I mitt nya flådiga jobb ingår en hel del s.k "ledsagning", det innebär att vi följer med och hjälper vårdtagare i olika situationer som till exempel läkarbesök, inköp, träning osv. Idag hade jag och en arbetskamrat ett sånt ärende tillsammans, vi skulle ledsaga ett par till Vänerparken där dom simmar två gånger i veckan. Vi hjälper dom i vattnet och sen sitter vi och väntar vid ett bord medan dom gör sina rundor, det brukar ta ca en timma och ibland köper vi en korv eller en kaffe under tiden.
Idag när vi satt där och väntade kände jag en bekant huvudvärk göra sig påmind, det blixtrade framför ögonen och nacken ilade, jag blev kallsvettig och att lufttemperaturen var 29 grader gjorde inte saken bättre, ett migränanfall var på ingång.
Eftersom det är väldigt ovanligt att jag får det så äger jag inga tabletter i den kaliber som krävs för att häva ett pågående migräntillstånd, jag har inte ett enda knep att ta till och det hade heller inte spelat nån som helst roll där jag satt i Vänersborg med en arbetskompis och två vårdtagare som behövde min hjälp.
I brist på annat gick jag till cafét för att be om ett glas vatten, "jaha, det kostar två kronor" bräkte häxan i kassan. Två spänn, för en pappmugg med ljummet kranvatten, som hittat. Att jag var där som personal och inte med mina tolv barn spelade tydligen ingen roll, i Vänersborg är vattnet dyrt.
Jag hade bara en krona i plånboken så jag frågade om det kanske gick bra ändå, jag kunde ju få halva muggen med vatten skojade jag. "Nja... du kan ju lämna den andra kronan nästa gång." sa häxan och glodde på mig som om jag försökte blåsa henne på en halv miljon.
Vattnet hjälpte ju givetvis inte ett skvatt så det borde jag egentligen hällt i brallorna på torrtanten bakom disken men hade jag gjort det hade jag antagligen kolavippat. Vi det här laget kunde jag knappt röra huvudet utan att spyan åkte hiss och jag hade nästan dödslängtan. Arbetet som låg framför mig, hjälp med dusch, påklädning och ett besök på Vänerparkens "restaurang", verkade som ett par år i Bergen-Belsen.
Åtta år senare, eller om det var en timma, så svängde vi i alla fall in på parets gata och där stod en piketbuss, polisen hade hastighetskontroll dagen till ära. Jag ramlade ut ur bilen nästan i farten och slängde mig på gräset, spyan hade jag redan svalt en gång i bilen och nu var det nära.
I sista stund insåg jag att jag 1, låg på en stor gräsmatta mitt i solen. En kräkhög här skulle inte gå att dränera bort ens med tio liter vatten, den skulle ligga kvar och jäsa tills folk i husen runtomkring sålde och flyttade. Och 2, fem meter bakom mig stod lagens väktare, a.k.a framtida kollegor till Mannen och inte dom man helst av allt spyr mitt framför.
Jag stoppade huvudet mellan knäna och djupandades, "inte spy inte spy inte spy" mantrade jag medan jag i mitt stilla sinne undrade var i hela friden polisens samhällsansvar kickade in. Där låg jag och nästan dog mitt framför ögonen på dom men inte ens ett "hurvarehärdå?" kostade dom på sig.
Efter en hel evighet och två forever kunde jag i alla fall ta mig hem, jag spenderade resten av dagen i sängen och har först under eftermiddagen kunnat stå upprätt. Huvudet spränger fortfarande men det är skillnad på migrän och ontsåinihelvete.