre, snabbare och finare.
Det går inte en dag utan att jag känner enorm tacksamhet över mitt liv, även om vi bråkar ibland och även om barnen får mig intagen på hispan rätt som det är, dockskåpet är för litet och tvätten ligger i drivor så är mitt liv perfekt. Det finns självklart saker att önska av framtiden men även om ingenting skulle förändras från och med nu så skulla jag kunna gå genom livet utan att ångra en endaste sak och jag skulle vara fullkomligt nöjd med vad jag gjort av mina dagar.
Idag firar vi världens bästa ettåring, den där lilla degen som kan gå, klättra och peka på näsan, som är mer dramatisk än Bette Midler och som kan charma brallorna av Påven.
Grattis Lily! ♥
Att få hem en bebis till var ju självklart hur roligt som helst, men att den där lilla rosa degen skulle uppgradera vår familj till en helt annan nivå förstod vi inte då, det är först nu vi inser att hon var det bästa vi gjort. Lyckoruset som stormade genom kroppen efter förlossningen lever kvar i oss allihop och livet tycks ha hittat en annan dimension.
Jag trodde inte innan att man kunde få ett bättre liv än det jag hade, två fina och friska barn (dessutom en av varje!) en underbar man och ett bra boende, vi hade fasta jobb och även om vi inte hade mycket pengar så levde vi bra och hade väldigt roligt. Men sen kom Lilla med buller och bång och det var som att uppdatera programvaran i datorn eller telefonen, allting är liksom samma fast mycket bättre, snabbare och finare.
Det går inte en dag utan att jag känner enorm tacksamhet över mitt liv, även om vi bråkar ibland och även om barnen får mig intagen på hispan rätt som det är, dockskåpet är för litet och tvätten ligger i drivor så är mitt liv perfekt. Det finns självklart saker att önska av framtiden men även om ingenting skulle förändras från och med nu så skulla jag kunna gå genom livet utan att ångra en endaste sak och jag skulle vara fullkomligt nöjd med vad jag gjort av mina dagar.
Idag firar vi världens bästa ettåring, den där lilla degen som kan gå, klättra och peka på näsan, som är mer dramatisk än Bette Midler och som kan charma brallorna av Påven.
Grattis Lily! ♥
Grillväder!
Nu när vi ska flytta inser jag att mitt kunnande inom vissa områden är lite torftigt, det gäller väl överlag allt som har med trädgårdsskötsel att göra men också invändiga reparationer vore bra att kunna mer om. Jag tänker att nu är en bra tid att lära sig, tapetsera till exempel är bra att kunna själv, så svårt kan det väl inte vara? Vårt nya sovrum är ju i rätt alarmerande behov av en lyxig tapet så det har jag tänkt att jag och Mannen ska slå oss på när vi flyttar in.
En annan sak jag länge tänkt att jag ska lära mig är att grilla, det gör ju folk till höger och vänster och det ser inte alls svårt ut. Hittills har ju antingen Mannen gjort det eller så har jag åkt snålskjuts på grannarna när det vankats grillväder, men snart kommer jag ju stå där själv i en egen trädgård och då vore det på sin plats att kunna själv. Så igår bestämde jag att det var Mannens tur att brottas med hungriga barn, duka bordet och fixa tillbehören medan jag lojt stod vid grillen och vände kycklingfiléer i solen. Själva tändvätske/grillkols/upptändingen lärde jag mig förra veckan så det kapitlet hoppade vi över igår, jag kom ut med färdigmarinerade filéer till en lagom varm grill och sen var det bara att köra. "Idag ska ni få saftig och god kyckling barn!" skröt jag och dissade Mannens brända och torra kyckling som bjöds flitigt förra säsongen.
Efter två minuter brann mina filéer och jag fick panik, jag hade redan vänt dom massor med gånger och ingenstans gick det att sänka temperaturen på grillen, innan dom ens blivit kroppstempererade på insidan var dom svarta på utsidan och Vilda stirrade på mig med fasa. "Mamma, jag gillar inte det där" sa hon och rynkade på näsan åt kolen på gallret.
