Hjälp

Våren är här och med den kom också fotbollssäsongen som ett brev på posten. Prinsen spenderade hela förra våren/ sommaren på stans utomhusidrottsarena (jäkla långt ord!) Edsborg där konstgräset lockade, varje kväll kom han hem svettig och lortig. Precis som det ska vara.
I år hade vi hoppats på samma sak faktiskt, jag tvättar gärna en maskin träningskläder varje dag bara han har roligt och rör på sig, men dessvärre verkar inte Prinsen tycka samma sak.
Han kommer allt som oftast ihop sig med barnen som är där, känner sig utanför och är lessen varenda gång han kommer därifrån, känns lite som att han är på slagsida med hela livet just nu. Vi försöker få honom att tuffa till sig lite, på rätt sätt, och att kanske inte lägga så mycket vikt vid vad dom andra säger men det är svårt att förstå när man är tio år, antingen blir han för tuff och säger fel grejer eller så drar han sig undan helt och tar en jävla massa skit.
Som förälder är den situationen så mycket jobbigare än man kan föreställa sig, och jag skulle helst följa med honom överallt för att styra upp det jobbiga men det blir ju helt fel. Dels behöver han lära sig hantera det själv och dels blir det bara som en falsk trygghet att ha morsan vid sidan om planen. Och snart lär det ju bli pinsamt också.
Jag vet bara inte hur jag ska hjälpa honom, vi har redan kontakt med kuratorn från skolan eftersom han har så grymt låg självkänsla, vi har provat cd-skivor som ska hjälpa honom tänka mer positivt om sig själv, vi har provat belöningssystem, vi har provat att tvångsmata honom med positiv feedback...
Just nu står vi rövstill. Det lilla vi hinner laga på självkänslan under helgen rivs effektivt ner så fort han lämnar hemmet, ibland räcker det med att nån säger ett ynka litet ord för att han ska börja gråta och han har helt fastnat i ett negativt tänk. Han säger att han är ful, dålig på fotboll,att  ingen tycker om honom, att han inte har några vänner, vill inte äta längre, vill inte ens vara med på kort, är livrädd för att lukta illa och kan bara ha vissa kläder på sig.
Alltså, hur långt kan det gå? Vad ska jag göra som förälder? VAD? Hur ska jag kunna hjälpa?
Det måste finnas nån liten endaste människa som har nåt tips?

Kommentarer
Postat av: Angelica

Guuud jag gråter, det gör såååå ont i mitt mammahjärta!!!!! Vet på ett ungefär vad ni går igenom.. För vår del så var det ju terapiskolan som hjälpte Phelix o tiden gjorde sitt... Tycker absolut du/m kan vara med på fotbollen ett tag, det hjälper honom säkert!!! Jag tror att efter sommaren så är allt mkt bättre!!! Flytt, byte av skola, mognad o ev nya vänner... <3 <3 Love you, ni är världens bästa föräldrar!! Kämpa på bara så ger det snart resultat!

2012-03-12 @ 10:00:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback