Jag har bokat tid för efterkontroll, en koll som barnmorskan gör en tid efter man fött för att se så allt är kvar och sitter där det ska. Ungefär i alla fall.
När jag för första gången såg snippan efter Prinsens entré (då doktorn tog fram en sax för att få plats med sugklockan) fick jag en chock. Det saknades en del. Eller i alla fall en bit av en del, jag ropade i panik på Mannen som fick hjälpa till att reda ut vad som var vad, och efter en stunds konferrerande insåg vi att jag tack vare alla stygn nu fått en ny insida.
Den här gången hände det inte så mycket alls med utfarten, "det är såå töjbart!" kvittrade barnmorskan när hon gjorde skadekontrollen då Lillasyster landat på magen. Töjbart my ass, jag är ju som en hink, vi ska väl vara glada att jag lyckades hålla henne kvar därinne i nio månader. Användandet av knipkulor har jag skjutit på framtiden förut men nu känns det rätt important om jag ska kunna hosta utan blöja när jag är fyrtio.
När Lillasyster kommit och vi summerade förlossningen tillsammans sa Mannen "visst är det konstigt, nu när du är världens proffs på att föda så ska du inte göra det mer."
Nä, fler barn blir det inte. Nu när livet börjar få mer rutiner och kroppen återigen är sig själv känner jag mer och mer hur icke-avundsjuk jag är på gravida. Jag har verkligen gjort mitt för att befolka planeten och har inga önskningar om fler, nu ska vi bara njuta av dom vi har och när dom blivit stora har vi fortfarande halva livet kvar till våra egna drömmar.