Jag försökte ursäkta mig med att det inte var så illa för att vara första gången och jag gav även Mannen ett litet erkännande nu när jag insett att det inte var så enkelt att få till den där Morberg-känslan över grillen som jag trott.
Men skam den som ger sig säger jag, innan sommaren är slut ska jag stå där i förkläde med ett glas vitt i handen och flippa burgare, filéer och korvar som värsta BBQ-mästaren.
En annan sak jag länge tänkt att jag ska lära mig är att grilla, det gör ju folk till höger och vänster och det ser inte alls svårt ut. Hittills har ju antingen Mannen gjort det eller så har jag åkt snålskjuts på grannarna när det vankats grillväder, men snart kommer jag ju stå där själv i en egen trädgård och då vore det på sin plats att kunna själv. Så igår bestämde jag att det var Mannens tur att brottas med hungriga barn, duka bordet och fixa tillbehören medan jag lojt stod vid grillen och vände kycklingfiléer i solen. Själva tändvätske/grillkols/upptändingen lärde jag mig förra veckan så det kapitlet hoppade vi över igår, jag kom ut med färdigmarinerade filéer till en lagom varm grill och sen var det bara att köra. "Idag ska ni få saftig och god kyckling barn!" skröt jag och dissade Mannens brända och torra kyckling som bjöds flitigt förra säsongen.
Efter två minuter brann mina filéer och jag fick panik, jag hade redan vänt dom massor med gånger och ingenstans gick det att sänka temperaturen på grillen, innan dom ens blivit kroppstempererade på insidan var dom svarta på utsidan och Vilda stirrade på mig med fasa. "Mamma, jag gillar inte det där" sa hon och rynkade på näsan åt kolen på gallret.
Jag försökte ursäkta mig med att det inte var så illa för att vara första gången och jag gav även Mannen ett litet erkännande nu när jag insett att det inte var så enkelt att få till den där Morberg-känslan över grillen som jag trott.
Men skam den som ger sig säger jag, innan sommaren är slut ska jag stå där i förkläde med ett glas vitt i handen och flippa burgare, filéer och korvar som värsta BBQ-mästaren.
Ledig? Knappast...
Idag är barnen lediga från skolan, ett öde värre än döden! Mannen hade lämpligt nog ett onödigt långt möte i Uddevalla också, synd för honom, så nu står jag här inlåst och tristressen vet inga gränser.
Tack och lov fick Prinsen lov att åka på äventyr med en kompis, buss till Överby och McDonalds helt själv, så jag och flickorna har gjort det bästa för att förgylla dan med lite bakning, pyssel och så var Lilla så snäll och bjöd oss på skrikfest. Snäll tjej det där.
Egentligen känner jag för att börja packa, alla papper är påskrivna nu och allt är grönt inför flytten om sex veckor, men det är väldigt oförenligt med en ettåring. Och faktiskt med Mannen också, han som korades till "Årets golvlist" 2006-2012, han tycker det är onödigt att börja så tidigt. "Det måste ju faktiskt vara beboeligt också" gnäller han när jag föreslår att vi går igenom förrådet eller klädkammaren, men jag väljer att inte lyssna. För en gångs skulle vill jag nog tro att det är jag som är lite mer förankrad i verkligheten, att vänta tills dom sista tre veckorna med att packa ihop, rensa och städa ett hem med tre barn, fritidsaktiviteter, Mannens jobb och dagisstart känns lite overkill.
Nu ringer klockan, syltkakorna är tydligen klara, dags för nästa aktivitet; fika!
Tack och lov fick Prinsen lov att åka på äventyr med en kompis, buss till Överby och McDonalds helt själv, så jag och flickorna har gjort det bästa för att förgylla dan med lite bakning, pyssel och så var Lilla så snäll och bjöd oss på skrikfest. Snäll tjej det där.
