Benbrott och TBE

Münchausen by proxy; en personlighetsstörning av bordelinetyp, ett tillstånd som är nära besläktat med mytomani och som går ut på att man som vårdgivare (i det här fallet jag) lurar sin omgivning och sjukvården att tro att ens skyddsling (i det här fallet mina barn) är svårt sjuka.

Igår var lilla Vild väldigt sjuk, det började väl redan i förrgår för att vara exakt, då hon spydde ner en kiosk i stan. Hon klagade på huvudvärk och ont i nacken och ville bara gå och lägga sig så det fick hon göra, sen sov hon ända tills klockan kvart över tio igår morse när jag försökte ruska liv i henne. Det var en uppgift lika lättfixad som en tur och retur månen visade det sig, hon vände mig ryggen och sa att hon hade så ont i huvudet och ville bara fortsätta sova.
Inget bra tecken kände jag och erinrade mig två äckliga fästingar i hennes hår för ungefär en månad sen.
Sjukvårdsrådgivningen tycke vi skulle åka till vårdcentralen bums och ta prover, lilla hjärtat släpade sig fram och ville inte äta frukost eller ens dricka saften jag lockade med. Jag kände hur det började krypa i mig, att hålla sig lugn när barnen är sjuka är annars min starka sida och jag har egentligen bara varit riktigt rädd då Prinsen fick körtelfeber som liten och i vintras när Svininfluensan härjade som värst och Vild fick lunginflammation. Nu såg jag syner för mitt inre där Vilda låg halvsidesförlamad med TBE i hela sin lilla hjärna.
Inne på vårdcentralen fick vi komma in på stört, Vilda hängde som en liten vante i min arm och kröp upp i mitt knä inne hos doktorn, "skynda dig att ta proverna!!" ville jag skrika men behärskade mig för att inte framstå som en nervös och störd mamma.
Då inträffar det jag hela tiden befarat, Vilda blir som i ett trollslag helt frisk. Hon flamsar med doktorn och när han frågar var hon har ont så säger hon "ingenstans" och skrattar åt den roliga farbrorn. Jag inflikar att hon ju hade så ont att hon inte ens ville gå upp imorse, och hade hon inte ont i nacken för en kvart sen? Näädå, Vilda har inte ett dugg ont. Nånstans.
Doktorn tittar på mig och lägger armarna i kors över bröstet, "hur var det nu det började sa du?" säger han sen med en suck.
Härligt.
Efter lite prover visar det sig att Vilda visst är liiite sjuk, hon har en hög sänka och får penicillin utskrivet för att ta kål på en eventuell TBE. Eller kanske mest för att bota mamman.

Senare samma dag så halkar Prinsen av sin kickbike på ett olyckligt sätt och vrider om hela fotleden, han vrålar av smärta och kan absolut inte ta ett steg. Vis av min erfarenhet säger jag att det går över och att han ska ta det lite lugnare med sina tricks, åker till sjukhuset gör jag bara inte.
Ett par timmar passerar och jag anar att allt inte står rätt till med Prinsens fot, han har faktiskt hemskt ont och kan verkligen inte gå. Jag lovar att åka med honom till jourcentralen om han lovar att det verkligen verkligen gör så ont som han säger och att han inte ska bli frisk inne hos doktorn. Det gör han.
Doktorn väljer att skicka oss vidare till röntgen, hon tror att foten kan vara av.
Efter lång och tråkig väntan hos en sur och förgrämd sköterska på röntgen visar det sig att inga skelettskador finns på Prinsens lilla fot, bara en stukning, och vi kan åka hem igen med ett par kryckor i bagaget.
Tur att den inte var av, hur hade jag förklarat att vi väntat flera timmar med att söka vård?



Stackars Prinsen



Första stegen med kryckor är trots allt lite roliga. Ett roigt som försvann ganska snabbt när blåsorna i händerna kom.



I väntrummet blev det rullstolsrace!



Svullen som en pensionärsfot mec korviga tår.

Kommentarer
Postat av: JennyPenny

Detta inlägg skrevs ju i tisdags men kunde inte publiceras förrän idag eftersom bloggen inte gått att öppna. Så det var ju inte 'igår' som Vild var sjuk och Prinsen stukade foten utan i måndags.

2010-06-21 @ 00:37:56
URL: http://newsfromthecloset.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback