Nu ikväll började ett nytt program på fyran, "Sveriges roligaste klipp", ett timslångt program med den buskulige Martin Timell som skojar helt naturligt om det som händer i klipp som folk skickat in med förhoppningen att vinna femtiotusen spänn. Storabarnen och jag satt såklart bänkade eftersom vi alla tre älskar snubbelhumor och folk som slår halvt ihjäl sig på skateboard/ inlines eller andra åkdon, här skulle den sanna skadeglädjen frodas.

Första halvtimman var fantastisk, det var konstiga hundar, getter som hoppade, folk som ramlade och ungar som bråkade och jag och barnen kved av skratt.

Sen kom det bästa.

En liten söt tjej som stoppar en sked i halsen och hulkar.

Jag fick ont i magen av skratt, tårarna rann och jag fick svårt att andas, barnen - som skrattat lika mycket först - blev lite chockade över mitt utspel. Ett par sekunder stirrade dom med fågelholksminen på mig och sen började dom istället skratta åt mig och mina kramper.

Jag fattar inte varför det är så sjukt roligt när nån håller på att spy, men det är som om nånting inuti mig bara brister när jag ser eller hör det och jag börjar gapskratta. Ett tag i höstas var Lilla inne i den svängen som flickan på filmen, hon stoppade fingrarna i halsen lite då och då antagligen bara för att se vad som hände och känna efter om hon kunde kontrollera kroppen. Mannen blev arg på henne och försökte få henne att låta bli, det skulle ju bara sluta med att hon verkligen spydde, men när jag låg dubbelvikt över bordet och kippade efter luft och storabarnen ivrigt hejade på blev ju situationen istället omvänd.

En gång kräktes hon ner både bordet, golvet och sig själv och då blev Mannen arg på riktigt, han tyckte att jag skulle ta hand om det eftersom jag orsakat det. Även om det inte är mitt allra största intresse så har jag faktiskt inte så ont av att torka spy, så länge jag vet att det inte är magsjuka, så det fick jag ju helt enkelt göra. Mannen har ju däremot otroligt ont av just spy, han kan ju få för sig att en pöl är en spya och börja hulka bara för det, vilket ju såklart blir en humörhöjare för mig men tyvärr blir det lite grann en konflikt då. Han tycker jag är barnslig och inte borde skratta när han mår dåligt medans jag inte kan andas i mina försök att kväva det där bubbliga tokskrattet.

Det är väl tur att vi är olika, brukar jag trösta med, och jag brukar ju faktiskt alltid ta dom där äckliga magsjukorna i största möjliga mån då jag vet att han har så ont av det, då måste jag väl få skratta lite åt ljudet?