Egentligen känner jag för att börja packa, alla papper är påskrivna nu och allt är grönt inför flytten om sex veckor, men det är väldigt oförenligt med en ettåring. Och faktiskt med Mannen också, han som korades till "Årets golvlist" 2006-2012, han tycker det är onödigt att börja så tidigt. "Det måste ju faktiskt vara beboeligt också" gnäller han när jag föreslår att vi går igenom förrådet eller klädkammaren, men jag väljer att inte lyssna. För en gångs skulle vill jag nog tro att det är jag som är lite mer förankrad i verkligheten, att vänta tills dom sista tre veckorna med att packa ihop, rensa och städa ett hem med tre barn, fritidsaktiviteter, Mannens jobb och dagisstart känns lite overkill.
Nu ringer klockan, syltkakorna är tydligen klara, dags för nästa aktivitet; fika!
Våren är här!
Lilla kollar läget på lekplatsen, nu när man är stor tjej kan man ju gå med gåvagn och greja i sanden.
Hjälp
Våren är här och med den kom också fotbollssäsongen som ett brev på posten. Prinsen spenderade hela förra våren/ sommaren på stans utomhusidrottsarena (jäkla långt ord!) Edsborg där konstgräset lockade, varje kväll kom han hem svettig och lortig. Precis som det ska vara.
I år hade vi hoppats på samma sak faktiskt, jag tvättar gärna en maskin träningskläder varje dag bara han har roligt och rör på sig, men dessvärre verkar inte Prinsen tycka samma sak.
Han kommer allt som oftast ihop sig med barnen som är där, känner sig utanför och är lessen varenda gång han kommer därifrån, känns lite som att han är på slagsida med hela livet just nu. Vi försöker få honom att tuffa till sig lite, på rätt sätt, och att kanske inte lägga så mycket vikt vid vad dom andra säger men det är svårt att förstå när man är tio år, antingen blir han för tuff och säger fel grejer eller så drar han sig undan helt och tar en jävla massa skit.
Som förälder är den situationen så mycket jobbigare än man kan föreställa sig, och jag skulle helst följa med honom överallt för att styra upp det jobbiga men det blir ju helt fel. Dels behöver han lära sig hantera det själv och dels blir det bara som en falsk trygghet att ha morsan vid sidan om planen. Och snart lär det ju bli pinsamt också.
Jag vet bara inte hur jag ska hjälpa honom, vi har redan kontakt med kuratorn från skolan eftersom han har så grymt låg självkänsla, vi har provat cd-skivor som ska hjälpa honom tänka mer positivt om sig själv, vi har provat belöningssystem, vi har provat att tvångsmata honom med positiv feedback...
Just nu står vi rövstill. Det lilla vi hinner laga på självkänslan under helgen rivs effektivt ner så fort han lämnar hemmet, ibland räcker det med att nån säger ett ynka litet ord för att han ska börja gråta och han har helt fastnat i ett negativt tänk. Han säger att han är ful, dålig på fotboll,att ingen tycker om honom, att han inte har några vänner, vill inte äta längre, vill inte ens vara med på kort, är livrädd för att lukta illa och kan bara ha vissa kläder på sig.
Alltså, hur långt kan det gå? Vad ska jag göra som förälder? VAD? Hur ska jag kunna hjälpa?
Det måste finnas nån liten endaste människa som har nåt tips?
I år hade vi hoppats på samma sak faktiskt, jag tvättar gärna en maskin träningskläder varje dag bara han har roligt och rör på sig, men dessvärre verkar inte Prinsen tycka samma sak.
Han kommer allt som oftast ihop sig med barnen som är där, känner sig utanför och är lessen varenda gång han kommer därifrån, känns lite som att han är på slagsida med hela livet just nu. Vi försöker få honom att tuffa till sig lite, på rätt sätt, och att kanske inte lägga så mycket vikt vid vad dom andra säger men det är svårt att förstå när man är tio år, antingen blir han för tuff och säger fel grejer eller så drar han sig undan helt och tar en jävla massa skit.
Som förälder är den situationen så mycket jobbigare än man kan föreställa sig, och jag skulle helst följa med honom överallt för att styra upp det jobbiga men det blir ju helt fel. Dels behöver han lära sig hantera det själv och dels blir det bara som en falsk trygghet att ha morsan vid sidan om planen. Och snart lär det ju bli pinsamt också.
