Nu är man berest minsann, en globetrotter ut i fingerspetsarna kan man säga. Tidigt i morse landade vi på Landvetter efter en underbar vecka på Cypern, hemresan gick förvånansvärt bra måste jag säga och jag kände alldeles upprymd när vi satte oss i bilen. Men jag kan ju ta allt från början istället.
Vi åkte alltså tillbaka till samma ställe som sist 2008, då var Prinsen 6 år och lilla Vilda 2,5 och jag hade magsår två veckor innan avresa av skräck inför allt som kunde glömmas/ gå fel/ tryckas på i planet/ kräkas på (då vi hade magsjuka alldeles innan) och diverse andra detaljer som skulle grusa den efterlängtade resan.
Den här gången hann jag inte riktigt med att bli nervös, Lillan har ju tagit det mesta av min tid och det var inte förrän dan innan jag började inse att en skrikande bebis inte stod på önskelistan hos dom övriga passagerarna. Vid gaten började jag svettas, vad fan hade vi gjort? Jag fick vanföreställningar om hur Lillan gapade så piloten tappade fokus och störtade och kände hur hjärtat rusade, tänk om man ändå kunde ta ett glas vin för att lugna nerverna.
När jag läst om flygresor med spädisar så är ett genomgående råd att amma/ mata vid start och landning för att undvika lock för öronen. Väl på plats i flygstolen gjorde jag mig redo men då kom flygvärden sättandes på en gång, aja baja bebisen skulle minsann sitta fast i bältet den med. En rätt bra regel kan tyckas men mitt blodtryck steg till oanade nivåer på en sekund, hur i helvete hade dom tänk då?
Jag tryckte in nappen och bad en bön och tro det eller ej men Lillan sa inte ett ljud, hon var faktiskt tyst och glad hela resan ända tills landningen, då var hon övertrött och helt utom sig. Hon skrek högre än hon nånsin gjort och jag var på vippen att hoppa rätt ut i farten, till och med på inandning vrålade hon och inget kunde lugna henne. Till slut fick jag blackout och knäppte loss henne och la henne vid bröstet men det enda som hände då var att hon skrek mer än innan med mjölk sprutandes överallt samt att jag hallucinerade om hur piloten panikbromsade för en katt och Lillan slungades genom kabinen som en kotte.
Ner kom vi i alla fall och Lillan tystande så fort jag reste mig upp och vaggade henne i famnen, hon somnade gott i bussen på väg till Cavo Maris och vi kunde andas ut. Semestern hade börjat.



Utsikt från rummet.



Varje förmiddag klockan elva var det workout/ pilates/ kickbox eller aerobics i poolen. Vi deltog inte.



Prinsen, Syster Yster, Vilda och kusin Måns har dyktävling.



Lillan badade också så klart. Det var hennes första bad ever och hon älskade det, länge länge ville hon glida runt med ena handen i munnen och blicken stadigt fäst vi dom andra barnen.



Innan maten var det standard att ta en drink på terassen, barnen drack "Killer Zombie" vilket var en dödlig mix av alla drinkmixers i hela baren och jag drack Sprite. Ibland orkades ett parti Maxiyatzy med.



"Killer Zombie"!



Pappa och Lillan.



Hela gänget utom jag (som tar kort), Svåger (som..ja vart fan var han tro?) och Vild (som badar).



Syster och Lillan! I skuggan fläktade det alldeles lagom för en naken bebiskropp.





Vi spenderade större delen av veckan vid poolen, Mannen och Prinsen snorklade en del men Vilda trivdes bäst där och det var också enklast att hitta en skuggig plats där så jag höll henne sällskap. Några små utflykter för shopping hanns också med men överlag har vi slappat, jag trodde det skulle bli jobbigt att ha en så liten bebis i värmen men allt har gått så himla bra att jag knappt kan fatta det. Lillan har inte sagt ett pip under hela veckan utan bara varit superglad hela tiden, hon har sovit gott på natten och varit antingen i vagnen, någons famn eller poolen på dagarna. Dom stora barnen har uppfört sig så exemplariskt, dom skaffade snabbt nya kompisar av olika nationaliteter och verkade inte bry sig om språkbarriärer utan allt har löst sig med kroppsspråket. Att dom överlevt på chicken nuggets pommes och glass ser jag som en detalj, vi får lägga upp en diet här hemma istället.
Hemresan närmade sig med stormsteg och innan vi visste ordet av var veckan slut, det var med sorg i hjärtat som Vilda tog av sig sina simglasögon och baddräkten med blommor, "jag vill inte åka hem mamma!" sa hon och tittade ut över den älskade poolen. Hennes lilla kropp var så solbränd och fin och man kunde se en vit baddräkt avteckna sig och ansiktet var täckt med fräknar, runt ögonen var det alldeles vitt efter simglasögonen och håret glittrade i solblekt guld. Min fina flicka! ♥
Med nedresans illvrål i färskt minne kände jag stressen komma krypande redan i bussen på väg till Larnaca. Planet skulle gå vid tolv på natten och förhoppningen var att alla barn skulle sova, jag hade under veckan tränat Lillan med nappflaska och förberett den med Baby Semp för att få henne att svälja vid start och landning men en bebis är ju svårstyrd.
Så fort vi satte foten i incheckningskön, som bestod av tvåhundra svettiga norrmän, svenskar och engelsmän, gav Lillan hals. Först lite försiktigt men allteftersom tilltog vrålandet i intensitet och efter tre minuter var hon helt hysterisk, svetten ranns längs ryggen på mig och alla stirrade. Jag försökte amma med samma kassa resultat som på planet på vägen ner, att ge nappen var som att täta Titanics hål med en vinkork och svetten rann från oss båda två. Så fort vi fått klartecken av incheckningsdisken rusade jag ur kön och in på ett skötrum, Lillan var nu helt utom sig och jag panikslagen, inget tröstade henne och jag slet av pyjamasen och blöjan i hopp om att svalka henne. Hon skakade i sin lilla kropp och skrek som bara en hysterisk bebis kan och jag kände hur det ringde i öronen och snurrade i huvudet, va fan skulle jag göra? Att gå på planet i detta skick var otänkbart, jag fick helt enkelt ta en biljett hem själv när hon lugnat sig. Jag vaggade helt maniskt samtidigt som jag blåste på hennes svettiga huvud och sakta sakta avtog skriket till ett mer stillsamt vrål för att sen övergå i snyftanden och snörvlanden och så äntligen, efter tjugo minuters inferno, bli en gråttrött snabb andning då hon slocknade i min famn.
Där stod jag sen när Mannen kom och räddade mig, vansinnesgungandes och hyssjandes med panik i blicken. Med ena tutten utanför och Lillan bar nedtill (fast i blöja tack och lov) gick vi sen genom hela flygplatsen, att folk stirrade kändes som en petitess och jag hade i det tillståndet gjort vad som helst för att hålla Lillan tyst. Efter en stund tråklade jag ned henne i sjalen och vi kunde boarda planet som tänkt, jag var i mentalt trasigt tillstånd och med nerverna utanpå inför kommande fyra timmar i sardinburken.
Resan hem gick dock otroligt bra, alla barnen sov och Lillan rörde inte en fena förrän jag satte henne i bilstolen vid halv fyra i morse, då vaknade hon till men somnade igen direkt när bilen körde.
Nu har vi hela lägenheten full av tvätt och havssand, köket luktar ruttet av några glömda grönsaker men sängen är helt renbäddad och att få krypa ner där, med mitt eget duntäcke i doften av Softlan, känns som jag hamnat i himlen.