När man får barn är det en hel del i livet som förändras, man får aldrig mer äta varm mat eller sova en hel natt till exempel men man får också vara beredd på att skita med barnen i knät dom närmsta tio åren. Att gå på toa hemma är en bedrift bara det men att ta sig ut bland folk och behöva använda en offentlig toalett med två odjur i släptåg är något som borde belönas med Nobelpriset.
Jag brukar låta barnen göra sitt först av ren hänsyn men från och med idag ska jag alltid gå själv först. Det är alltid likadant nämligen; så fort jag sätter mig börjar ungarna slåss om vem som ska hålla i handtaget, man kan ju undra varför men så är det i alla fall så där får man sitta i panik och klämma ut det allra mest akuta och bara be en bön att ingen lyckas öppna. Direkt jag torkat mig och rest mig upp så åker dörren upp och jag står med brallorna vid låren och skriker "neeeeej!!" och barnen blir lika förvånade varenda gång "jaha jag trodde du var klar..." låter det.
Om bara jag och Vilda är ute så  känns lite tryggare för hon når inte upp till låset men sist stod hon och bankade och ryckte så i handtaget att en tant knackade på och frågade om vi var innelåsta.