Jag vet bara inte hur jag ska hjälpa honom, vi har redan kontakt med kuratorn från skolan eftersom han har så grymt låg självkänsla, vi har provat cd-skivor som ska hjälpa honom tänka mer positivt om sig själv, vi har provat belöningssystem, vi har provat att tvångsmata honom med positiv feedback...
Just nu står vi rövstill. Det lilla vi hinner laga på självkänslan under helgen rivs effektivt ner så fort han lämnar hemmet, ibland räcker det med att nån säger ett ynka litet ord för att han ska börja gråta och han har helt fastnat i ett negativt tänk. Han säger att han är ful, dålig på fotboll,att ingen tycker om honom, att han inte har några vänner, vill inte äta längre, vill inte ens vara med på kort, är livrädd för att lukta illa och kan bara ha vissa kläder på sig.
Alltså, hur långt kan det gå? Vad ska jag göra som förälder? VAD? Hur ska jag kunna hjälpa?
Det måste finnas nån liten endaste människa som har nåt tips?
Flyttlasset är på gång!
Här händer det grejer minsann! Alla papper för huset är påskrivna och vi kan knappt tro det är sant, förste maj får vi flytta till ett underbart litet tegelhus och äntligen låsa in odjuren i varsitt rum och njuta av en egen trädgård.
Sen kontraktet skrevs har det enda lilla molnet på himlen varit lägenhetsförsäljningen, alla har i alla tider sagt att "ojoj, vad LÄTT det kommer gå att sälja! Det går i ett nafs, svisch svisch bara!"
Eller kanske inte.
Med Saab i graven och flera företag i deras följe var folk tydligen inte gjorda av pengar längre och efter första visningen, då vi trodde halva Trollhättan skulle komma och titta, hade pluttiga åtta pers varit där och inte ett enda bud ramlade in. Jag fick panik. På huskontraktet stod det förvisso att om vi inte skulle få sålt lägenheten skulle köpet gå tillbaka och vi skulle inte får några som helst omkostnader men vid det här laget var ju inte kostnaderna vårt största bekymmer, det var ju att vi inte skulle få flytta till nåt större och finare.
Dom där första dagarna efter den första visningen gick jag i en dimma, hur i hela världen skulle detta gå?
Efter ett par dagar sa mäklaren att vi skulle slå till på en visning till, ytterligare fyra stycken kom och synade alla hörn, och sen kom det; första budet.
Visserligen femtiotusen under utgångspriset men ändå, ett löfte om att vi kanske kanske kunde klara det.
Igår kom ännu en tjej och kollade och ett par timmar senare blev mitt liv helt plötsligt mycket roligare. Tjejen och personen med det liggande budet verkade tävla och innan kvällen var slut hade helt plötsligt budet gått upp över hundra tusen, vinet kom snabbt fram på bordet och vi firade med en familjepizza i goda vänners lag.
Så nu är det bara att börja packa, om en dryg månad bär det av!
Sen kontraktet skrevs har det enda lilla molnet på himlen varit lägenhetsförsäljningen, alla har i alla tider sagt att "ojoj, vad LÄTT det kommer gå att sälja! Det går i ett nafs, svisch svisch bara!"
Eller kanske inte.
Med Saab i graven och flera företag i deras följe var folk tydligen inte gjorda av pengar längre och efter första visningen, då vi trodde halva Trollhättan skulle komma och titta, hade pluttiga åtta pers varit där och inte ett enda bud ramlade in. Jag fick panik. På huskontraktet stod det förvisso att om vi inte skulle få sålt lägenheten skulle köpet gå tillbaka och vi skulle inte får några som helst omkostnader men vid det här laget var ju inte kostnaderna vårt största bekymmer, det var ju att vi inte skulle få flytta till nåt större och finare.
Dom där första dagarna efter den första visningen gick jag i en dimma, hur i hela världen skulle detta gå?
Efter ett par dagar sa mäklaren att vi skulle slå till på en visning till, ytterligare fyra stycken kom och synade alla hörn, och sen kom det; första budet.
