Sådärja, då var hela familjen på plats i Slottet och allt är kaos. Lådorna brottas om plats i källaren, tvätthögen fyller snart hela tvättstugan och överallt finns ett fint lager med bygg-och slipdamm.
Det är ju snart en månad sen vi stormade gården med åtta bilar och världens längsta släp, varenda liten tant som i alla år stått och stirrat bakom sin spetsgardin fick helt plötsligt väldigt bråttom ut för att tvätta trappan/ rensa den redan rensade rabatten/ ta en sväng runt gården eller nåt annat oerhört viktigt som bara måste uträttas precis under tiden vi tömde lägenheten. På ett par timmar lämnade vi gården och lägenheten som varit vårt hem dom senaste tio åren och även om jag inget hellre velat än flytta så fanns det ändå en känsla av vemod och saknad när vi åkte. När vi sen flyttstädat och skulle stänga och låsa dörren för allra sista gången blev jag alldeles nostalgisk och fick gå in i alla rum en gång till bara för att säga hejdå liksom. Där har våra barn fötts, två av dom är tillverkade där och alla tre har tagit sina första steg där i köket med den fula bården, det var där vi gifte oss (eller ja, det gjorde vi ju i kyrkan men, ni fattar) och där har vi bråkat, skrattat, kramats och levt nästan hela vårt gemensamma liv. Nu var det dags för ett nytt kapitel i livet, nu skulle vi börja livet i huset där barnen skulle bo tills dom flyttade hemifrån, där vi skulle bo som gamla och där barnbarnen skulle leka i trädgården till slut.
Redan veckan efter kom Thomas, även kallad Snickaren, och rev av taket. Klockan var tre minuter över sju på morgonen när första lasset pannor krossades i containern och antagligen blev grannarna redan då varse att det var för evigt slut på lugnet.
Nu börjar vi snart se slutet på renoveringen i alla fall, jag och Mannen har framgångsrikt och utan bråk tapetserat vårt sovrum och på övervåningen tar flickornas rum form. Det är ett stort sovrum med bakomliggande kattvind som nu förvandlats till två barnrum med garderobsvägg, hur bra som helst.


Vårt sovrum med blå medaljongtapet, som förvisso inte är helt fel men alldels för tung och mörk för ett sovrum.






Snart är all blå medaljong borta och sänggalveln pryds av världens finaste fåglar från Pip Collection.

Det där med tapetval är ju en historia för sig, vårt sovrum var ju redan bestämt med fllickornas rum är fortfarande inte klara. Jag vill ha mysigt men inte barnsligt, gulligt och prinsessigt till Lilla men inte för löjligt och inga nallar eller elefanter. Till Vilda ska det ju vara coolt och tufft, helst med dödskallar och svart tycker hon själv men där drar jag gränsen, och så måste det ju passa i några år i alla fall. Men så får det ju inte vara för hårt och tufft utan det måste vara mysigt också, jag vet ju att hon innerst inne vill ha lite gulligt även om hon är fräckast i stan.

Lillas fondtapet, Un Bisou de Mme Pitou från Eijffinger. Vill ju gärna ha rosa som grundton i rummet men det måste också gå att kombinera med andra färger och den här kommer finnas på en vägg, resten är kritvitt. Mannen måste såklart förstöra inredningslusten med att oja sig över hur dyr tapeten är och gnälla om att barnen minsann kommer måla på väggarna, riva i tapeten, tröttna på den etc etc men jag har stängt av för länge sen. Skulle vi inredan som han vill, praktiskt och billigt, skulle det se ut som ett polskt vandrarhem och jag tycker jag har lidit tillräckligt.