Det märks att sommarlovet varit extra långt i år, barnen har frågat om det inte är dags för skolan att börja snart och man kan riktigt se tristressen krypa innanför skinnet på dom. Dom bråkar all vaken tid och häromnatten skrek till och med Prinsen i sömnen på sin lillasyster, det är som om dom letar fel på varandra bara för att få ut lite frustration och energi. Uppförandet överlag har försämrats så mycket att dom numera beter sig som om dom vore adopterade direkt från apberget på Kolmården, "amäh måste jag duka AV?!" låter det istället över en sak som innan sommaren sköttes utan fråga, "varför måste alltid JAAAAG?!" är en annan klassiker som hörts ofta dom senaste veckorna, jag funderar allvarligt på att reagera likadant nästa gång det frågas över middagen, den rena tvätten eller skjutsen till stranden.
Den stora frågan är ju egentligen varför i hela friden det blir så här varje ledighet? För det blir det ju och det är tack och lov inte enbart här utan jag har hört samma tongångar från alla föräldrar, under ledigheten förfaller barnens uppfostran mer och mer och till slut är dom som degklumpar som varken kan eller vill nåt annat än ligga på soffan och sucka "amäh! Åh jag har så tråkiiiiitt!!"
För det är ju inte så att reglerna hemma skiljer sig så värst mycket från maj till juli, och det är inte så att barnen resten av året uppför sig fint i skolan och som puckon hemma som ju borde vara fallet om skolan stod för regler och uppfostran.
Antagligen är det väl bristen på andra vuxna som säger samma sak som mamma och pappa, under ett lov är det ju oftast bara familjen som umgås och då finns där ingen annan som säger till när gränsen går.
Även om jag varit ledig hela året och inte har ett jobb att gå tillbaka till nu när hösten gör entré kan jag inte annat än hålla med dom som säger att det ska bli skönt med rutiner igen, att få tillbaka lite struktur på vardagen. Barnen behöver sina kompisar, jag behöver tid ifrån dom och hemmet behöver lite regniga och kalla dagar.