I söndags var vi på Liseberg, en dag fylld av skräck och illamående.
Jag har alltid kunnat åka allt utom snurrande saker utan problem, och jag har varit mer speedad än barnen så fort man klivit innanför grindarna. För nåt år sen, när Prinsen ÄNTLIGEN nådde 140 cm och fick gröna pluppar på alla attraktioner, var jag överlycklig, Mannen åker ju varken mycket eller gärna så nu kunde jag få lite sällskap. Vid förra årets besök låg ju Lillan i magen så då fick jag hålla mig till Sagoslottet men i år, this was the year liksom. Jag och Prinsen, ett med g-krafterna.
Vi började med Prinsens favorit, Uppswinget - den stora jättegungan uppe på berget, som han hummit med två gånger redan innan jag kämpat mig uppför backen med vagnen. Redan innan åkturen startat fick jag darr på läppen, "sitter vi verkligen fast nu?" frågade jag den unga tuggumituggande sommarjobbaren som kollade allas bälten. "Jarå, det gör du allt" lovade hon men jag tvivlade, ut över hela Göteborg skulle vi åka i 80 km/timma endast fastspända med en bygel. Jo jag tackar jag.
Jag skrek högre än jag nånsin gjort tidigare och svalde spyan flera gånger, att jag ens överlevde är ett mirakel. Prinsen informerade mig om att alla pekat och skrattat åt mig och att han skämdes över min fjollighet.
Illamåendet visste inga gränser och jag stapplade ner med två luftsteg mellan varje steg, popcorn och cola kanske kunde avhjälpa hissåkandet i halsen?
Efter några bitar pizza och lite lugn och ro styrde vi återigen stegen mot berget och en av mina favoriter, "Uppskjutet", här skulle det minsann bli åka av. Jag och Prinsen satte oss och knäppte fast bältet, sen började återigen en bekant känsla infinna sig. Dödsångest har jag för mig den kallas.
Jag såg framför mig hur min, eller ännu värre Prinsens, bygel lossnade och hur landningen i Mölndal blev plågsam.
Jag kämpade mig i alla fall igenom några av attraktionerna, mest för barnens skull, och försökte att inte känna mig som en kärring. Var detta ett ålderstecken eller bara orsakat av att magens alla organ inte ännu hamnat på rätt ställe efter graviditeten?
Att det helt klart hade med min ålder att göra insåg jag när vi satte oss i den nya "Atmosfear", skräcken var överväldigande. Helt ärligt har jag aldrig varit så rädd förut i hela mitt liv. Ever.
Jag var så rädd att jag inte kunde prata, jag blundade hela vägen upp och vågade bara göra en kort kik då vi stannat på toppen, fruktansvärt. Jag säger det igen; dödsångest.
Väl nere på marken övertygade jag Mannen att det inte alls varit farligt och att han visst skulle prova, vit i ansiktet kom han sen tillbaka med ungefär samma upplevelse som mig.
Den enda som inte kände nån skräck alls inför dom 146 metrarna man föll fritt i 110 km/timma var Prinsen. Han sprang från utgången till ingången minst åtta gånger och var i extas över adrenalinet som pupmade i hans kropp.
När vi trötta och hungriga satte oss i bilen vid halv elva var jag på vippen att dö, jag mådde så illa att jag övervägde att ta svängen via Sahlgrenska. Hela vägen hem spydde jag, vad jag än försökte få i mig kom upp lika snabbt och det var först hemma jag kunde behålla en bit ostkaka som jag åt i sömnen. Med alla kräkstopp, ett amningsstopp och tokvrål av Lillan tog hemresan nästan två timmar och vi kände oss helt slut allihop.
Inför nästa besök ska jag se till att ha tagit en Postafen och en Sobril, jag vägrar bli gammal och feg.



Mannen och barnen i Flumeride.



Prinsen och Vilda fjantar sig i barnbåtarna.



Vagnen var bra att lasta vinster på!



Skräck!



Världens modigaste Prins med sina nya kompisar på väg upp.



Den enda som tog besöket med ro var Lillan, hon sov en stund men ville sen hänga på armen så hon kunde se spektaklet.