Visserligen femtiotusen under utgångspriset men ändå, ett löfte om att vi kanske kanske kunde klara det.
Igår kom ännu en tjej och kollade och ett par timmar senare blev mitt liv helt plötsligt mycket roligare. Tjejen och personen med det liggande budet verkade tävla och innan kvällen var slut hade helt plötsligt budet gått upp över hundra tusen, vinet kom snabbt fram på bordet och vi firade med en familjepizza i goda vänners lag.
Så nu är det bara att börja packa, om en dryg månad bär det av!
Bättre sent än aldrig. Eller?
I eftermiddags körde vi förbi barnens skola, klockan var halv fem och skolgården gapade tom, så när som på en liten tjej som antagligen var på väg hem. Hon hade ryggsäck på och gick mot en av byggnaderna, Vilda följde henne med blicken och konstaterade: "hon kommer verkligen försent."
Tokstädning...
Jag vet, det är ju inte klokt kära vänner. Att vi Ä.N.T.L.I.G.E.N ska flytta till ett eget hus! Barnen ska få varsitt rum, jag får ett nytt kök, Mannen ska få ett eget litet krypin i källaren där han kan sova ifred efter sina nattpass och vi får en egen trädgård att fylla med leksaker.
Det lustiga är att huset i fråga är det jag skrev om för ett litet tag sen, det som drogs tillbaka av säljaren då hon inte nöjde sig med det bud vi gav, vi hade ju redan släppt det och gick och väntade på nästa objekt när mäklaren ringde. En förlikning senare sitter vi här, med pennan i högsta hugg för att skaffa oss ett lån på flera miljoner.
Allt gick i en rasande fart, lägenheten skulle fotas och läggas på nätet, mäklaren hade gått en kurs i homestyling och gick fram som en tornado bland alla våra prylar. Bort med den, bort med den och bort med varenda pryl där, chop chop bara och vips såg det riktigt fräscht och snyggt ut i vårt lilla dockskåp. På tre dagar hade lägenheten över sjuhundra träffar på nätet!
Idag är det två dagar kvar till visningen och jag har kraftig ångest, hela klädkammaren är full av lådor som måste bort, två fönster ska pustas, barnens rum är en sanitär olägenhet och tvättkorgen har shanghajat badkaret. Att få något gjort är i stort sett omöjligt, om jag plockar undan och gör fint i ett rum så går Lilla dit i samma ögonblick jag går ut och på en sekund ser det ut som en knarkarkvart igen.
Mamma har lovat att komma och hjälpa mig på onsdag och lika mycket som jag ser fram emot det så fasar jag. Hon är ju så extremt pedantisk att hon skulle kunna få en operationssal att framstå som en soptipp och med tanke på hur lite jag städat dom senaste åren så lär jag få en ordentlig lektion. Och jag kan till viss del hålla med henne, mina köksluckor så ut som fan och när jag tog en stol och dammade av gardinstången förstod jag helt plötsligt varför Vild hade astma, men i ärlighetens namn; det finns väl inget tristare än att städa? Jag har hållt på i flera dagar nu och känner att jag hellre hugger av mig båda benen än fortsätter såhär.
Fast förvisso, att se hur det riktigt skiner om stället gör ju mig ganska glad, och det känns så fräscht när man inte ser en enda fläck fast solen ligger på, så jag måste väl erkänna att det kanske vore läge att göra en rejäl storstädning i alla fall en gång per år. Då kanske man inte heller hade behövt flera dagar på sig för att få rent...
Det lustiga är att huset i fråga är det jag skrev om för ett litet tag sen, det som drogs tillbaka av säljaren då hon inte nöjde sig med det bud vi gav, vi hade ju redan släppt det och gick och väntade på nästa objekt när mäklaren ringde. En förlikning senare sitter vi här, med pennan i högsta hugg för att skaffa oss ett lån på flera miljoner.
