Prinsen är så kär i Lillasyster, han älskar henne så mycket att hjärtat gör ont och kan knappt släppa henne med blicken. Han kramar, pussar, bär, byter blöjor, leker, sjunger och gör sig till för den minsta lilla primadonnan i familjen och hon avgudar honom. Så fort han visar sig eller hon hör hans röst ser man hur ögonen lyser upp och leendet bara exploderar i hennes lilla kropp som ännu inte lärt sig skratta högt, hon vevar med armarna och benen och ur munnen kommer en harang av små ljud.
När jag eller Mannen håller henne över axeln blir han nervös, "akta! Men akta huvudet på henne!" ropar han och får hjärtklappning när Lillasysters huvud svajar till eftersom nacken inte är så stark än. Att Vilda får bära och hålla är förkastligt tycker han, "det är ju helt orimligt att en sexåring får bära en tvåmånaders bebis!" vräkte han ur sig häromdan och lät som Kishti Tomita i sitt esse.
Idag frågade jag honom vad han tänkte då han såg mig komma med Lily på armen uppe på BB, "mitt hjärta blev så här stort" sa han och måttade en dryg meter med armarna, "och hon var mycket sötare än jag trott."
Mitt hjärta växer inte alls längre, det är en varm och mjuk sörja av all kärlek.