Alldeles innan det uppdagades vad Prinsens lärare för dagen sagt hade mitt blodtryck redan nått oanade höjder, man kan säga att en utebliven plusmeny lade grunden för mitt vansinnesutbrott och sen satte ribban för allt som gick fel under kvällen.
Jag är ingen rolig person när jag är hungrig, inte när jag är trött heller men just hunger är nåt jag bara inte klarar, att då behöva utstå mig både hungrig, trött och gravid är något ingen människa ska tvingas genomlida. Tyvärr är det precis så min stackars familj har det och särskilt Mannen lider svårt just nu, är jag inte så trött att jag somnar redan vid 19:30 så går jag runt och gnäller om hur länge sen det var jag bajsade.
Idag kände jag för första gången på flera månader hur jag var... ja, inte trött! Jag var nästan pigg och dessutom rätt glad. Känslan var så ovan och konstig att jag fick känna efter flera gånger om det verkligen var sant innan jag ringde Mannen och storsint erbjöd mig att köpa med McDonalds hem.
Härligt, äntligen släpper hormonerna greppen om min kropp!
Hemma på gården kom barnen springande mot mig, med glada tillrop kramades jag och välkomnandet visste inga gränser, Mannen stod med en tvättbalja med rena lakan fint ihopvikta och förutsättningarna för en lyckad kväll var på topp.
Sen satte vi oss vid matbordet och packade upp dom bruna papperspåsarna.
Jag tror aldrig jag varit så arg i hela mitt liv. Där stod jag, hungrig som en varg och med ett stort hål i plånboken utan min plusmeny! Mannens plusmeny saknades också och pommesen hade aldrig hört talas om salt.
Jävlar i helvete, anställer man bara analfabeter på McDonalds eller?
Jag har själv jobbat där och det arbetet kan utföras av en vältränad dvärgkanin, det är fan svårare att göra fel än att hålla sig till väl intränade förhållningsregler. Ändå lyckas man gång på gång göra just fel, man skulle utan att ljuga kunna säga att det är mer fel än rätt på McDonalds Överby.
Ibland när man kommer in är det mer folk bakom disken än framför och ändå är det ingen som får rätt mat och när man tar mod till sig och går fram och klagar möts man av en höjning på ögonbrynen och en suck värdig en fullfjädrar fjortonåring.
När jag upptäckte min avsaknade stora pommes stövlade jag surt ut i hallen, slet fram telefonkatalogen och började bläddra lite på måfå, jag var så arg att jag knappt kunde hålla reda på bokstäverna och vart jag skulle börja leta, men innan jag hann längre än så stoppade Mannen mig. Han föreslog att jag skulle äta först och ta det där sen. Sagt och gjort, vi åt och alla blev mätta, till och med jag även utan dom där extra kalorierna. Sen var jag inte fullt så arg längre, jag kände på ett moget sätt att "jag knyter näven i byxfickan som en riktig jävla svensk!"
Sen berättade Prinsen om sin fröken...