Allt gick i en rasande fart, lägenheten skulle fotas och läggas på nätet, mäklaren hade gått en kurs i homestyling och gick fram som en tornado bland alla våra prylar. Bort med den, bort med den och bort med varenda pryl där, chop chop bara och vips såg det riktigt fräscht och snyggt ut i vårt lilla dockskåp. På tre dagar hade lägenheten över sjuhundra träffar på nätet!
Idag är det två dagar kvar till visningen och jag har kraftig ångest, hela klädkammaren är full av lådor som måste bort, två fönster ska pustas, barnens rum är en sanitär olägenhet och tvättkorgen har shanghajat badkaret. Att få något gjort är i stort sett omöjligt, om jag plockar undan och gör fint i ett rum så går Lilla dit i samma ögonblick jag går ut och på en sekund ser det ut som en knarkarkvart igen.
Mamma har lovat att komma och hjälpa mig på onsdag och lika mycket som jag ser fram emot det så fasar jag. Hon är ju så extremt pedantisk att hon skulle kunna få en operationssal att framstå som en soptipp och med tanke på hur lite jag städat dom senaste åren så lär jag få en ordentlig lektion. Och jag kan till viss del hålla med henne, mina köksluckor så ut som fan och när jag tog en stol och dammade av gardinstången förstod jag helt plötsligt varför Vild hade astma, men i ärlighetens namn; det finns väl inget tristare än att städa? Jag har hållt på i flera dagar nu och känner att jag hellre hugger av mig båda benen än fortsätter såhär.
Fast förvisso, att se hur det riktigt skiner om stället gör ju mig ganska glad, och det känns så fräscht när man inte ser en enda fläck fast solen ligger på, så jag måste väl erkänna att det kanske vore läge att göra en rejäl storstädning i alla fall en gång per år. Då kanske man inte heller hade behövt flera dagar på sig för att få rent...
omg!
Är det möjligt?
Ja det är det.
Det är sant.
På tisdag skriver vi kontrakt.
På ett hus.
"Men jag glömde ju kissa!"
Lilla Vild är Sveriges absolut främsta expert på att vinna tid vid läggdags, hon kan hitta på dom konstigaste anledningar till att hon just ikväll inte kan somna.
Förutom klassikern "glömde kissa", så är en vanlig orsak att komma upp att örhänget ramlat ur. Sådär bara helt magiskt, plopp så föll det ur. Väldigt konstigt. Hon får då en anledning att svänga förbi soffan och ta reda på vad vi ser på, ställa tusen frågor om vad filmen/serien handlar om, inventera godisskålen och berätta hundra saker som hänt i skolan. Sist det här hände pressade jag henne lite och frågade om det verkligen, verkligen inte var så att hon pillade ut det själv? Njaaää... Ja kanske hade det hänt nån enstaka liten gång att hon hade gjort det, och efter det har alla små örhängen konstigt nog suttit kvar.
Ikväll hade hon lurat färdigt.
Lurat färdigt på nästa underliga anledning att titta förbi soffhänget. "Mamma. Mina trosor är borta." säger hon helt allvarligt. Hur dom hunnit "komma bort" under dom tio minuterna hon legat i sängen och försökt sova är ju något av ett mysterium men så var det. Borta.
Tänk om hon tappar trosorna lika lätt om ett par år? Fatta att vi är illa ute, jag kommer väl bli mormor innan jag fyllt 40. Och hur pinsamt blir det inte på föräldramötena? Nä, här får göras en roccad, såhär kan vi inte ha det!
Förutom klassikern "glömde kissa", så är en vanlig orsak att komma upp att örhänget ramlat ur. Sådär bara helt magiskt, plopp så föll det ur. Väldigt konstigt. Hon får då en anledning att svänga förbi soffan och ta reda på vad vi ser på, ställa tusen frågor om vad filmen/serien handlar om, inventera godisskålen och berätta hundra saker som hänt i skolan. Sist det här hände pressade jag henne lite och frågade om det verkligen, verkligen inte var så att hon pillade ut det själv? Njaaää... Ja kanske hade det hänt nån enstaka liten gång att hon hade gjort det, och efter det har alla små örhängen konstigt nog suttit kvar.
Ikväll hade hon lurat färdigt.
Lurat färdigt på nästa underliga anledning att titta förbi soffhänget. "Mamma. Mina trosor är borta." säger hon helt allvarligt. Hur dom hunnit "komma bort" under dom tio minuterna hon legat i sängen och försökt sova är ju något av ett mysterium men så var det. Borta.
Tänk om hon tappar trosorna lika lätt om ett par år? Fatta att vi är illa ute, jag kommer väl bli mormor innan jag fyllt 40. Och hur pinsamt blir det inte på föräldramötena? Nä, här får göras en roccad, såhär kan vi inte ha det!
Spelmissbruk
Igår drog Prinsen en fuling på Mannen, han berättade med gråtsvajig röst att han tycker det är så hemskt att han minsann aaaldrig får nåt när det är inne. Han fick inte nån Onepiece förrän "alla" hade det och det inte var så coolt längre, han har inte fått en cool bmx, han fick sin Xperia när "alla andra" (två kompisar i klassen) redan fått sina... Stackars Prinsen borde nästan få samtalsterapi så synd var det om honom. Och nu ville han ju så jättejättegärna ha det där spelet som "alla andra" har, "Call of duty black ops".'
Mannen veknade inför valpögonen på en sekund och lovade att åka direkt ut och köpa spelet idag, Prinsen svängde 180 grader i humöret och gjorde kullerbyttor på hallgolvet. Men så blev han stilla, "eller..." sa han fundersamt, "jag kanske ska köpa "GTA IV" (bilspel) istället..."
Köpa?! Jag kved av skratt där jag satt vid köksbordet och bevittnade Mannens lilla curlingbana, jorå nu hade han helt plötsligt öppnat upp för inköpet av skitdyra spel så nu verkade Prinsen tro att man kunde få precis vad som helst.
Efter lite diskussion fram och tillbaka där Prinsen vägde för och emot med båda spelen bestämde han sig för "Call of duty" och gick nöjt och la sig.
När han så slutade skolan idag trodde jag i min enfald att han skulle komma hem på två röda, säkert med en kompis i släptpåg också, för att bänka sig framför tv:n. Jag hade bestämt mig för att han idag skulle få spela ända fram till läggdags eftersom spelet var nytt, så Vilda hade fått stränga restriktioner gällande tv:n i deras rum.
Döm om min förvåning när Prinsen ringer efter en timma och är och leker med en kompis. Så efterlängtat var det spelet liksom...
Efter en stund kom det i alla fall två spelsugna killar och stängde in sig på rummet, jag lät dom hållas och efter tre timmar när kompisen blivit hemringd kunde man se fyrkanterna avteckna sig runt ögonen. Rödmosig och med hjärnan full av mos sa Prinsen lyckligt "jag ska spela lite till sen mamma!"
Mannen veknade inför valpögonen på en sekund och lovade att åka direkt ut och köpa spelet idag, Prinsen svängde 180 grader i humöret och gjorde kullerbyttor på hallgolvet. Men så blev han stilla, "eller..." sa han fundersamt, "jag kanske ska köpa "GTA IV" (bilspel) istället..."
Köpa?! Jag kved av skratt där jag satt vid köksbordet och bevittnade Mannens lilla curlingbana, jorå nu hade han helt plötsligt öppnat upp för inköpet av skitdyra spel så nu verkade Prinsen tro att man kunde få precis vad som helst.
Efter lite diskussion fram och tillbaka där Prinsen vägde för och emot med båda spelen bestämde han sig för "Call of duty" och gick nöjt och la sig.
När han så slutade skolan idag trodde jag i min enfald att han skulle komma hem på två röda, säkert med en kompis i släptpåg också, för att bänka sig framför tv:n. Jag hade bestämt mig för att han idag skulle få spela ända fram till läggdags eftersom spelet var nytt, så Vilda hade fått stränga restriktioner gällande tv:n i deras rum.
Döm om min förvåning när Prinsen ringer efter en timma och är och leker med en kompis. Så efterlängtat var det spelet liksom...
Efter en stund kom det i alla fall två spelsugna killar och stängde in sig på rummet, jag lät dom hållas och efter tre timmar när kompisen blivit hemringd kunde man se fyrkanterna avteckna sig runt ögonen. Rödmosig och med hjärnan full av mos sa Prinsen lyckligt "jag ska spela lite till sen mamma!"
Amäh!
Åh vad surt, skit också! Det där finfina drömhuset blev inte vårt, det blev faktiskt ingens kan man säga. Eller ja, hon som bor i det nu kommer väl fortsätta bo där antar jag för hon totalvägrade ta vårt bud och drog tillbaka försäljningen.
Så konstigt och otroligt envetet kan jag tycka.
Huset var ju inte så stort, bara 100 kvm, och behövde byta både tak, dräneras och byta badrumsgolv på stört utöver flera "mindre" renoveringar som också var ganska akuta så att försöka få ut 1,650 miljoner för det är lite väl mycket positivt tänkande. Vi föreslog väl i stort sett ett skambud (1,350) men i ärlighetens namn; huset hade varit till salu i ett halvår och inte en enda människa hade varit intresserad så varför inte liksom?
När vi pratat med olika fackmän så stod det klart att dom allra mest akuta renoveringarna skulle gå lös på runt 300.000 kronor och med det i bakhuvudet kände vi att det inte var läge att spendera för mycket på själva köpeskillingen, take it or leave it.
"Nä, hon vägrar." var mäklarens svar på det. Synd sa vi, ska hon kanske välja nån av alla dom andra som stod på kö för att köpa huset med halvruttet tak? Eller jaha justja, det fanns visst inte nån. Det slutade med att jag idag sa att vi, av humanitära skäl, kunde ge 1,450 men inte en krona till och då valde hon att dra sig ur. Käring!
Man undrar ju lite vad hon tänker sig nu, ska hon lägga om taket själv? Kanske har hon en händig kompis som kan hjälpa till, hoppas i så fall att det inte är samma kompis som hjälpte henne lägga klinkersgolv i badrummet för han vände ju golvbrunnsmanchetten fel så där går det in fukt...
Jaja, nu slutar vi vara bittra och går vidare. Alldeles strax kommer det poppa upp ett nytt hus som vi kommer älska.
Alldeles alldeles snart, måste bara stå ut i dockskåpet liiite till.
Så konstigt och otroligt envetet kan jag tycka.
Huset var ju inte så stort, bara 100 kvm, och behövde byta både tak, dräneras och byta badrumsgolv på stört utöver flera "mindre" renoveringar som också var ganska akuta så att försöka få ut 1,650 miljoner för det är lite väl mycket positivt tänkande. Vi föreslog väl i stort sett ett skambud (1,350) men i ärlighetens namn; huset hade varit till salu i ett halvår och inte en enda människa hade varit intresserad så varför inte liksom?
När vi pratat med olika fackmän så stod det klart att dom allra mest akuta renoveringarna skulle gå lös på runt 300.000 kronor och med det i bakhuvudet kände vi att det inte var läge att spendera för mycket på själva köpeskillingen, take it or leave it.
"Nä, hon vägrar." var mäklarens svar på det. Synd sa vi, ska hon kanske välja nån av alla dom andra som stod på kö för att köpa huset med halvruttet tak? Eller jaha justja, det fanns visst inte nån. Det slutade med att jag idag sa att vi, av humanitära skäl, kunde ge 1,450 men inte en krona till och då valde hon att dra sig ur. Käring!
Man undrar ju lite vad hon tänker sig nu, ska hon lägga om taket själv? Kanske har hon en händig kompis som kan hjälpa till, hoppas i så fall att det inte är samma kompis som hjälpte henne lägga klinkersgolv i badrummet för han vände ju golvbrunnsmanchetten fel så där går det in fukt...
Jaja, nu slutar vi vara bittra och går vidare. Alldeles strax kommer det poppa upp ett nytt hus som vi kommer älska.
Alldeles alldeles snart, måste bara stå ut i dockskåpet liiite till.
